Olina

Om jag försvann, skulle du då känna dig ensam och tom?
Om jag blundade, skulle du då ropa efter mig?

Jag vet att jag skulle det.

För mig är du något som enklast kan beskriva som solen. Som sommaren. När du försvinner så blir jag grå, trist och kall. Jag skriker i min tystnad efter värmen du sprider, sträcker efter dig och hoppas känna strålarna kittla mot fingertopparna. Nr du försvinner, då känner jag mig tom och ensam. Du fyller ett hål inom mig, du stärker mig för att möta mörkret. Men ändå så känner jag mig aldrig lika redo som jag gör när jag är med dig. Jag har aldrig förstått vad jag sagt eller gjort för att förtjäna att gång på gång stå ensam i mörkret. Vad är det som får dig att ibland skina mot mig igen? Du är för mig mycket mer än vad jag borde ge dig. Ibland funderar jag på vad jag gör för fel, och ibland funderar jag på vad det är för fel på dig. Du är som sommaren, en varm dag som svalkar med lätta behagliga brisar. Men lika väl kan hettan trycka på en åskigt kall åker. Jag kommer aldrig förstå dig, jag kommer aldrig förstå mig själv. Men ändå så tror jag mig veta vad det är du inte säger. Höra det du inte tänker, känna det du är rädd för att visa. Det gör mig förvirrad - att aldrig VETA. Men ändå är du min behagligaste sommar. Du är mitt minna och glädje. Kom tillbaka. Låt mig förstå, låt mig vara din skattkista, låt dina hemligheter vila i mina. Varför är du så rädd? Du är rädd för det mest underbara i världen, i en människas liv. Ändå är du rädd. Och du har ändå inte ens känt någon del av det. Du har hört rykten, du har sett filmer - men inget kan återspegla verklighetens skönhet. Du har inte ens varit nära den fula sidan, fast det kanske är ljuvligheten du befarar.

Jag behöver dig.