Olina

Min dag började minst sagt kaotiskt. Vid fyratiden i morse vaknade jag upp i ett ryck av att jag inte fick någon luft. Jag försökte att dra in liuft men det gick som att andas genom plast. Jag sprang ner till mamma, minst sagt jobbigt, hon flyger upp och börjar surra om att vi borde åka till huddik samtidigt som hon skäller på mig för att jag är så envis gällande att jag inte vill köpa medicin jag kanske behöver använda två gånger per år. Hon sliter fram Cocilanan och praktiskt taget häller det i halsen på mig eftersom jag inte kan svälja själv. Det blev inte mycket bättre, men jag gick upp för att försöka somna om ändå. Cocilana gör susen för sömnen men jag säger som Ante att man får kort sagt otroligt knepiga drömmar, en bl.a. att jag dog. För ärligt talat så trodde jag att jag skulle göra det när jag la mig igen, jag började tänka på vilka som betyde något för mig, vad jag skulle vilja ha sagt till dem och livet kändes helt plötsligt alldeles för kort. Jag kände att jag ville inte dö, inte nu.

Men jag vaknade såklart upp efter några få timmar som ändå kändes som en evighet. Jag tror dödssenariot i mina drömmar bidrog till det. Nu var mina luftvägar klara, eller ja åtminstone klarare, och när jag kom ner så fortsatte mamma med sitt halvtsomhalvt skällande om att nu var det minnsan jag som skaffade astmamedicin även om det var så att jag var tvungen att ta mina Hultsfredspengar! Då började mitt hjärta pumpa och paniken snörade ihop halsen igen. Helt sjukt att jag prioriterar en festival, hårklippning och bio före min hälsa. Mamma måste ha tappat mig när jag föddes.

När vi väl gått från det problemet så ringer det på dörren och där står vad som kanske kan vara en av de snyggaste hantverkarna i världen, och där stod jag i nyvaket tillstånd, pollensnorig och pollenkisande med oborstade tänder. Tunghäftan infann sig snabbare än blixten och när han sådär charmigt nonchalant sa att han var här för att fixa vårat staket så kunde jag inte annat än att peka på andra sidan. Han promenerade genom mitt hem och ut på baksidan där min mamma satt lika vacker som jag och rökte. Jag rusade upp på mitt rum för att få på mig lite ordentliga kläder och tvätta av ansiktet, två minuter senare rusar min mamma också upp. Där står vi, två olika generationer och fnissar som två skolflickor över en sketen hantverkare. Sen när vi väl tar oss samman så står vi båda och iaktar denna man som försöker göra sitt bästa att ignorera de två idioter som knappast försöker dölja att de faktiskt drägglar.

Nu sitter jag här, i väntans tider på Johan som ska hämta upp mig snart och jag borde göra mig iordning men jag orkar inte. Jag ska ändå göra det senare. Man får vara äcklig om man ska vara fin senare! För jag och Johan ska på estettreornas slutproduktion på statt, om ni inte har läst det någon annanstans så kom gärna förbi vid 21.00 på STATT, 50kronor. Innan ska vi ta igen några månader med vin och samtal på min baksida, jag längtar!


THE GIRL IN THE DIRTY SHIRT