Olina

Året hade väl kunnat börjat bättre kan tyckas. Nog för att jag är ledig och fick sova länge, vilket jag gjorde och det har varit väldigt skönt att bara vara. Men ångesten har legat tryckande. Jag vaknade med bara en tanke, om två veckor är jag arbetslös igen. Stressen över det här har legat tryckande över mina axlar hela hösten men jag har inte kunnat uttrycka mig om det, mer än de allra närmaste. Nu är det inte hemligt längre och jag gissar på att varje dag nu i två veckor kommer vara ett ständigt jäkla påminnande om det. Utförsäljning, kunders blickar och medömkande, stämningen om slutet. Jag har panik pickande på insidan, och alla delar i mitt liv pressar på. Att jag ska vara glad för vissa saker, att jag borde känna en varm och bubblig känsla inom mig. Ibland kommer den men stressen över att jag måste känna, att jag måste veta drar bort den. Allt jag känner är stress, oro och ångest. Det blir bara för mycket. "Det löser sig" är inget hållbart argument, allt löser sig men det är bara jag som kan lösa det. Jag måste hitta ett jobb, leta och få ut mig där i systemet. Jag vill bara ha ett jobb jag trivs med i första hand. Söka varenda jobb jag kan tänka mig innan jag måste söka jobb jag inte ens vill slänga en ansökan till.

Jag vill börja leva mitt liv. Inte för att jag inte lever det i skrivande stund, men jag vill ha trygghetens grunder för att ta nästa steg i livet. Jag känner att hon på insidan växer men det gör inte mina levnadsvilkor. De omkring mig växer och upplever nya steg i livet men inte jag. Jag vill slippa tyngden och oron över ekonomin, jag vill betala av mina skulder och börja spara. Jag vill ha en egen lägenhet där jag finner min fristad, där jag kan släppa kontrollen och där med, in kärleken. Jag känner mig instängd och under hjärnans kontroll. Mitt känslo-jag får inte ta plats för jag måste hela tiden tänka ett steg före.


Ibland blir pressen för tung för att bära. Ibland får man tänka på enbart sig själv. Ibland får man ligga ner och känna ingenting.

Carolina.