Olina

Man kanske skulle få fart på den här bloggen? (nej jag har inte suttit och läst en massa bloggar nu på morgonen, ICKE hahah) Men det är så rysligt tråkigt att skriva i en ful blogg. STOR pik till storjobbaren Linus andersson.

Idag är det söndag. Min bästa och värsta dag, alltså då jag är som bäst så som i resten av livet. Jag måste ha båda delarna för att må bäst av någon anledning. Kan man vara knepigare? Men det känns så bra med söndag, det är kyligt ute, det är inte sol men det är inte grått och mörkt. Det här vädret från mig att bli alldeles varm i hjärtat för det känns som att julen håller på att flytta in. Julen har alltid varit viktig för mig även om de senaste jularna har varit lite utav besvikelser. Jag tror nog att jag har för höga förväntningar utan att räkna med att jul som vuxen inte är som jul när man är barn. I år tror jag det kommer bli annat, för jag tror mig veta att jag ska jobba. Det kommer vara annorlunda och jag tror jag behöver det. Sen kommer min bror efter Kalle Anka och det är då julen har betydelse. Jul med barn påminner en om vad julen är. Fast jag tror nog jag alltid har varit en sådan som har tyckt om julen för alla dess förberedelser, allt från julbak till gran till storstädet. Sen det största har väl varit julklappsjakten med tillhörande paketinslgning, det bästa jag vet. I år blir det nog inte mycket på den fronten, fattigare än en kyrkråtta och massor av underbara människor som förtjänar de allra tjusigaste julklapparna. Men jag ska försöka vara lite finurlig, kanske påhittig, så kanske det blir lite julklappar. Men för säkerhets skull så säger jag till er, ni som vet med er, att jag älskar er men julklappslistan räcker nog bara till min bror. Han är ändå bara ett barn. Barn ska ha julklappar!



Igår spenderade jag dagen med Fia och några till snygga brudar i Ljusne, Dinali Day. Vi provade på olika klasser och blev inspirerade av våra lärare och andra duktiga. Det var skitkul! Något som var mindre kul var att jag gick in i något slags low och kände mig inte särskilt närvarande. Så ni kan ju tänka er hur det gick. Men jag känner ändå av idag att jag tränade lite igår och det känns bra. Och när man börjar på pole dance blir man knäpp i huvud och varje blåmärke är som en slags lyckoamulett. Min ena tattuering på armen är mördad och det ser ut som att någon har tagit tag i min arm med dödsgrepp men tänk så fnissig man blir när man ser det. Och jag kan ta av mig ett par stay-ups snyggt det kan inte du!

Helgen har förövrigt varit riktigt bra tycker jag. I fredags kämpade jag mig ner på stan med dödens träningsvärk i fint höstväder. Sen blev jag bjuden hem till Johan på lite vin och sällskap. Det uppskattades. Jag fick till och med killarna att göra några övningar med pointade tår, fast de tyckte det var roligare (manligare) att göra armhävningar på en arm. Men idag är det söndag, o du ljuva söndag, och vad ska man hitta på idag? Jag tror jag ska mysa runt ett tag till i pyjamasbyxor och bara mysa. Kanske städa, kanske träna. Men nu ska jag iallafall bädda rent!

Ha en fin dag.


A Cold and frosty morning there's not a lot to say
About the things caught in my mind
As the day was dawning my plane flew away
With all the things caught in my mind
And I wanna be there when you're...
Coming down
And I wanna be there when you hit the ground
So don't go away say what you say
But say that you'll stay
Forever and a day...in the time of my life
Cos I need more time yes I need more time
Just to make things right
Damn my situation and the games I have to play
With all the things caught in my mind
Damn my education I can't find the words to say
About all the things caught in my mind
Me and you what's going on?
All we seem to know is how to show
The feelings that are wrong

M <3


Carolina.

Det känns riktigt skönt att ha kommit igång med träningen på riktigt. Jag har aldrig varit träningtjejen fast jag har under hela min barndom hållt på med något. Men jag tror jag hade noll diciplin och rädsla över att ses som usel i andras ögon så jag gav upp, hittade något nytt och gav upp. Det här är första gången jag verkligen har gått in för det. Nu är jag inne på min andra vecka, javisst, men jag känner verkligen hur mycket jag tycker om det. Hur fantastiskt jag mår. Jag vill bara fortsätta och fortsätta! Jag och Frida körde ett fyspass i förrgår, det var skitkul tyckte jag men inte så ansträngande som jag trodde att det skulle vara. Frida kände av det igår och eftersom jag inte kände något tänkte jag såklart "fan vad jag är fit!" Ha jo tjena den fick jag äta upp! Idag kan jag knappt röra mig. Men eftersom träningsvärk är beroendeframkallande så tackar jag och tar emot. Ja, man blir lätt lite knäpp när man drar upp dammiga gamla aktiviteter.

Jag är inne i en riktigt lycklig period i mitt liv just nu. Det gör mig till en ja-människa. Suget efter nya förälskelser och kunskap dånar inom mig. Det blir lätt dubbel-, ibland trippelbokningar, men det brukar lösa sig av sig själv. Det enda som sätter käppar i hjulet för äventyr är ekonomin som ligger kraschad i botten men pengar är inte allt här i livet.

Den här helgen kommer bli bra känner jag på mig. Det är fint väder och till och med frosen är vacker och uppiggande och trevligt besök på morgonen. I morgon är det Dinali Day som bjuder på massor av roliga aktiviteter som Pole de latino och framförallt Polesque - en blandning av pole dance och burlesque. Jag kommer få dansa en extra dag den här veckan och med mina vänner som går i andra klasser! Efteråt blir det mingel med modevisning, det ska bli kult. Kvällen återstår, kanske ett perfekt tillfälle för mig och Caroline att ta några glas vin? Frågan är bara, vad som händer idag. Ikväll. Det vore kul att vara lite social. Suget att gå ut och dansa är stort men realismen inom mig rusar framåt och påminner mig om att det får vänta. Länge.

Nu lyssnas det på min älskade pole-lista och funderas på om jag faktiskt ska ta tag i städningen på riktigt. Jag menar, jag ska ju ändå tvätta idag. Jag borde/måste till soc och lämna in papper, måste till skatteverket först med, lämna pengar till Frida ska jag göra. Jag vet bara inte när jag ska ha tid till soc mitt i tvätten. Äh, sånt löser sig!

Nej, nu har mammas rengöringsmedel tagit mig åt huvudet, vågar jag trotsa träningsvärken i benen och städa? Jag ska åtminstone göra ett försök. Kanske lite stretchövningar först!

Puss och hej


Carolina.

Alltså Pole Dance, så otroligt beroendeframkallande! Det blir till en livsstil (ha i åtanke att jag har haft EN lektion), man längtar till sin pole dag, vill träna konstant och kan inte lyssna på musik utan att känna att man kan dansa till den. Jag ska säga er att den här dagen har jag inte gjort mycket med än att suttit framför spotify och sökt mig efter bra musik att dansa till. Jag har på något sätt fått en annan livssyn. Livet leker.

Andra har pojkvänner, bra jobb eller barn, men jag har då fan pole dance!

Rob Zombie – Living Dead Girl - ja tack!

Carolina.

Min magkänsla säger att det förflutna kanske kan upprepas.

Just don't fall


Carolina.

I natt var det ett år. Ett år sedan du inte orkade längre, gav upp hoppet på mänskligheten eller vad ditt motiv var. Du kanske trodde att du kunde flyga. Vilket du redan visste att du kunde. Jag hann aldrig lära känna dig, så jag tänker inte låtsas om det heller, det här inlägget är nog snarare till henne. Hon pratade så bildligt om dig, nästan så jag kunde känna mig närvarande med ett glas rött vin under era samtal. Du var den enda som förstod henne, även om jag försöker så kommer jag aldrig komma dit. Hon behövde dig, mer än någon, så jag känner ett stygn av bitterhet när jag tänker på dig. Men ändå överröstar glädjen i mitt bröst när hon berättar om dig, de där små sakerna. Att jag inte kan se ett paket Bellmans cigariller utan att tänka på dig t.ex. På dig och inte henne, det är en lustig sak i sig. Det var en vacker dag jag sprang till henne för att hålla hennes huvud över ytan, det valde du bra, höstens solar kommer inte vara för henne något annat än tårar. Förlåt mig, bitterheten igen. Men jag vill tacka dig, för den du var för henne, och för att du tror på henne att hon kommer klara sig även om hon inte tror det själv. Tacka dig för att du litar på oss, att vi är kvalificerade nog att påminna henne hur man andas. För allt det här älskar jag en människa jag aldrig har träffat, jag älskar dig för det du betyder för henne.

En dag ses vi kanske i Nangijala.


Carolina.

Efter ca fem års väntan vad dagen här och jag började på min första pole dance lektion 18.00 idag. Jag har varit sjukt fascinerad av det i hela mitt liv och jag har velat börja i många år som sagt. Mycket för det är otroligt sexigt, massor för det är en bra träning för HELA kroppen, mycket mer för att tänja ut min stela kropp och mest för det ser så fasiken kul ut!

Det enda jag har att säga i mitt tillstånd just nu är att jag är helt förälskad. Jag finner inget bättre ord. Efter två timmar hade jag lätt kunnat kört två till och man känner sig så otroligt taggad att klara av det man inte gjorde den här gången, och inte ens att man inte klarade allt så kände man sig så otroligt het! Ja, det är sant, man kände sig hetare än någonsin, hetare än före eller under sex.

Nu är jag så otroligt taggad till nästa gång så jag kommer sitta hela helgerna och längta till måndagarna (och folk kommer vilja slå mig!). Jag kan verkligen inte sitta still!


Carolina.

Det här inlägget är tillägnat mina närmaste små älsklingar.

Genom åren har man fått lära känna människor man inte trodde att man skulle lära känna, vissa fastnade på ens själ. Smälte samman till en del av sig själv och idag funderar man vad man skulle göra om den delen försvann. Jag har erfarat smärtan att växa ifrå, bryta tvärt och sakta se de glida iväg, och visst det gör ont. Men man märker då vilka som håller sig fast hårdare och är äkta. Det är de som är de riktigt nära vännerna. De som man ska ta till vara på. Mina fina. Det är de jag finner livskraft i. Deras liv är mitt liv och det som är viktigt för dem blir viktigt för mig. Speciellt den där människan i deras liv - deras älskade. För mig är det viktigt att ta del av dem, lyssna på vad mina fina berättar och tänker, lära känna dem även om vi aldrig blir nära i sig. Balansen.

Man märker vilken kärlek som växer mellan de två om man ger det en chans. Även om man först inte tycker om människan, inte för jag någonsin har varit med om det. Sättet ens väns partner möter en är för mig viktigt, för den kanske inte alls skulle tycka om mig i vanliga fall, men är det äkta de två delar så gör den det iallafall. När man älskar någon så älskar man varenda del av den, bra som dåligt, även vännerna. Man behöver inte bli vän med dem men vara vänskaplig. Det tror jag är viktigt. Jag minns den tiden, i något av mina förhållanden, att det var viktigt för mig att ta del av min pojkväns vänner. Att visa dem vad han älskade, jag fann mig många gånger ta rollen som hönsmamman, jag kunde sitta ner och lyssna på problem eller se till att de fick i sig föda. Det var aldrig för att vara inställsam utan snarare att jag visste betydelsen i dessa vänner och älskade dem automatiskt för min partner gjorde det. Så för mig känns det viktigt att även vända på det och göra desamma för de mina vänner älskar, ta tid för dem.

Kanske det faller naturligt för mig att leta dessa små tecken på kärleken i deras sätt. Men små saker som att någon tar tid att lyssna på en, skicka böcker, dansa med en, skydda en eller bjuda en på en fest - allt oberoende ens vän, det är trevligt. Ja, det är rätt ord, trevligt. Blir man bra bemött av sin väns partner kan man inte hjälpa att bli förälskad i den och se deras kärlek till de man själv älskar. Jag tycker verkligen om den relation man brukar få till ens vänners partner, den är i sig speciell.

Mina sista rader består enbart i ett tack. Tack till de väldigt bra människor mina vänner har hittat och tack till er för att ni gör mina finas dagar så mycket ljusare och hjälper mig få dem att känna sig älskade. Ni är i sig betydelsefulla för mig och om ni läser det här så hoppas jag att ni vet vilka ni är. Tack!


Carolina.

Åh åh åh ååååh! Jag har äntligen Kings of Leons nya album, Come around sundown. För tillfället tänker jag inte säga mer än så, med tanke på att släppet egentligen inte är förän den 20e och många väntar. Men aaah vad underbart! Idag är det julafton för mig.



Jag håller med Wille, det borde införas en KoL-dag!


C.

Nostalgimusik, det är väl underbart? Även sån som har skakat om en i svåra tider. Musik som en gång för länge sedan betydde något mer än rytm och lyrik. Återigen så inser jag hur fantastisk människan är, som kan innehålla så mycket utan att självdetonera. Just nu vandrar Joss Stone in och ut genom mina högtalare. Jag har inte lyssnat mycket alls på henne på över två år, närmare tre, men jag har minnet av att hon en tid hade stor betydelse i mitt känsloliv. Men nu, ja nu är det bara låtar med skönt gung i. Det är så knepigt, jag minns känslan men känner den inte, ändå hade den sån stor betydelse då men inte nu. Människan är helt fantastisk!

Idag är mötenas dag. Hoppas något av dem går bra, jag gissar på det första. Undra om jag kommer hinna med mr. Ahlstrand en sväng.


Carolina.

Jag är på världens skithumör. Ganska ironiskt med tanke på gårdagens inlägg om lycka. Men det riktigt kryper i kroppen. Jag vill typ slå sönder något, skrika lungorna ur mig och härja mig trött. Jag kan knappt sitta sitt, sminka mig idag var verkligen en utmaning. Troligtvis beror det på pms, oroliga drömmar och att jag spänner käkarna omedvetet hela tiden och det i sin tur ger mig huvudvärk. Det suger att det är just idag, jag hade behövt göra en massa men har noll fokus. Jag började städa men det blev mest att byta plats på högar, jag började diska men när kastrullerna inte ville ligga still i diskstället fick jag ett utbrott och gick därifrån (som tur är gick inget sönder). Rita, tänkte jag, jo visst! Jag har en fin hög med sönderrvina papper som en tillökning till städbehovet. Leta viktiga papper? Jag kan nu mer inte skilja på viktiga papper eller sönderriven "konst". Jag vill inget just nu men behöver allt. Blä usch och fy. Jag måste ta mig i kragen nu för fan. En promenad, lite godis och en film kanske höjer humöret.

H E J  D Å !

Det är så fruktansvärt fantastiskt skönt att vakna upp om dagarna och slippa den där jäkla ångesten. De sensaste veckorna har jag till och med vaknat med ett leende. Hundratusenkilobekymmer, som alltid ska trycka på mina svaga punkter. De ligger i dvala nu känns det som, de finns där men de tycker inte ner mitt humör. Jag har insett hur lycklig jag egentligen är, jag är en vanlig människa med mina bekymmer men jag har så fantastiska människor omkring mig som bär mig om jag skulle glömma för ett andetag. Hösten påminner mig alltid om hur tacksam jag är över att leva genom svåra stunder, för att sedan flyta genom vågor av glädje och lätthet.

Jag har aldrig varit så tacksam över livet som nu.


C.