Olina

Det har funnits så många gånger jag har suttit på den mörka uteplatsen i Västerås och tungt andas in saknaden och kalla kvällsluften. Jag har känt hur det stramats om kring hjärtat så magen inte fått syre. Det har känts fel att ha rest från det jag lämnat även om det jag anlänt till gett mig glädje. Men i söndagsnatt så såg jag på de deprimerande husen omkring mig och ett lyckorus tog över hela mig. Förändring. Det känns som om en flicka som glömts bort inom mig kommit fram tack vare Sundsvall, tack vare Caroline. Jag känner mig som jag igen. Kanske inte med överflöd av energi och inspiration, utan helt lagomt. Bra och dåligt, svart OCH vitt. Jag känner mig optimistisk, lugn i själen av någon anledning. Det är mycket att se framemot ch mycket att ordna. Det känns att våren börjar närma sig, och inte bara på mig själv. Solen vågar sig fram oftare, fåglarna sjunger högre och luften börjar dofta. Jag känner ett större sug efter fest, sociala sammankomster och äventyr. Det enda som är dåligt är att jag sover dåligt nu när jag är så van med tryggheten hos någon annan. Men det är bara småsaker. Mitt liv är faktiskt ganska bra.


Carolina.