Olina

What do I have to do?
Why can't this hurt be through?
I'm going head unto
Something I know I will fail
Why can't this kiss be true
Why won't you please let me through?
I don't understand why you always push me away


Medan någons efterlängtade lycka, känsla av någonting alls, ekar i mitt huvud smyger sig även en ilning i det ekande tomrum som bor inuti mitt bröst. Även fast jag inte vet vad det är. Främmande bekant på något vis. Hur ska man förklara det annars. Jag vet inte vad jag vill göra med det om jag håller det i handen, bara att jag vill känna värmen mot handflatan. All I want for christmas..

Carolina

Jag försöker att inte tänka på att jag saknar dig, eller att jag inte förstår varför. Nästan så att jag känner mig bedövad. När man har en tid gått och stängt av så blossar det upp riktigt starkt när det väl gör det. I tårar, skratt och ilska. Det jag inte kan förstå heller är att jag känner den där saknaden, fast jag är här. Något göms och försöker glömmas. Det är kanske bäst att ligga lågt, jag vet bara inte hur lågt man behöver ligga eller hur länge för att det inte ska balansera mellan längtan och glömska.




Show me the way into your heart

It's always times like these
When I think of you
And I wonder
If you ever
Think of me

'Cause everything's so wrong
And I don't belong
Living in your
Precious memories

'Cause I need you
And I miss you
And now I wonder....

Gårdagen var minst sagt knasig! Men den var ändå väldigt rolig, komisk. Från två medelålderskärringar som bara ska ut och ta en ööl till två tokfestande ungdomar, det är precis vad vi är - jag och Fia. Vi kan det där vi. Från inget till allt. Massor av intressanta samtal har samlats i mitt minneskort. Idag är det baksmälla med ett huvud från en annan planet och en stressad Marina på tråden. Men det är bara att ta nya tag, jag måste bara få i mig mitt kaffe, sen ska jag packa mig iväg till Ljusne och göra mig själv, huset och kanske Marina fin. Om igår var röj så kommer nog den här kvällen sluta i helvetet. Vad gör man med alkohol egentligen? haha. Men bra skit iallafall. Måste peppa!!! och lösa ut mitt hår jag trasslade till igår, vilket jag inte ser fram emot.

Gaaah! you're so cute!!!

Hysteriskt inlägg, men baksmälla är ganska hysteriskt i sig - specielt efter en sånhär kväll.


Olina.

If you wade around forever you will surely drown


Denna kväll har nog varit den mest ironiska, dråpliga och tagen-ur-en-film, i mitt liv! Som tur har jag haft bästa Fia vid min sida hela tiden. Hon är underbar <3

I'm trying not to think about you.

Om jag försvann, skulle du då känna dig ensam och tom?
Om jag blundade, skulle du då ropa efter mig?

Jag vet att jag skulle det.

För mig är du något som enklast kan beskriva som solen. Som sommaren. När du försvinner så blir jag grå, trist och kall. Jag skriker i min tystnad efter värmen du sprider, sträcker efter dig och hoppas känna strålarna kittla mot fingertopparna. Nr du försvinner, då känner jag mig tom och ensam. Du fyller ett hål inom mig, du stärker mig för att möta mörkret. Men ändå så känner jag mig aldrig lika redo som jag gör när jag är med dig. Jag har aldrig förstått vad jag sagt eller gjort för att förtjäna att gång på gång stå ensam i mörkret. Vad är det som får dig att ibland skina mot mig igen? Du är för mig mycket mer än vad jag borde ge dig. Ibland funderar jag på vad jag gör för fel, och ibland funderar jag på vad det är för fel på dig. Du är som sommaren, en varm dag som svalkar med lätta behagliga brisar. Men lika väl kan hettan trycka på en åskigt kall åker. Jag kommer aldrig förstå dig, jag kommer aldrig förstå mig själv. Men ändå så tror jag mig veta vad det är du inte säger. Höra det du inte tänker, känna det du är rädd för att visa. Det gör mig förvirrad - att aldrig VETA. Men ändå är du min behagligaste sommar. Du är mitt minna och glädje. Kom tillbaka. Låt mig förstå, låt mig vara din skattkista, låt dina hemligheter vila i mina. Varför är du så rädd? Du är rädd för det mest underbara i världen, i en människas liv. Ändå är du rädd. Och du har ändå inte ens känt någon del av det. Du har hört rykten, du har sett filmer - men inget kan återspegla verklighetens skönhet. Du har inte ens varit nära den fula sidan, fast det kanske är ljuvligheten du befarar.

Jag behöver dig.

Jag är frusen. Inte så konstigt efter den långa promenaden jag och Linus nyss var ute på. Jag tror han blev glad för sin present och det var skönt att prata en massa. Den mannen förstår mig på ett sätt jag inte förstår. Skön kväll. Nu ska jag sminka av mig och krypa ner i soffan med ett stort täcke.

Godnatt <3

Jag inser att jag inte orkar. Jag orkar inte hålla upp relationer själv. Jag tror nog att jag enbart ska fokusera på de som fokuserar på mig. Inte försöka hålla krampaktigt fast i något/någon som verkar vilja slita sig bort eller inte bryr sig.

'En sak visste jag med säkerhet - jag kände det i maggropen, i benmärgen, från hjässan till tåspetsarna, djupt i mitt tomma bröst - och det var att kärlek gav någon makten att knäcka en.'


Jag känner mig ensam, även fast jag är rik på vänner - nära och på ett avstånd. Men ibland känner jag hur det ekar av kyla i kroppen, eller själen rättare sagt. Det fattas något och det känns även fast det känns nästan bedövande. Ibland funderar jag om jag är en zombie som bara går i en och samma bana, ibland glad, ibland ingenting. Även om jag mår bra och gör saker jag tycker om så känns det som om jag gör det av ren rutin. Även om jag aldrig gjort det förut. Det är som att kryddan fattas. Som om en del av mig sover och inte känner det verkliga ruset. Jag vet inte. Jag känner mig tom, och full, på samma gång. Det påminner mig om förra hösten. Och vintern. Men i en mindre skala. Även om jag är annorlunda, på kanse ett bättre sätt, mognare och mer realistisk. Sugen på kunskap och framåtsträvande. Ibland funderar jag på alternativen bakom. Söker jag efter kunskap för att göra någonting mer av mig själv eller för att jag inte har något annat?

Ja, jag älskar att jag har tagit ett stort kliv in i framtiden och valt en utbildning jag verkligen tycker om. Och jag utvecklas. Jag borde fokusera på det. Det borde jag, och antagligen gör till en del. Men det känns ändå som om någonting mer fattas, något som skulle få det att smaka mer.

Jag är nog en sån, som har lite passion för lite av varje. Kanske för att jag inte kan bestämma mig, kanske för att jag inte har tålamod till något annat eller kanske för att det ska vara så. Jag har inspiration, ibland, men inte tillräckligt. Jag tror jag vill så mycket. Jag vill hitta det ena och det andra, utvecklas som person och har inte tid att vänta på att det slår in. Kanske det är normalt för vår ålder?

'Linus säger:
det du behöver är nog en riktigt stark drivande källa. en stark inspiration.
När man känner det så mår man som bäst.
Den känslan har börjat hitta tillbaka till mig och nu när man vaknar och somnar varje dag så har man drivet, till allt i livet. det är då man mår som bäst.
Det är ju som en guide, som visar en vägen.
så man inte bara står still och trampar och känner sig vilsen.
Linus säger:
det svåra är bara att hitta själva källan.'

Ja, jag är livrädd att bli tråkig - för andra och mig själv.

Jag tror att det är det jag söker, något som är viktigast av allt i mitt liv. Det är nog det jag trodde att blommor skulle vara för mig, visst det är en del i mitt liv som jag vill utvecklas inom och bli riktigt bra på. Jag har aldrig varit RIKTIGT bra på något utan vanligt bra på lite av varje. Jag vill glöda! Och det är någ det jag har tagit kärleken till för. För det är något jag verkligen tror på, någon jag kanske inte varit bäst på men iallafall bra. Åtminstone i tanken. Jag kan verkligen ge mig helt till någon annan, även om jag har i vissa situationer glömt bort mig själv. Jag tror nog att jag har blivit bättre på det nu, jag har byggt upp en karaktär.

Ja, och när man snuddar vid det med någon så blir man påmind att man inte har det.

Jag vill känna att jag verkligen lever. Att jag flyger. Som om hinder är smekningar i sidan, att bara ruska av sig och att det bara gör livet mer spännande att leva. Men nu känns det som att jag inte ens når över.



Det känns som om jag är ett eko


Carolina.

Livrädd.

'Förbjuden att minnas, livrädd att glömma - det var en svår balansgång.'

Jag känner mig halvt bedövad och halvt tankfull. Jag tror jag föredrar bedövandet. Det gör mig en aning mer fokuserad. Folk ser mig nog ganska sluten idag, jag märker att de drar sig en bit bort eftersom de inte känner mig så väl som något annat en bubblig och sprakande. Kanske för det är vad jag har varit de senaste veckorna. Jag känner inte henne idag, jag har en otäck deja vú. Jag känner mig påmind om ett års prövningar, på något sätt. Jag känner mig inte längre bitter. Steget efter det antar jag är just bedövad. Jag orkar inte andas genom plast, så därför antar jag att jag inte andas alls.

No sir, well I don't wanna be the blame, not anymore
It's your turn, so take a seat we're settling the final score
And why do we like to hurt, so much?

Du är det bästa jag har, för inget gör så ont som du.