Olina

Något som har tagits upp mycket den senaste tiden och har legat i tankarna är hur jag ser mig själv. I hela mitt liv har jag identifierat mig som en känslomänniska som låter känslorna styra över tankarna. Alltid känt lite för mycket. Det har varit en stor hjälp i mitt favoritord - kreativiteten. Men jag har i år upptäckt hur jag har dragit mig till intellektet. Sökt kunskap, letat efter utbytet i konversationer, låtit tankarna styra över känslorna. Det är just nu när jag har upptäckt det här jag börjat fundera. Har jag alltid varit såhär egentligen men bara varit i någon slags mellanperiod av mitt liv? Jag menar, jag har alltid förknippat kreativiteten med känslor, men det finns många logiska och tankestyrda människor som har haft storslagen kreativitet. Men nej, jag vill fortfarande se på mig själv som en känslostyrd människa. Kanske är det så att jag börjar hitta balansen. Nära att nå den, och så som alla övergångar måste en del slå ut med full kraft innan det lägger sig. Jäkla skitbok.

Men jag känner problemet i att styras av tanken, det finns så många hinder i det logiska tänkandet. När man styrs av känslor är allt möjligt från början, det kanske går helt och hållet åt helvetet i slutet men man repar sig alltid och gör om. Jag faller hellre helt på blint hopp om att någon kommer ta emot mig än att inte falla alls och missa livet. Det känns som att jag sitter fast. För att jag inte vågar. Det är som om jag har slagit av en stor del av mig själv för att jag tror att det ska hjälpa mig i det långa loppet. Men just nu gör det inte det. Jag försöker tvinga fram ett svar men tanken styr mig att inte se längre än det första hindret. Just nu önskar jag att jag var en blåögd känslomänniska. Jag snuddar en bit på den människan men drar mig alltid tillbaka när den känns för het.

Jag intalar mig själv att om jag kommer till botten av problemet så kommer jag veta hur jag ska laga det. Men egentligen kanske jag redan vet svaret, lösningen och att det kanske inte egentligen finns något direkt problem. Jag söker efter svar, känner trygghetsbehovet tar över modet. Men jag kan inte be någon annan om mina egna svar. Jag kanske behöver göra som mitt sudoku, fylla i alla möjliga svar i luckorna för att sedan sudda ut och placera rätt. Ingenting blir rätt på första försöket. Vi är inte skapta perfekta.

Jag behöver se färgerna på riktigt igen.

Carolina.