Olina

jag låste upp mitt lilla lås

Tekniskt sett så är sommaren inte slut, men jag tror nog att runt den här tiden brukar människor mentalt förbereda sig för vinterhalvåret. Det låter tragiskt när jag läser det men det är det faktiskt inte. Hösten kommer komma, den är redan på väg, det känns i skolstartsluften. I ljuset och i stadskärnan där böcker, pennor och mappar säljs för fulla muggar. Även att höstens färgkollektion sprids som en löpeld bidrar med känslan. Men det är just luften, min bästa - bitterljuvlighetens luft, som förnimmer om att snart exploderar naturen med starka färger, jeansjackan blir för kall och tända ljus och dricka te är ett måste.

Hösten för mig är något som sitter i själen, hösten är harmoni, hösten är mitt nyår. Jag är aldrig så ny och förväntansfull som jag är för hösten.

Det var för ungefär ett år sedan jag påbörjade ovetandes en resa, som tog fart mot något jag aldrig hade kunnat ana. Den värmen och glädjen jag har fått uppleva det här året är mer än vad någon skulle kunna begära, och ändå är jag bara i början av något stort. Jag har lärt mig så mycket om mig själv, och om någon annan. Jag har lärt mig att dela livet med någon igen. Jag har lärt mig tålamod, jag har lärt mig om mitt eget värde. Om att våga, om att släppa kontrollen och att öppna en dörr jag trodde var stängd för alltid. Jag har lärt mig om lycka.

Medans andra hoppas på en epic sommar så hoppas jag på en epic höst. Alla mina höstar brukar vara minnesvärda, och jag tror den här kommer tar alla rekord.

Carolina.