Olina

Jag har precis värmt mat efter jag har gått igenom vad kissarna behöver. Den ena sitter som ett plåster på mig medan den andra kollar surt från ett avstånd och jag tillbaka, jag gissar på att det är kisskatten, jag har ännu inte lärt mig vilket namn som hör till vilken katt. Vi får väl se hur glad jag är i morgon.

Jag ska ju vara katt/lägenhetsvakt åt Isabelle och Jonathan medan de är på festival. Bitterheten över att Kings of Leon spelar ikväll kryper i mig men jag svävar högt över molnen på ett snabbt internet. Vi får väl se om de får tillbaka lägenheten på söndag eller om jag bestämmer mig för att behålla den. Men jag tror att det här kommer bli en bra, nyttig vecka (nu pratar jag inte om en matmässigt nyttig vecka eftersom det redan står chips på bordet). Det finns mycket att tänka på och känna efter så lite ensamhet är vad jag behöver.

Lådan är öppen men jag vet inte vad jag ska göra med den nu.

Carolina.

Har idag insett att jag borde skaffa en livspartner. Vid högtider som midsommar etc så är det stendött på umgängesfronten. Då är alla vänner ute i någon stuga med sin partner. Midsommar ser dött ut, nästa vecka ser det dött ut eftersom alla ska på Piiis änd Löv eller åker bort någon annanstans. Kanske har match.com eller edarling expressbud?

Men jag har ju Isabelles kissgullkatter iallafall nästa vecka, jäklar om de kissar på mig! Och min kära fruga kommer hem på måndag så förhoppningsvis vill hon umgås hur mycket som helst med mig. I morgon blir det iallafall umgänge med utlovad massage, det ser jag framemot.

Usch vad jag är negativ, det är nog ryggen som spökar. Jag har väl mer eller mindre alltid haft lite ont i den men den här veckan har den bara blivit värre, SOP SLUT med andra ord. Bara gnäll och gny från min sida. Jag gillar inte den sidan. En målarduk på det här så mår jag nog bra sen.

Carolina.

Today I don't feel like doing anything..

Äsch då! Idag är det bara en sån dag då man helldre skulle bara gå hemma i slitna mjukisbyxor med en ständigt full mugg med kaffe och ta för sig lite vad som helst som inte kräver mycket uppmärksamhet. Inte fightas med sura tanter. Helst av allt vill jag åka och köpa duk och färg. Men men, jag har ju faktiskt ett roligt jobb, det är bara latmasken i mig som talar. Jag är nog lite trött med, jäkla hundkräk som är som piggast när man är på väg in i sömnen. Ja, alltså grannens hund. Man skulle ju kunna tro att det är deras nya bäbis som håller en uppe om nätterna men icke, det är deras tonstora hund som tror att han flyger tyst som en fågel om nätterna. Det gör han inte.

Som tur är har jag världens finaste mysigaste låt i hörlurarna, en långhelg att se framemot och massa annat, typ lön!



Carolina.

Man kan knappast hitta en bättre beskrivande bild på mig själv just nu. Och det faktum att jag älskar den gör det bara mer uppenbart att det är det här jag ska göra just nu.

Carolina.

Men åh, jag insåg nyss att i min blogg låter det som att mitt liv är väligt negativt och jag mår dåligt. Så är inte fallet. Livet kunde nog nästan inte vara mycket bättre egentligen. Ibland, just nu, tänker man bara lite för mycket så att alla tankarna inte riktigt får plats. Då hamnar de oftast någon annanstans. Och jag är tydligen okapabel till att öppna käften.

Så nu vet ni det. PUNKT

Jag läste ett ord för några minuter sedan. Panikångest. Ångestattack. Det var flera år sedan jag fick någon riktig panikångest. Det har mest känts som nu, lite början av. Jag har väl aldrig riktigt varit någon med några större psykologiska problem då ångesten är en vardag. Men då och då som kanske i de flestas liv har jag sprungit på begreppet panikångestattack. Det första minnet jag har av det är när jag var väldigt liten. Det var en lucia och jag skulle åka till min pappa. Min mamma var tvungen att jobba så pappa skulle hämta mig direkt på skolan. Men då, antagligen för att det var något som inte brukade hända, något som bröt mot vanan, så fick jag panik och blev helt plötsligt väldigt mammig för min ålder. Jag slutade nästan andas, hade hjärtat uppe i halsen och sprang med packning och allt hem för att se om mamma var hemma. Det var hon inte och jag var ännu för ung för att ha varken nyckel eller mobiltelefon. Där satt jag, ung ensam och med en pankiångest attack. Det har egentligen ingenting med vad jag egentligen har att säga, och inte heller beskriver det en panikångest, men det minnet slog mig nu. Svårheten i att hitta balans mellan verklighet och vacker prosa.

Mitt hjärta slår hårda slag, hoppar över ett för att sedan byta rytm till hackspettspickande. Jag försöker lugna ner mig själv, tänker inte återgå till samma mönster för ingenting.

För lite sömn, för lite mat, för mycket tankar. Det slår över, även efter en fin kväll.

Så, efter att ha fått ut det så ska jag titta på lite The Big Bang Theory och bara jäsa på hur vackert livet är. Någon som hörde kraftiga humörsvängningar?


Carolina.

Jag tror jag kände något.

Carolina.

http://requiempouruncon.blogg.se - Jag tror jag är lite förälskad i henne. Hon är den jag skulle vilja vara om jag ville vara någon annan.

Carolina.

We would go out on the weekend
To escape our busy lives
And we'd laugh at all the douche-bag guys
Chasing down their desperate wives
I would drink a little too much
And you'd offer me a ride
I would offer you a t-shirt
And you would stay another night

You're just a daydream away,
I wouldn't know what to say if I had you.
And I'll keep you a daydream away,
Just watch from a safe place,
So I never have to lose...

Något som har tagits upp mycket den senaste tiden och har legat i tankarna är hur jag ser mig själv. I hela mitt liv har jag identifierat mig som en känslomänniska som låter känslorna styra över tankarna. Alltid känt lite för mycket. Det har varit en stor hjälp i mitt favoritord - kreativiteten. Men jag har i år upptäckt hur jag har dragit mig till intellektet. Sökt kunskap, letat efter utbytet i konversationer, låtit tankarna styra över känslorna. Det är just nu när jag har upptäckt det här jag börjat fundera. Har jag alltid varit såhär egentligen men bara varit i någon slags mellanperiod av mitt liv? Jag menar, jag har alltid förknippat kreativiteten med känslor, men det finns många logiska och tankestyrda människor som har haft storslagen kreativitet. Men nej, jag vill fortfarande se på mig själv som en känslostyrd människa. Kanske är det så att jag börjar hitta balansen. Nära att nå den, och så som alla övergångar måste en del slå ut med full kraft innan det lägger sig. Jäkla skitbok.

Men jag känner problemet i att styras av tanken, det finns så många hinder i det logiska tänkandet. När man styrs av känslor är allt möjligt från början, det kanske går helt och hållet åt helvetet i slutet men man repar sig alltid och gör om. Jag faller hellre helt på blint hopp om att någon kommer ta emot mig än att inte falla alls och missa livet. Det känns som att jag sitter fast. För att jag inte vågar. Det är som om jag har slagit av en stor del av mig själv för att jag tror att det ska hjälpa mig i det långa loppet. Men just nu gör det inte det. Jag försöker tvinga fram ett svar men tanken styr mig att inte se längre än det första hindret. Just nu önskar jag att jag var en blåögd känslomänniska. Jag snuddar en bit på den människan men drar mig alltid tillbaka när den känns för het.

Jag intalar mig själv att om jag kommer till botten av problemet så kommer jag veta hur jag ska laga det. Men egentligen kanske jag redan vet svaret, lösningen och att det kanske inte egentligen finns något direkt problem. Jag söker efter svar, känner trygghetsbehovet tar över modet. Men jag kan inte be någon annan om mina egna svar. Jag kanske behöver göra som mitt sudoku, fylla i alla möjliga svar i luckorna för att sedan sudda ut och placera rätt. Ingenting blir rätt på första försöket. Vi är inte skapta perfekta.

Jag behöver se färgerna på riktigt igen.

Carolina.

Jag var länge ensam enda barnet
Ett monster underst i en hembyggd våningsäng
Och på håll såg jag ljusen dö i dimman
Precis när mörkret tändes upp igen

Och jag såg dig springa över skaren
I jakten på din sagolika vy
Och du lärde mig att fullständigt försvinna
In i dina tankar i ditt huvud står jag fri

Ge mig en vinterdrog
Ge mig allt du har
Kom nu jag är kroniskt låg
Bara mörkret hörs
I ditt öga var en storm jag såg
Som sommarsnö
I döda vinkeln ser jag allt du gör

Och där kommer dom jag ser dom mellan träden
Snälla kan du hjälpa mig att fly
Deras ögon är som mareld över världen
Jag kryper där i askan fågel Fenix född som ny

Ge mig en vinterdrog
Ge mig allt du har
Kom nu jag är kroniskt låg
Bara mörkret hörs
I ditt öga var en storm jag såg
Blåsa sommarsnö
I döda vinkeln ser jag allt du gör

Ge mig en vinterdrog http://publishme.se/33566/entries/article/new/
Ge mig sommarsnö
Kom nu jag är kroniskt låg
Bara mörkret hörs
I ditt öga dansar stormar små
Men det är du som för
I döda vinkeln ser jag allt du gör

Jag har aldrig sett mig själv som någon som leker med elden, jag har alltid tagit det säkra före det osäkra. Men det är precis vad jag gör - leker med elden. Alltid gjort.

Och jag inser nu hur mycket det är som står på spel, vad som faktiskt finns att förlora.


I wished for something true
Been lookin' for a reason man
Something to lose

Foo Fighters – Wheels

Carolina.

Ibland tycker jag nästan det är lite obehagligt att läsa meningar jag har snuddat vid i mitt huvud. Det blir liksom svart på vitt då. Eller när jag kommer på mig själv att säga något jag inte har tänkt, som om munnen hade sitt eget liv och att jag bara är ett kärl för någonting annat. Oj vad et här inte låter begripeligt, det är nog inte meningen heller, jag har ju så svårt med klartext nu förtiden. Lite fast i mitt eget huvud kanske man kan säga. Fin dag igår iallafall.

Carolina.

Nu när jag sitter och berättar om nattens dröm för Frida så känner jag att jag borde skriva den här med för det är nog det sjukaste jag har drömt - någonsin.

Jag drömde i natt att jag och Frida stod på repslagaregatan och gjorde oss i ordning för att vi skulle gå på en hängning(!), jag hittade hennes mammas samling av alla världens färger man kan ha på pennor och ville sortera dem efter färg. Hon sa att vi inte skulle hinna. Det var det största problemet. På det så tror jag att det var min egen hängning, eller min mammas. Men vi var ganska exalterade över att det skulle antagligen vara en massa snygga killar där.

Det jag kan dra utav nattens tankar är att; det är inte långt kvar innan jag avsäger mig min myndighetsrätt till Frida och att om jag inte får ligga snart så kommer något gå riktigt snett i mitt psyke.

Carolina.

All your twisted thoughts free flow
To everlasting memories
Show soul
Kiss the stars with me
And dread the wait for
Stupid calls returning us to life

I'm not faithless
Just paranoid of getting lost or that I might lose

Carolina.

Jisses vad gammal jag är! Jag har ju försjutton en bror på 11år idag. Och tidigt är det, tur för honom att jag tycker om honom mer än sömn. Jag ritade en traktor för första gången i mitt liv igår, på födelsedagskortet alltså, och tydligen ska jag rita hundraelva till. Han blev gladare för kortet än paketet, vilken 11åring blir det?!

Ja ja, nu har jag avverkat nästan en timme på ingenting, jag som hade tänkt göra något vettigt av den extra timmen men men är man trött så är man. Nu ska jag gå och pussa födelsedagsbarnet hejdå innan skolan och jag ska börja göra mig klar för jobb.


Grattis på min finaste och älskade bror!

Carolina.

AJ.

Jag är så jäkla känslig idag och tar åt mig av det minsta lilla. Som en fjortonåring med pms och en dålig hårdag. Utan anledning också.

Carolina.

Som gravitation, nåt vasst, jag ska aldrig göra dig illa...

Det är ett tumult, en tornado, genom hela mig. Kroppens fysiska funktioner reagerar på den minsta lilla rad, en flackande tanke likt fjärilens vingslag. Jag vinglar omkring mellan återhållsamhet och passion, tappar fästet och tar mig upp igen.

Jag vet egentligen inte vad jag vill ha sagt, eller menar. Solsting, eller bara den kommande nattimmen. Jag önskar att jag hade någon här, nej jag önskar bara att jag hade en vaken natt med massor av spekulationer, vart spelar ingen roll.

Döda poeters sällskap, det vore något det.

Carolina.

Disarm you with a smile
And cut you like you want me to
Cut that little child
Inside of me and such a part of you
Ooh, the years burn
Ooh, the years burn

I used to be a little boy
So old in my shoes
And what I choose is my choice
What's a boy supposed to do?
The killer in me is the killer in you
My love
I send this smile over to you

Disarm you with a smile
And leave you like they left me here
To wither in denial
The bitterness of one who's left alone
Ooh, the years burn
Ooh, the years burn, burn, burn

I used to be a little boy
So old in my shoes
And what I choose is my voice
What's a boy supposed to do?
The killer in me is the killer in you
My love
I send this smile over to you

The killer in me is the killer in you
Send this smile over to you
The killer in me is the killer in you
Send this smile over to you
The killer in me is the killer in you
Send this smile over to you

Carolina.

Ibland är sitt eget sällskap det bästa man kan ha. Jag menar, ibland behöver man bara sitta och göra mer eller mindre ingenting, bara med sig själv. Det är en speciell känsla. Jag älskar att umgås med alla fina människor i mitt liv, absolut, men ibland så underskattar man nog sig själv. Sitt eget sällskap i tystnaden. Tystnaden i det här fallet betyder oftast akustisk musik. Jag har en sån dag idag, även om den inte var det hela dagen. Jag har inte känt mig orkeslös utan jag har valt att bara sitta och leta efter livfulla bilder, sjungit för mig själv, lyssnat på musik, tänkt - alltså egentligen ingenting.

Jag vet så många människor som ser det som ett fängelse, sista utvägen, en skräckupplevelse. Jag är inte en sån människa och jag tycker synd om de som är så. Sig själv är den enda personen i världen man vet med all säkerhet kommer finnas där tills man dör, man måste älska och uppskatta sig själv innan någon annan kan det. Eller ja, såklart andra människor kan älska dig för den du är även om man är en sådan som inte tycker om att vara själv, men inte helt problemfritt. Jag försöker för varje dag som går, se mig själv med andras ögon och uppskatta den människa jag är. Nu menar jag inte att jag ser mig själv som den viktigaste människan i världen bara för att jag kanske är det för någon annan, men jag lär mig att jag faktiskt är bra och jag kan ta emot fina ord och handlingar andra ger mig. Och jag hoppas att de försöker göra desamma för sig själva. Jag vill att de ska se hur fantastiska de är, ta emot mina ömhetsbevis med samma ärlighet som jag ger dem. Jag försöker jobba bort tvivel i mig själv som mitt livs erfarenheter kanske har satt spår i mig. Jag skulle aldrig vilja att mina vänner skulle tvivla på sig själv, och då borde jag inte heller göra det. Klart en människa kan känna tvivel på sig själv i olika delar och situationer av sitt liv, det är bara naturligt. Men det är livets undantag, det ska inte vara regeln.

Även om ens tankar ibland kan spåra ur långt från spåren till slutsatsen så behöver man låta sitt huvud gå igenom alla gropar och murar för att lära sig av sina misstag och triumfer. Jag har svårt att egentligen veta om jag är mer en tänkare eller en känslomänniska. Jag är nog precis lika mycket båda för jag låter dem påverka varandra snarare än lugna ner den ena. Jag börjar dock lära mig att bemästra att kunna stänga av den ena eller den andra ett tag. När jag var yngre så gick alla hormoner bananas 24/7 genom tankar, över känslor, ut över världen och in igen. Jag kan nog säga att jag är lite stabilare nu, låter inte alltid den bergodalbanan synas innan jag har bearbetat den. Kanske har den behärskningen tagit lite av kreativiteten jag så älskar, tagit lite av den personen jag ofta förknippar mig med. Eller så har jag kanske inte tillräckligt med skakiga banor i livet än för att spåra ur helt.

Jag funderar mycket på vem jag är och vad jag gör nuförtiden. Jag vet faktiskt inte varför, jag kanske håller på att förändras eller så har jag gjort det redan utan att jag märkt av det, och det kommer efter. Kanske för en männsika i min närhet tänker och speckulerar friare än vad jag någonsin har gjort, vilket har fått mig att gå djupare in i mig själv och min omgivning för att nå någon slags förståelse för alltet. Kanske är det just att människor omkring sig bygger på ens personlighet, flyttar in i ens själ, och det kan när som helst falla sönder och då är det viktigt att veta vilken del som är ens egen. Där i den meningen ser jag vad det egentligen kanske handlar om. Rädslan. Den underliggande delen av mig själv som jag försöker bekämpa. Jag vill falla fritt. Utan skyddsnät och bekräftelser. Utan att behöva ursäkta mig själv för att jag bara är jag, när jag inte skadar någon annan. Ta för mig mer. Att vara precis lagomt söt.


Carolina.

Jag omringas av världens finaste syréndoft i skrivande stund och hör Dallas vackra stämma till akustiska gitarrer. Jag sitter bara här och ler. Jag kan inte säga annat än att gårdagen blev lyckad, jag tänker inte ens gå in på den för den är så fin i tanken. Punkt. Men jag återgår till syréndoften. Jag konstanterade i natt att mitt doftsinne är så himla starkt, och att det är en så stor del av mitt minne. Syréner är det finaste som finns kanske, Jag har en egen liten syrénbuske på min gård, som jag ser på varje dag och bara njuter. Jag är så himla kär i livet just nu så det nästan skrämmer mig!

Bara för att hylla min fina syrénbuske och blomman som leker i min ögonvrå så tänkte jag fortsätta med just lila på mitt färgtema.

















Många men underbara. Lila är harmoni. Stark som pastellig.

Carolina.

Jag kände nyss ett stygn av svartsjuka. Ja, ren svartsjuka. För en vän. Svartsjukan har jag inte känt på några år, men svartsjukan i förhållandet till en vän är något jag inte har känt sedan jag var ett barn. Mycket märklig och obehaglig känsla måste jag säga. Ja, barnsligt till och med. Jag har alltid älskat mina vänner ovillkorligt, och kunnat glädjas åt deras alla andra vänskaper. Men för en stund sedan, hela jag fylldes av ful äcklig blödande svartsjuka. Jag kände mig bortglömd, pasé. Nej, jag ska aldrig känna så igen! Jag har kastat ut, och nu kastar jag bort, glömmer det. Och ber om ursäkt till henne även fast hon inte vet om det.




Nu laddar jag upp batterierna igen och går vidare, det är ju för fasiken studentfest, takfest och KlubbPepp inviger sommaren ikväll! Det får inte missas, så jag ska gå iväg och sälja min brudbukett nu och lite till, sen så.




Carolina.

Åh vad kaffe är mirakelmedicin! Jag vaknade i morse med dödens huvudvärk, jag sov bort halva dagen för jag trodde att den skulle ta med sig huvudvärken, men icke. Jag vaknade bitter igen, nykter utgång är ändå en utgång och man blir sympatibakis. Jag antar att jag har mycket att fundera på så det tar för stor plats. När irritationer, brustna hjärtan, saknanden, önskningar, oro och glädje bor i huvudet på samma gång blir det nog lite för mycket. Jag sprang nyss ner i behov av något som kunde fylla på batterierna åt mig, jag hittade en torr macka och lite yoghurt, och lite lite kaffe kvar i kaffebryggaren. In in i micron, behov. Jag sitter nu med världens minsta mugg kaffe som jag försöker få att hålla tills jag dör, som smakar gammalt men ändå så himla underbart. Det är inget nytt att jag har en kärleksrelation med kaffe och Kings of Leon, två ting jag inte kan leva utan, men idag om någon behövs det sägas högt. För mår inte jag lite bättre jag så säg?

Igår låste jag upp dörren på Finess för första gången, och det kändes obefogat och lite löjligt stort. Det var min första dag på mitt jobb, en stor skillnad att gå till jobbet med vetskapen att jag tjänade min dagsinkomst på ungefär en timme och att jag har en trygghet i livet. Dagen i sig var segare än kola tills jag blev stressad över hur jag skulle hinna få i mig mat på ingen budget alls och fräscha upp mig innan jag och frugan skulle på Rockskoleavslutningen klockan sju. Men tack vare hennes influenser så ryckte jag lite på axlarna och bara gjorde, in på alen tänkte köpa nudlar, såg kön, vände. In på Willy's, köpa nudlar, springa upp för österbackarna, koka nudlar, äta. Sen tog jag hela familjen Genlid och begav oss. Riktigt trevligt. Det har blivit alldeles för lite livemusik i mitt liv den senaste tiden. Ibland så är det så himla härligt att se någon annans potential, eller någons talang. Att bli lycklig för någon annan. Senare begav vi oss till CH för lite quiz, vi vann inte. Men inte ens två tävlingsskallar som mig och Frida kunde bli nersläppta för det. Det var en mycket rolig kväll måste jag säga. Men tänkvärda situationer och ord. Men har inte jag och Frida en roadtrip inplanerad på måndag vi så säg?! Undra om de onyktra kommer ihåg det.



Jag tror det kommer bli en fin tid framöver men massvis av fina människor som kommer tillbaka till Söderhamn, och i helgen blir det takfest och KlubbPepp, PEPP!

Jag måste nog faktiskt börja dagen, även om huvudet är tungt, jag ska ju faktiskt få träffa Caroline en stund idag. Nu, dusch, mat och mer kaffe.

Ärthjärna.