Olina

Jag hatar när rösterna har lagt sig. När det förklädda mörkret sluter sig runt omkring mig, snaran dras åt. 
Då kriget är över och ingen säger något. Då man inte vet att man liks gärna kan trampa på en mina och hela alltihop sprängs. När vi sitter på varsin ända av telefonen, tysta.
Tystnaden äter upp mig, den river i mitt kött och jag vrider mig i smärtan, men ingen ser det utan bara går förbi.

Magen skriker, vrider och sliter
Ruttnande insida, paniken river.
Blickar ner på mattan, men inte på mig.
Se på mig!
Skrik, gråt, slå - men inte tystnad Älskade, inte mer.

Ilskan, tårarna och taggarna har blåst förbi, kvar är ett ingemansland som ingen av oss vågar träda över tills vi kan se skotten växa upp till grön växlighet. Lugnt och stilla faller stora snöflingor ner och smälter bort på den fortfarande rykande marken.  Kvar finns ärret från en tumör.
Men ändå vet vi, att vi älskar varandra och längtar tills vi återigen ligger i varandras armar i glömskan.
Det är cirkeln av att älska.


If I lay here
If I just lay here
Would you lie with me and just forget the world?


<3

/ Carolina.