Olina

Jag tror faktiskt att jag tror på änglar. Inte sagofiguren med vingar och gyllenehår, eller krigsänglar med rustning och ärkemärken, men i människor som knuffar en i rätt riktning och som påminner en att det är värt att le. Igår skrev jag ju att jag var så himla arg. Idag skulle jag kunna leva ut en musikalscen där de hoppar i sängar och svävar av lycka. Antingen så har jag mano eller så är det just det här begreppet, att änglar har knuffat mig till rätt riktning. Jag har mina aningar vilka i min omgivning som är riktiga änglar och vilka som bara är fina vänner och bekanta. En ängel kan vara någon som är riktigt nära eller en främling man möter på gatan. Jag vet att jag delar min säng med en, för ingen har en större påverkan på mig som han. Jag tror att ingen kan påverka en som den man är kär i så det måste vara en ängel sänd från X (valfritt högre väsen)  till oss alla för att styra oss i vissa håll eller stötta upp oss. Jag vet att en finns ett telefonsamtal bort. Sen märker jag att det finns andra som går in och ut ur livet allt efter man behöver dem, andra möter man på bara en gång. Varför jag tror just på det här fenomenet är att dessa änglar aldrig kommer med någon livsomvändande revolution eller storslagna ord. Det är de små, till synes obetydliga, sakerna och orden som får en själv att dra sig uppåt. 

 

Det nämns i filmen Constantine just det här begreppet, att änglar och demoner finns bland oss, sen så är det ju såklart så filmiskt och fantasiöverdrivet med. Men om man skalar av till just den meningen så har vi världen som den är. Det finns en scen då när han förklarar det här för henne, då en präst går in i en spritbutik och man får se ett stilla slag mellan gott och ont, demon och ängel, som jag berördes djupt av. Jag tror inte filmen har någon djupare mening än att just vara en schysst fantasyfilm, som jag älskar, men man kan ändå sitta och analysera och göra egna tolkningar. Det är just det jag älskar med filmer om mystiska väsen och begrepp. För mig så är den scenen så stark tror jag för att det i grunden är alkoholismen uppdragen till ytan, det är prästens inre kamp. Demonen vinner slaget, och i de flesta fall gör spriten det med. 

 

Nu kommer ett sånt där inlägg, ett sånt man ibland blir irriterad av för att det är gnäll rakt igenom, ett sånt som vissa längtar efter för det är naket.

 

Jag har nu sen en tid tillbaka gått runt och känt mig mer eller mindre arg. Arg på mig själv, arg på andra, arg på ödet, arg på världen. Ibland visas ilskan i nedstämdhet, ibland som kraschade glas. Jag känner mig ofokuserad och rastlös. Jag väntar på att något ska komma. Mitt nya jobb har varit som en semester, att 8 timmar av dagen få proppa in alldeles för mycket information för att få plats med mina egna tankar resten av dygnet.

 

Jag vill supa och skrika, jag vill vara 16år och upprorisk. Jag vill oroa mig över över vem som ska kunna köpa ut nästa helg och att mina lärare är dum i huvudet. Jag vill virka och lösa melodikryss, jag vill vara 75år och harmonisk. Jag vill oroa mig för mina barnbarns framtid och att grannen spelar för hög musik på helgerna. Jag har svårt att vara i här och nuet. Varför får jag ingen lägenhet? Kommer jag vara kvar här förevigt? Kommer alla lämna mig för att jag är tråkig? Hur får jag mina pengar att räcka utan att skita i att leva? Varför duger inte jag? Varför känns alla låtar handla om mig? Varför känns alla låtar handla om dig? Är jag inte lika rolig och vacker som alla andra? Varför hör jag inte hemma någonstans? När blir det min tur?

 

Jag känner mig så ensam. Jag blir arg på mig sjäv för jag har misslyckats på något sätt, jag blir arg på andra för de inte ser mig längre. Jag har allt för livliga mardrömmar och panikångesten hänger dagligen i mitt bröst. Men jag tappar bara fattningen när ingen ser, det är det som är skillnaden på mig, då och nu. Idag ligger mina tårar på insidan, idag biter jag ihop mina käkar hårt. Jag ramlar inte när jag är full, jag skrattar sällan högt. Jag blir ännu argare när jag ser vad jag har skrivit, svart på vitt, är jag bättre idag? Jag har kontrollen som någon en gång bad mig ha, tystnaden en annan såg till att markera mig med. Jag har tappat så många och jag vet att de alla skyller på mig. Idag säger jag ja, jag slutade böja och bända mig för att vinna deras kärlek, jag dög ju ändå aldrig ändå. 

 

Nu, som de senaste åren, börjar jag fundera vem som kan missförstå vad och hur de gör tolkningar till deras egna sanning. Som alltid med texter av detta slag. Texter som Malin och jag delar. Texter för att lätta på trycket som egentligen aldrig behöver publiceras. Men ändå görs de det, fast som i de flesta fall för mig nu i mitt nya kontrollerade jag, tvekar jag på om jag verkligen ska trycka på publicera-knappen. Kommer det bli The butterfly effect av hela texten eller kommer ingen lägga märke till den? Jag vet inte vilket som är värst. Ibland tänker jag att jag inte orkar, förstår inte varför jag bryr mig så mycket om vad jag gör och inte. Ibland tänker jag att jag inte orkar anstränga mig, ibland att jag bara ska släppa efter, låta det komma och gå som det vill, livet alltså. Njuta av ensamheten och välkomna sällskap när det kommer och inte oroa mig så mycket, anstränga mig så mycket. Men det känns som att håller inte jag i trådarna i mitt eget liv, vem gör det då?

 

I'm naked
I'm numb
I'm stupid
I'm staying
And if Cupid's got a gun, then he's shootin'

Slösar jag bort mitt liv av alla hemmakvällar då jag inte springer i min dimma och ser världen genom lyktstolparnas ljus? Är jag misslyckad? Är jag tråkig? Kommer någonsin harmonin? Kommer jag bli älskad för precis den person jag är? Behöver jag ändra på mig? Och i så fall, till vem då? Jag är så sliten mellan allt, sliten mellan tystnad och skrik,. Och precis här och nu skriker bröstet att jag måste skriva att allt inte är dåligt, att det finns så överväldigande fina saker med mitt liv med, som visst gör mig lycklig och glad. Det är bara det att jag nu önskar att det hände oftare, att jag inte behövde känna mig ensam i ett rum fyllt med människor. Det skriker av rädsla att de delarna ska känna sig lika ouppskattade som jag. Det är ni inte. Det är ni som håller mitt huvud över ytan så att säga.

Vad vill jag komma fram till med det här då? Jadu vem vet, kanske uppmärksamhet, kanske att komma till insikt att jag nog är mest arg på mig själv. Jag borde nog sluta skriva här och nu för jag känner att det börjar spåra ur till en förvirrande massa som till och med jag missförstår. Lycke Li får avsluta min kväll och jag ska somna med en solig dag och det finaste jag vet i mina tankar, nu när det får lite bättre plats. Det var nog det som var meningen, jag hade nog glömt skrivandets kraft. 

 

 

Carolina. 

"För första gången sammansmälte jag med en annan människa, det jag hade drömt om" - Sigge Eklund
Tack vare Caroline så har jag anslutit mig till mängden podcastlyssnare och får inte nog av Alex & Sigge's podcaster. Intressanta, öppna och ärliga konversationer som får en att tänka efter väldigt mycket och uppnår nästan det Sigge beskriver i Värvet "interlektuell eufori". I don't know why, jag vet inte vad det är som fattades innan men något i mig kittlas och fylls.

Carolina,