- Underbara söndag
Jag känner en känsla jag alltid har förknippat med den där tiden hemma hos mamma, söndagar då energin känns helt perfekt och sinnet funnit ro. Den där känslan då huset luktar ren luft och kaffet mamma förnyar hela dagen och musiken går i kör uppe och nere. När jag känner ordning och reda är på sin plats och skurmedlet inte fräter i bihålorna utan som en frisk vind.
Jag känner mig hemma.
Jag och Lisa har avnjutit en lång frukost med massor att säga, så att vi inte kunde sluta utan behövde lufta våra lugnor med giftiga cigaretter innan vi kunde frosta av frysen och börja städa. Hon känns som en trygghet. Hon gör mig bra.
Framtiden skrämmer mig, men med ett spännande ryck. Jag oroar mig såklart, men jag har funnit frid i accepterandet av att nu är jag vuxen och ingen trygghet av det förflutna kommer skapa en bra framtid, det är något jag måste hitta själv. Det som har varit kommer inte åter och det finns ingen mening i att dröja kvar i ett förlorat förflutna. Människor kommer och går, det är det som är livet. Har man tur så hittar men de vackra ljusstrålarna efter vägen som faktiskt går bredvid dig, även om det är berg och dalar mellan oss
, och inte i ens skugga. Man ska inte vara rädd att öppna sig och falla för det finns alltid någon där att ta emot dig. Mig.
Carolina.
Jag känner mig hemma.
Jag och Lisa har avnjutit en lång frukost med massor att säga, så att vi inte kunde sluta utan behövde lufta våra lugnor med giftiga cigaretter innan vi kunde frosta av frysen och börja städa. Hon känns som en trygghet. Hon gör mig bra.
Framtiden skrämmer mig, men med ett spännande ryck. Jag oroar mig såklart, men jag har funnit frid i accepterandet av att nu är jag vuxen och ingen trygghet av det förflutna kommer skapa en bra framtid, det är något jag måste hitta själv. Det som har varit kommer inte åter och det finns ingen mening i att dröja kvar i ett förlorat förflutna. Människor kommer och går, det är det som är livet. Har man tur så hittar men de vackra ljusstrålarna efter vägen som faktiskt går bredvid dig, även om det är berg och dalar mellan oss
, och inte i ens skugga. Man ska inte vara rädd att öppna sig och falla för det finns alltid någon där att ta emot dig. Mig.
Carolina.
- 16.25
Usch! Jag känner mig sjukt opepp. På det mesta. Inte ens de faktorer som solen eller brudvecka lyfter humöret idag. Jag är inte arg, ledsen eller nere alls, bara less. Över något jag inte riktigt har koll på, antagligen den ständiga vintern - HIT MED LITE VÅRTECKEN! Men man har väl dessa dagar lite då och då. Nu vill jag bara vara i Sundsvall eller få klaga lite i mammas omhändertagande. PÅ samma gång vill jag inte åka härifrån. Men men, nu sitter jag åtminstone i min varma säng, äter ostkrokar och förundras över hur grannungarna ovanför mig kan tycka det är roligt att springa och skrika dygnet runt.
Dagar som idag så vore det väldigt bra med en tålig pojkvän som kan krama och pussa på en medan man klagar på det minsta lilla.
Nya tag i morgon. (och varma kläder)
Carolina.
- Who'd have known
Jag undrar vart vänskapen tog vägen, den som jag kände så stark. Jag undrar hur tankarna rann ut ur dig. Jag undrar när timvisarna spann i sekunder. Jag undrar om jag trodde på något som aldrig stämde. Jag undrar om du ibland saknar och tänker på mig - din vän.
Och alla som älskat dig
Har hatat mig av rädsla
För att jag ska se dem
Nu när tiden passerat med händelser som inte rört vid dig känns inte det där tomrummet så pulserande som förut. Men det är befintligt. Som idag, eller någon annan, så ser jag i minnet hur du stod där och log. Hur du sa att jag var en av ditt livs stora delar, och jag trodde dig. Men inget som har en sådan betydelse glömmer man bort. Så jag undrar om du tänker på mig, om du tycker att lavinen som skilde oss är tung. För något hände, det måste vara så, annars vore jag lurad.
Livet spelar många grymma spratt som en paus från alla vackra ting det ger. Att växa i från varandra är ett. Vi kanske växte ifrån varandra, eller jag dig. Ironin är ganska påtaglig i den meningen. Jag får inte plats i det livet jag fastnade i, det med dig och hon. Men ändå så är hon kvar men inte du?
Jag bryr mig inte om att värmen från din hud har dunstat, utan att jag inte ser din nyans i mer än mitt minne. Även om jag har blivit bra på att bara acceptera hur livet flyter på, eller om det är orklösheten och längtan efter det okomplicerade, så är du en del av mig. En del av mig som jag ibland önskar fanns i nuet.
Jag tänker på dig och saknar dig ibland. Den återkommande frågan är bara, gör du det med mig?
Carolina.
Och alla som älskat dig
Har hatat mig av rädsla
För att jag ska se dem
Nu när tiden passerat med händelser som inte rört vid dig känns inte det där tomrummet så pulserande som förut. Men det är befintligt. Som idag, eller någon annan, så ser jag i minnet hur du stod där och log. Hur du sa att jag var en av ditt livs stora delar, och jag trodde dig. Men inget som har en sådan betydelse glömmer man bort. Så jag undrar om du tänker på mig, om du tycker att lavinen som skilde oss är tung. För något hände, det måste vara så, annars vore jag lurad.
Livet spelar många grymma spratt som en paus från alla vackra ting det ger. Att växa i från varandra är ett. Vi kanske växte ifrån varandra, eller jag dig. Ironin är ganska påtaglig i den meningen. Jag får inte plats i det livet jag fastnade i, det med dig och hon. Men ändå så är hon kvar men inte du?
Jag bryr mig inte om att värmen från din hud har dunstat, utan att jag inte ser din nyans i mer än mitt minne. Även om jag har blivit bra på att bara acceptera hur livet flyter på, eller om det är orklösheten och längtan efter det okomplicerade, så är du en del av mig. En del av mig som jag ibland önskar fanns i nuet.
Jag tänker på dig och saknar dig ibland. Den återkommande frågan är bara, gör du det med mig?
Carolina.
- 23.35
Every action of our lives touches on some chord that will vibrate in eternity.
- Along with the people inside
Det har funnits så många gånger jag har suttit på den mörka uteplatsen i Västerås och tungt andas in saknaden och kalla kvällsluften. Jag har känt hur det stramats om kring hjärtat så magen inte fått syre. Det har känts fel att ha rest från det jag lämnat även om det jag anlänt till gett mig glädje. Men i söndagsnatt så såg jag på de deprimerande husen omkring mig och ett lyckorus tog över hela mig. Förändring. Det känns som om en flicka som glömts bort inom mig kommit fram tack vare Sundsvall, tack vare Caroline. Jag känner mig som jag igen. Kanske inte med överflöd av energi och inspiration, utan helt lagomt. Bra och dåligt, svart OCH vitt. Jag känner mig optimistisk, lugn i själen av någon anledning. Det är mycket att se framemot ch mycket att ordna. Det känns att våren börjar närma sig, och inte bara på mig själv. Solen vågar sig fram oftare, fåglarna sjunger högre och luften börjar dofta. Jag känner ett större sug efter fest, sociala sammankomster och äventyr. Det enda som är dåligt är att jag sover dåligt nu när jag är så van med tryggheten hos någon annan. Men det är bara småsaker. Mitt liv är faktiskt ganska bra.
Carolina.
Carolina.
