Olina

Jag inser att jag inte orkar. Jag orkar inte hålla upp relationer själv. Jag tror nog att jag enbart ska fokusera på de som fokuserar på mig. Inte försöka hålla krampaktigt fast i något/någon som verkar vilja slita sig bort eller inte bryr sig.

'En sak visste jag med säkerhet - jag kände det i maggropen, i benmärgen, från hjässan till tåspetsarna, djupt i mitt tomma bröst - och det var att kärlek gav någon makten att knäcka en.'


Jag känner mig ensam, även fast jag är rik på vänner - nära och på ett avstånd. Men ibland känner jag hur det ekar av kyla i kroppen, eller själen rättare sagt. Det fattas något och det känns även fast det känns nästan bedövande. Ibland funderar jag om jag är en zombie som bara går i en och samma bana, ibland glad, ibland ingenting. Även om jag mår bra och gör saker jag tycker om så känns det som om jag gör det av ren rutin. Även om jag aldrig gjort det förut. Det är som att kryddan fattas. Som om en del av mig sover och inte känner det verkliga ruset. Jag vet inte. Jag känner mig tom, och full, på samma gång. Det påminner mig om förra hösten. Och vintern. Men i en mindre skala. Även om jag är annorlunda, på kanse ett bättre sätt, mognare och mer realistisk. Sugen på kunskap och framåtsträvande. Ibland funderar jag på alternativen bakom. Söker jag efter kunskap för att göra någonting mer av mig själv eller för att jag inte har något annat?

Ja, jag älskar att jag har tagit ett stort kliv in i framtiden och valt en utbildning jag verkligen tycker om. Och jag utvecklas. Jag borde fokusera på det. Det borde jag, och antagligen gör till en del. Men det känns ändå som om någonting mer fattas, något som skulle få det att smaka mer.

Jag är nog en sån, som har lite passion för lite av varje. Kanske för att jag inte kan bestämma mig, kanske för att jag inte har tålamod till något annat eller kanske för att det ska vara så. Jag har inspiration, ibland, men inte tillräckligt. Jag tror jag vill så mycket. Jag vill hitta det ena och det andra, utvecklas som person och har inte tid att vänta på att det slår in. Kanske det är normalt för vår ålder?

'Linus säger:
det du behöver är nog en riktigt stark drivande källa. en stark inspiration.
När man känner det så mår man som bäst.
Den känslan har börjat hitta tillbaka till mig och nu när man vaknar och somnar varje dag så har man drivet, till allt i livet. det är då man mår som bäst.
Det är ju som en guide, som visar en vägen.
så man inte bara står still och trampar och känner sig vilsen.
Linus säger:
det svåra är bara att hitta själva källan.'

Ja, jag är livrädd att bli tråkig - för andra och mig själv.

Jag tror att det är det jag söker, något som är viktigast av allt i mitt liv. Det är nog det jag trodde att blommor skulle vara för mig, visst det är en del i mitt liv som jag vill utvecklas inom och bli riktigt bra på. Jag har aldrig varit RIKTIGT bra på något utan vanligt bra på lite av varje. Jag vill glöda! Och det är någ det jag har tagit kärleken till för. För det är något jag verkligen tror på, någon jag kanske inte varit bäst på men iallafall bra. Åtminstone i tanken. Jag kan verkligen ge mig helt till någon annan, även om jag har i vissa situationer glömt bort mig själv. Jag tror nog att jag har blivit bättre på det nu, jag har byggt upp en karaktär.

Ja, och när man snuddar vid det med någon så blir man påmind att man inte har det.

Jag vill känna att jag verkligen lever. Att jag flyger. Som om hinder är smekningar i sidan, att bara ruska av sig och att det bara gör livet mer spännande att leva. Men nu känns det som att jag inte ens når över.



Det känns som om jag är ett eko


Carolina.