- 22.31
Ibland är sitt eget sällskap det bästa man kan ha. Jag menar, ibland behöver man bara sitta och göra mer eller mindre ingenting, bara med sig själv. Det är en speciell känsla. Jag älskar att umgås med alla fina människor i mitt liv, absolut, men ibland så underskattar man nog sig själv. Sitt eget sällskap i tystnaden. Tystnaden i det här fallet betyder oftast akustisk musik. Jag har en sån dag idag, även om den inte var det hela dagen. Jag har inte känt mig orkeslös utan jag har valt att bara sitta och leta efter livfulla bilder, sjungit för mig själv, lyssnat på musik, tänkt - alltså egentligen ingenting.
Jag vet så många människor som ser det som ett fängelse, sista utvägen, en skräckupplevelse. Jag är inte en sån människa och jag tycker synd om de som är så. Sig själv är den enda personen i världen man vet med all säkerhet kommer finnas där tills man dör, man måste älska och uppskatta sig själv innan någon annan kan det. Eller ja, såklart andra människor kan älska dig för den du är även om man är en sådan som inte tycker om att vara själv, men inte helt problemfritt. Jag försöker för varje dag som går, se mig själv med andras ögon och uppskatta den människa jag är. Nu menar jag inte att jag ser mig själv som den viktigaste människan i världen bara för att jag kanske är det för någon annan, men jag lär mig att jag faktiskt är bra och jag kan ta emot fina ord och handlingar andra ger mig. Och jag hoppas att de försöker göra desamma för sig själva. Jag vill att de ska se hur fantastiska de är, ta emot mina ömhetsbevis med samma ärlighet som jag ger dem. Jag försöker jobba bort tvivel i mig själv som mitt livs erfarenheter kanske har satt spår i mig. Jag skulle aldrig vilja att mina vänner skulle tvivla på sig själv, och då borde jag inte heller göra det. Klart en människa kan känna tvivel på sig själv i olika delar och situationer av sitt liv, det är bara naturligt. Men det är livets undantag, det ska inte vara regeln.
Även om ens tankar ibland kan spåra ur långt från spåren till slutsatsen så behöver man låta sitt huvud gå igenom alla gropar och murar för att lära sig av sina misstag och triumfer. Jag har svårt att egentligen veta om jag är mer en tänkare eller en känslomänniska. Jag är nog precis lika mycket båda för jag låter dem påverka varandra snarare än lugna ner den ena. Jag börjar dock lära mig att bemästra att kunna stänga av den ena eller den andra ett tag. När jag var yngre så gick alla hormoner bananas 24/7 genom tankar, över känslor, ut över världen och in igen. Jag kan nog säga att jag är lite stabilare nu, låter inte alltid den bergodalbanan synas innan jag har bearbetat den. Kanske har den behärskningen tagit lite av kreativiteten jag så älskar, tagit lite av den personen jag ofta förknippar mig med. Eller så har jag kanske inte tillräckligt med skakiga banor i livet än för att spåra ur helt.
Jag funderar mycket på vem jag är och vad jag gör nuförtiden. Jag vet faktiskt inte varför, jag kanske håller på att förändras eller så har jag gjort det redan utan att jag märkt av det, och det kommer efter. Kanske för en männsika i min närhet tänker och speckulerar friare än vad jag någonsin har gjort, vilket har fått mig att gå djupare in i mig själv och min omgivning för att nå någon slags förståelse för alltet. Kanske är det just att människor omkring sig bygger på ens personlighet, flyttar in i ens själ, och det kan när som helst falla sönder och då är det viktigt att veta vilken del som är ens egen. Där i den meningen ser jag vad det egentligen kanske handlar om. Rädslan. Den underliggande delen av mig själv som jag försöker bekämpa. Jag vill falla fritt. Utan skyddsnät och bekräftelser. Utan att behöva ursäkta mig själv för att jag bara är jag, när jag inte skadar någon annan. Ta för mig mer. Att vara precis lagomt söt.
Carolina.
Jag vet så många människor som ser det som ett fängelse, sista utvägen, en skräckupplevelse. Jag är inte en sån människa och jag tycker synd om de som är så. Sig själv är den enda personen i världen man vet med all säkerhet kommer finnas där tills man dör, man måste älska och uppskatta sig själv innan någon annan kan det. Eller ja, såklart andra människor kan älska dig för den du är även om man är en sådan som inte tycker om att vara själv, men inte helt problemfritt. Jag försöker för varje dag som går, se mig själv med andras ögon och uppskatta den människa jag är. Nu menar jag inte att jag ser mig själv som den viktigaste människan i världen bara för att jag kanske är det för någon annan, men jag lär mig att jag faktiskt är bra och jag kan ta emot fina ord och handlingar andra ger mig. Och jag hoppas att de försöker göra desamma för sig själva. Jag vill att de ska se hur fantastiska de är, ta emot mina ömhetsbevis med samma ärlighet som jag ger dem. Jag försöker jobba bort tvivel i mig själv som mitt livs erfarenheter kanske har satt spår i mig. Jag skulle aldrig vilja att mina vänner skulle tvivla på sig själv, och då borde jag inte heller göra det. Klart en människa kan känna tvivel på sig själv i olika delar och situationer av sitt liv, det är bara naturligt. Men det är livets undantag, det ska inte vara regeln.
Även om ens tankar ibland kan spåra ur långt från spåren till slutsatsen så behöver man låta sitt huvud gå igenom alla gropar och murar för att lära sig av sina misstag och triumfer. Jag har svårt att egentligen veta om jag är mer en tänkare eller en känslomänniska. Jag är nog precis lika mycket båda för jag låter dem påverka varandra snarare än lugna ner den ena. Jag börjar dock lära mig att bemästra att kunna stänga av den ena eller den andra ett tag. När jag var yngre så gick alla hormoner bananas 24/7 genom tankar, över känslor, ut över världen och in igen. Jag kan nog säga att jag är lite stabilare nu, låter inte alltid den bergodalbanan synas innan jag har bearbetat den. Kanske har den behärskningen tagit lite av kreativiteten jag så älskar, tagit lite av den personen jag ofta förknippar mig med. Eller så har jag kanske inte tillräckligt med skakiga banor i livet än för att spåra ur helt.
Jag funderar mycket på vem jag är och vad jag gör nuförtiden. Jag vet faktiskt inte varför, jag kanske håller på att förändras eller så har jag gjort det redan utan att jag märkt av det, och det kommer efter. Kanske för en männsika i min närhet tänker och speckulerar friare än vad jag någonsin har gjort, vilket har fått mig att gå djupare in i mig själv och min omgivning för att nå någon slags förståelse för alltet. Kanske är det just att människor omkring sig bygger på ens personlighet, flyttar in i ens själ, och det kan när som helst falla sönder och då är det viktigt att veta vilken del som är ens egen. Där i den meningen ser jag vad det egentligen kanske handlar om. Rädslan. Den underliggande delen av mig själv som jag försöker bekämpa. Jag vill falla fritt. Utan skyddsnät och bekräftelser. Utan att behöva ursäkta mig själv för att jag bara är jag, när jag inte skadar någon annan. Ta för mig mer. Att vara precis lagomt söt.
Carolina.
Kommentarer
Trackback
