Olina

I am working oh so hard
To get back to who I used to be

Det brukar vara omkring den här tiden på året, även om den kan komma lite senare när gruset känns under skosulorna. Det är då jag reflekterar, över liv och tid. Jag har tendenser att lyssna på lyrik ur det förflutna och binda ihop det med nya toner. Jag går tillbaka för jag inte kan gå framåt. Funderingar kring vad jag har gjort med mig själv och minnet av andra. Jag kan se klart på vad som har förflutit under det senaste året. Många tror att jag är tyst och orden på dessa rader är det enda sättet för mig att kommunisera. Det kanske stämmer, jag kanske behöver Melissa Horns texter för att formulera mina egna tankar på ett papper. Jag är inte ledsen. Jag kanske bara är tankfull och fundersam. Som alltid har separationsångesten ett stort grepp om mitt hjärta men aldrig så att jag inte kan gå vidare. Som fröken Horn lägger ut i en text "jag tror vi ljög fast vi sa att det var sant, vi var aldrig kära i varann, det bara kändes likadant". Jag tror jag förlorade förmågan när jag förlorade hoppet. Nu försöker jag det hårdaste jag kan för att få tillbaka det, och komma in i mig själv igen. Eller kanske ut ur mig själv.


Det fanns en kärlek men den har brunnit ut
Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut

Du säger att du minns och att det känns som igår
Men det var för länge sen för att ens komma ihåg

Och jag som trodde jag var kvar, jag har börjat på nytt
Det vet jag när jag ser dig, vart har du tagit vägen

Jag gav upp för länge sen


Carolina.