Olina

Jag har nyss kommit hem från världens finaste kväll, med efterlängtade Caroline Johansson. Jag har inte träffat henne sen hon lämnade ett höstgrått Sverige för soliga San Diego, det var mer än sex månader sedan. Jag måste erkänna att när jag hade låst dörren på Finess så kände jag nervösa pirrningar i magen, nervös för lite allt möjligt. Sjukt. Men när hon öppnade dörren så var det som om hon gjorde det igår med. Sjukare. Det kändes egentligen ingen skillnad, fast vi hade så mycket nytt att prata om, vi hann inte ens med hälften. Det kändes så naturligt. Underbart. Och det bästa av allt var att säga "Vi ses på torsdag!"


Jag älskar dig så himla mycket!

Carolina.