- 22.28
"Timvisarna på klockan berdvid sängen visade eftermiddag, jag hade fortfarande natt i sinnet. Han hade inte varit här på flera timmar men ändå hängde sig hans svettiga kropp kvar i mina lakan. Jag hade inte klivit upp än, inte mer än för att låsa dörren efter honom, göra en kopp kaffe och kissa. Jag brydde mig inte ens om att gå ut för att röka, askfatet låg inkrupet bland knöliga sängkläder. Tidningar som bara existerat för att bläddras igenom utan att göra sig hörda låg överallt på sovrumsgolvet tillsammans med våta kläder. Det hade regnat i natt, då vi gått hand i hand från det där stället han gillade så mycket. För mig var det obegripligt, men på något sätt hamnat där som om en slump, ödets nyck som släpat mig dit. Efter en för många starka drycker, så som jag alltid gör, hade jag gått fram till honom.
- Du kommer inte behöva något mer i ditt liv efter i natt.
Jag hade då varit på fullaste allvar, men idag skrattar jag bara över min desperation. Det är grått ute. Men inte sådär depremerat så att kniven var nära strupen. Men lika som andra dagar uppskattade jag aldrig solen, men dog av mörkret. Igår när han sa ja och vi var ett så förstod han mig, men han har alltid gått när jag bett honom stanna. Alltid sagt nej, och åter nej. Han var min, jag var hans, men vi var ingens. Vi var lyckliga för många år sedan, det var den offentliga versionen, egentligen så dödade vi varandra långsamt. Men vi var på det sättet att vi inte kunde leva och andas tillsammans men vi kunde inte existera utan den andra. Vi var dysfunktionella. Han lämnade alltid mig. Jag bad honom alltid försvinna. På samma sätt drog jag honom tillbaka.
Timmarna som gått sen han försvann, som nyligast, hade stått stilla. Det gjorde livet med. Det var ett vänterum till han släppte in mig igen. Fram till dessa ögonblick var jag tom. Död. Vissa gånger tog det månader, andra bara några dagar. Han vandrade in och ut ur mitt liv som han ville och en del av mig njöt av smärtan. Jag ville aldrig ha honom men kan inte glöda utan. Kill your darlings, ja det var precis vad vi gjorde. Jag alltid gör. Ligga kan jag, det är jag bra på. Det är det andra jag är okapabel till. Jag vet inte hur man får ihop det utan att skrika. En skadeskjuten fågel som inte vet hur man får vingarna att fungera utan att tvinga dem. Släppa in någon på djupet fanns aldrig hos mig, kommer aldrig att göra. Han var väl den som kom närmast, och för långt, skadade mig så som jag skadade honom. Han kommar aldrig se åt en kvinna utan att känna förakt. Min största triumf.
Mina kala väggar jag försökt dölja med obetydlig ombonad kastade omgivningens overkliga ljud mellan varandra. Men tystnaden bedövade det mesta. Inte ens ett bakgrundsljud hade jag som i vanlig ordning valt att inte ha. Jag brydde mig aldrig om musik så länge jag inte ville skada mig själv. Tv ägde jag inte. Jag brydde mig inte. Inte om något, ändå valde jag att existera. Meningslöst, men kanske meningsfullt bara för att skada honom. Han avskydde mig förevigt men skulle falla ner tom om jag inte skulle plåga honom med liv. Vi var varndras fantasi. Så många gånger som vi försökt att inbilla oss hur det skulle vara om vi faktiskt var bra för varandra, och levt efter det. Men det har alltid slutat på samma sätt. Jag nere på golvet, och han dunkandes huvudet mot väggen. Vi valde alltid fel vägar, försökte på andra håll, men kom alltid tillbaka till den här punkten.
Jag ligger alltid här slagen efter han varit här i natten. Han drar alltid ner mig i mörkret med mjuka ord som viskas mot min nakna hud. Han skär i mitt kött med sin silkeslena tunga. Jag hatar honom, jag hatar hans ord. Men det är mitt heroin. Alltid dagarna efter ligger jag mest, går till jobbet ibland, men går alltid hem för att ligga ensam med mina tankar på ett "Jag älskar dig". Grå jävla dagar som alltid tycks komma efter honom."
Carolina.
- Du kommer inte behöva något mer i ditt liv efter i natt.
Jag hade då varit på fullaste allvar, men idag skrattar jag bara över min desperation. Det är grått ute. Men inte sådär depremerat så att kniven var nära strupen. Men lika som andra dagar uppskattade jag aldrig solen, men dog av mörkret. Igår när han sa ja och vi var ett så förstod han mig, men han har alltid gått när jag bett honom stanna. Alltid sagt nej, och åter nej. Han var min, jag var hans, men vi var ingens. Vi var lyckliga för många år sedan, det var den offentliga versionen, egentligen så dödade vi varandra långsamt. Men vi var på det sättet att vi inte kunde leva och andas tillsammans men vi kunde inte existera utan den andra. Vi var dysfunktionella. Han lämnade alltid mig. Jag bad honom alltid försvinna. På samma sätt drog jag honom tillbaka.
Timmarna som gått sen han försvann, som nyligast, hade stått stilla. Det gjorde livet med. Det var ett vänterum till han släppte in mig igen. Fram till dessa ögonblick var jag tom. Död. Vissa gånger tog det månader, andra bara några dagar. Han vandrade in och ut ur mitt liv som han ville och en del av mig njöt av smärtan. Jag ville aldrig ha honom men kan inte glöda utan. Kill your darlings, ja det var precis vad vi gjorde. Jag alltid gör. Ligga kan jag, det är jag bra på. Det är det andra jag är okapabel till. Jag vet inte hur man får ihop det utan att skrika. En skadeskjuten fågel som inte vet hur man får vingarna att fungera utan att tvinga dem. Släppa in någon på djupet fanns aldrig hos mig, kommer aldrig att göra. Han var väl den som kom närmast, och för långt, skadade mig så som jag skadade honom. Han kommar aldrig se åt en kvinna utan att känna förakt. Min största triumf.
Mina kala väggar jag försökt dölja med obetydlig ombonad kastade omgivningens overkliga ljud mellan varandra. Men tystnaden bedövade det mesta. Inte ens ett bakgrundsljud hade jag som i vanlig ordning valt att inte ha. Jag brydde mig aldrig om musik så länge jag inte ville skada mig själv. Tv ägde jag inte. Jag brydde mig inte. Inte om något, ändå valde jag att existera. Meningslöst, men kanske meningsfullt bara för att skada honom. Han avskydde mig förevigt men skulle falla ner tom om jag inte skulle plåga honom med liv. Vi var varndras fantasi. Så många gånger som vi försökt att inbilla oss hur det skulle vara om vi faktiskt var bra för varandra, och levt efter det. Men det har alltid slutat på samma sätt. Jag nere på golvet, och han dunkandes huvudet mot väggen. Vi valde alltid fel vägar, försökte på andra håll, men kom alltid tillbaka till den här punkten.
Jag ligger alltid här slagen efter han varit här i natten. Han drar alltid ner mig i mörkret med mjuka ord som viskas mot min nakna hud. Han skär i mitt kött med sin silkeslena tunga. Jag hatar honom, jag hatar hans ord. Men det är mitt heroin. Alltid dagarna efter ligger jag mest, går till jobbet ibland, men går alltid hem för att ligga ensam med mina tankar på ett "Jag älskar dig". Grå jävla dagar som alltid tycks komma efter honom."
Carolina.
Kommentarer
Trackback
