Olina

They're just fucking words
This is life or death
It's time to clear the air
You better save your breath
Say have you heard
Say have you heard
The Poison in my heart
And voices in my head

Jag har lovat några att jag ska skriva lite om "att gå vidare" för är det något som vi alla erfarar i livet så är det just att behöva gå vidare. Det kan vara att ett förhållande som brustit, en nära själ som gått till efterlivet, en bra sommar som går mot sitt slut eller att den sista biten choklad tagit slut. Som sagt många olika aspekter i ens liv som till sist fått har fått ett bäst-före-datum. Stora och små situationer som vissa spränger ens hjärta medan andra sticker lite i skinnet. Jag funderar på om jag är den bästa att skriva om det här ämnet egentligen, jag menar, jag skrev inte allt för länge sedan om hur svårt jag har att inte fastna i det förflutna. Eller så kanske jag är den allra bästa aspiranten för det eftersom jag finner svårigheten i det men ändå lyckas ta mig i, runt och igenom det. Man kan alltid speckulera och vrida på saker i evigheter.

Något jag måste börja med är att man aldrig ska pressa någon nära till att gå fortare än vad hon kan. Jag vet att många gånger och många människor har tyckt att jag bara borde släppa saker och gå vidare, det har aldrig hjälpt mig utan snarare gjort mig ännu räddare att fortsätta livet. Men jag vet även att det är väldigt lätt att finna en trygghet i sorgen, ett eko av det som gått förlorat. För människor som mig, inte kanske rädda för nya saker, utan snarare förbaskat förälskade i minnen, är det lätt att se saker genom rosaskimmrande solglasögon. Tar man av sig dem för att blicka framåt så blir man ibland rädd att inget kommer bli lika bra som det en gång var. Jag skulle aldrig försöka trycka min vän framåt, snarare försöka få henne att se ljuset. Låta henne få sova tryggt i nuet med hopp om en lättare morgondag. Så som mina vänner har gjort för mig. Jag hade inte kommit långt tror jag om mina vänner otåligt stampat på startlinjen åt mig. Jag tror jag snarare blivit en osäker människa som inte kunnat tänka själv. I de stunder jag har ramlat ner i ett mörkt hål har jag alltid fått tänka själv, och jag är tacksamma att mina vänner alltid räckt mig en hand ur ljuset när jag varit på väg ner i uppgången.

Det är väl alltid så, för de som är lik mig, att första steget är att göra motstånd. Skrika, sparka och hålla fast bara för att inte en dag finna sig själv i ånger att man inte försökte. Jag kan nog ärligt talat säga att det aldrig har hjälpt mig men jag kan med gott samvete känna för mig själv att jag åtminstone gav allt. Det kanske har varit mitt hopplösa vädjande, till en vän, en hjärtevän, ja till och med Gud. Det kanske var det som stärkte beslutsamheten om att det var tvungen att sluta och att jag behövde gå vidare. Men jag kan alltid ha den tron på mig själv att när jag älskar ger jag allt och aldrig upp. Sen kommer tiden ikapp mig för att visa hur underbart livet kan vara en tid efter sorgen. Att jag faktiskt är värd något mer än att trycka ner mig själv med olyckliga lyckliga minnen.

För det är så som man säger i tafatta försök till tröst som anhörig - det blir lättare med tiden. Såklart att man inte ser det när man är så fylld av smärta så man tror att nästa steg är döden. Men jag har lärt mig att varje dag som går är ett steg närmare lättnaden. Sen kommer det självklart dagar då man tar två steg tillbaka, eller att ett nytt fall av hopplöshet dyker upp när man har krigat klart mot det andra. Jag kanske tar i om jag säger att jag tror på ödet, men lite så gör jag nog det. Att det finns en liten bit öde i våra liv, vi väljer vilka vägar vi tar i livet, men jag tror ändå inte att vi är menade till olycka. Jag tror att det alltid finns något gott som kommer med det onda, ett sätt av "ödet" att belöna oss för kampen mot mörkret. Det kanske låter naivt men även en pessimist måste ha en bit optimist i sig.

Livet är en svår dans att lära sig men man klarar av något anledning av det man inte tror att man kommer komma ur levande. Jag brukar analysera mig själv och mitt gångna liv från tid till tid, ett bra sätt är att läsa gamla inlägg för då ser jag verkligen hur jag vuxit som person och hur dagarna blir lättare. Hur människor kommer och går, lika som årstider växlar. Jag sitter inte här och säger allt det här för jag är nu idag en bekymmelsefri människa, jag har massvis att själv gå vidare från, men idag känner jag mig nästan naivt hoppfull om livet. Jag avskyr att växa ifrån och mista människor, jag får alltid ett stick i magen när solen blir gyllenegul i augusti, jag grät varje nyår när jag var liten. Men jag tror det kanske finns någon som behöver hoppet, att kan jag så kan du.

Jag ska inte säga att alla vägar är lätta och att man aldrig ser tillbaka när man väl har kommit upp men det blir alltid lättare. Jag tror man förstör så mycket för sig själv genom att stanna i det förflutna men också när man springer från det. Det lönar sig inte att fly från det, bara välja bättre sätt att hantera det. Man får gråta över förlorad kärlek, en nära som har gått bort eller hopplösheten över att inte hitta ett jobb. Men våga även lämna bit för bit till minnet så att nya intryck kan få plats. Gör inte som jag och fastna i något som drar ner dig när du ändå går framåt av dig själv. Låt inte den dystra platsen svälja dig hel, det blir lätt att du missar fantastiska ögonblick som kan ge dig nya minnen.

Somliga saker är menade att vara korta, enda in i evigheten.


Carolina.