Olina

Jag läste ett ord för några minuter sedan. Panikångest. Ångestattack. Det var flera år sedan jag fick någon riktig panikångest. Det har mest känts som nu, lite början av. Jag har väl aldrig riktigt varit någon med några större psykologiska problem då ångesten är en vardag. Men då och då som kanske i de flestas liv har jag sprungit på begreppet panikångestattack. Det första minnet jag har av det är när jag var väldigt liten. Det var en lucia och jag skulle åka till min pappa. Min mamma var tvungen att jobba så pappa skulle hämta mig direkt på skolan. Men då, antagligen för att det var något som inte brukade hända, något som bröt mot vanan, så fick jag panik och blev helt plötsligt väldigt mammig för min ålder. Jag slutade nästan andas, hade hjärtat uppe i halsen och sprang med packning och allt hem för att se om mamma var hemma. Det var hon inte och jag var ännu för ung för att ha varken nyckel eller mobiltelefon. Där satt jag, ung ensam och med en pankiångest attack. Det har egentligen ingenting med vad jag egentligen har att säga, och inte heller beskriver det en panikångest, men det minnet slog mig nu. Svårheten i att hitta balans mellan verklighet och vacker prosa.

Mitt hjärta slår hårda slag, hoppar över ett för att sedan byta rytm till hackspettspickande. Jag försöker lugna ner mig själv, tänker inte återgå till samma mönster för ingenting.

För lite sömn, för lite mat, för mycket tankar. Det slår över, även efter en fin kväll.

Så, efter att ha fått ut det så ska jag titta på lite The Big Bang Theory och bara jäsa på hur vackert livet är. Någon som hörde kraftiga humörsvängningar?


Carolina.