- Like you said

Jag måste sluta oroa mig för saker och ting. Vissa situationer kan man inte styra över, det får man helt enkelt lägga i ödets händer. Jag har så länge jag kan minnas fått lära mig att stå på mina egna två ben, att lycka är något man skapar, inget som bara händer av sig själv. Men. Ibland så kan man inte göra mer än vad man gjort, eller gör genom att bara andas. Jag har naturligt ett driv i mig, ett driv som alltid ligger under ytan, alla ser det inte medan andra får en överdos av det. Men som vanligt när jag skriver så återkommer jag till balansen, harmoni, olika världar i samklang. Ibland vill jag bara skriva vackra symfonier och storslagna äventyr. Ibland skenar hjärnvalvet iväg med väldig fart mot fjärran länder. Ibland skenar tankarna iväg, många gånger mot den mörkare delen av att leva. Som en medfödd fläck där jag har en tendens till överdramatik och pessimism, åtminstone i tankarna. Jag funderar många gånger att skriva rakt av hjärtat, här, som förut. Men jag som historiafantast vill tro att vi människor är kapabla till att lära oss av våra misstag, våra egna historiska äventyr, även så jag. Oron. Hur mycket jag stretar emot så smyger den sig tillbaka, hur mycket jag än vill tro på mina egna teorier eller vad jag än säger till de jag har nära mig. Men min Spegelsyster sa en gång till mig att i och med att jag är medveten så har jag möjligheten att ändrar mig och har utvecklats långt från den hjälplösa och osäkra känsloflickan som blev handlingsförlamad så fort ett hinder dök upp eller spelade ut överdramatiska fantasiverkligheter för att matcha min osäkerhet.

Många osäkra delar av mitt liv just nu, på både gott och ont. Det är nog kanske just i detta man känner att man lever?


We're all young and naive still
We require certain skill
The motive changes like the wind
Hard to control when it begins

Carolina.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0