- Price tag

Just nu så är jag less, upphängd och nersläppt, jag börjar nästan bli arg. Anledningen? Pengar. Dessa jäkla pengar som alltid ska räknas. Pengar som ställer till problem snarare än har det syftet det borde ha, överlevnad. Eller det är rättare sagt bristen på pengar. Det känns som att hela min omgivning ramlar på grund av det. En kan inte vara med sin pojkvän, en annan kan inte försörja sitt barn, en annan lever på minus och jag själv med. Klart jag skulle vilja ha mer pengar men jag vill inte leva mitt liv på det, jag vill så gärna se att livet är mer än så. Att jag hellre lever lyckligt på luft än att badar i pengar ensam. Just nu vill jag vinna äckligt många miljoner, inte för min egen skull och för att köpa skor jag aldrig använder, inte ens för att klara mina egna knipor. Utan för att lösa de närmast hjärtats trassliga snår. Ge dem månen att dela på. Låta dem få leva problemfritt ett tag. Men nu är det inte så att jag har ens hälften av det jag behöver. Jag vet inte hur jag ska betee mig, vad jag ska säga eller göra för att sätta ett litet litet leende på deras läppar. Det ordnar sig tillslut känns så himla otillräckligt. Jag vet att jag inte kan lösa deras problem och att de är kapabla till det själv, men i just detta nuet. Man kan alltid skaffa fler jobb, jobba tills man går av, köpa tusentals trisslotter, sälja sin själ. Men för vaddå? För att kunna leva? Vad är det för liv om man aldrig hinner leva?

För den som tar mina frågor som att man inte ska jobba, för då lever man inte, till dig kan jag säga att jag inte menade så. Jag vill jobba, jag tycker om att jobba, jag vill ha ett jobb. Men för den som har jobb, men ett otillräckligt, eller den som bara klarar av hälften av det en annan jobbar, den som väntar på ett jobb eller den som pluggar?

Äsch, jag vet inte vart den här texten är på väg just nu. Allt jag vill säga är egentligen att jag är så less på att pengar alltid ska spela roll. Hur mycket jag än försöker se livet från ett state of mind-perspektiv så kommer pengar alltid in i bilden. Jag har lyckliga relationer, jag är en relativt enkel människa med enkla njutningsformer, men ändå lyckas pengafrågan alltid smyga sig in som ett problem.


Ibland känns det som att det är ett virus. Ett virus som skapar sömnlösa nätter, magknip, skamm, frustration, tårar, depression.

Love, peace and understanding, who's with me? Ett skogskollektiv där vi är självförsörjande.

ALL KÄRLEK I HELA VÄRLDEN TILL MINA FINA

Carolina.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0