Olina

tankarna snurrar omkring till oändlighet. klockan är mycket och jag har ännu inte funnit ro till att sova. kanske för att jag hoppas på överraskningar. kanske för att tankarna går i sick-sack banor för att komma fram till något vettigt. eller för att det finns så mycket jag vill säga. men just nu känns det rätt att skriva till någon som kanske inte ens existerar.

idag har det kännts bra. fast ja, det brukar det göra, lika lätt som att vinden vänder och dagen får en helt annan mening. fast Breakaway satte hjärtat i obalans och det började skava igen. men det skaver hela tiden, jag försöker slipa det så gott det går till bekvämlighet. eller med andra ord - förståelse. kanske accepterande också. det finns så mycket som bara känns nu. men det är väl så det är och jag tror inte att någon skulle ha någon invändning till det heller. jag vet bara inte hur jag ska göra. jag vill. men det är väl mycket man vill, så nu lägger jag nog viljan till ödet.

det är så mycket som händer nu. och jag vet inte vart jag ska få plats i det. jag försöker göra det bästa utav saken. och just nu så förstår jag vart mina vänner finns. jag uppskattar vissa av dem, mer än andra kanske. hur illa det än låter. men vissa tar energi medan andra ger den energin jag ger allt annat. jag tror jag är en utav de som tar väldigt mycket OCH ger väldigt mycket med för den delen. men kanske inte åt samma håll. jag försöker att få det rätt även om det är svårt. men jag vet mina brister, vissa inte och vissa väldigt mycket. men det är svårt att fixa de som blir fel. även om jag försöker. alla är vi väl självsika även om vi inte tycker om att erkänna det. jag tror bara att man måste finna balansen i det bara. varje dag är väl en utmaning i just detta.

varje dag är en utmaning.

fel som har gjorts är svåra att göra bra igen utan ett känslomässigt plåster tillhands. även om man vill och försöker. jag tror att mina sår är djupa men kanske inte lika djupa som andras. mina dagar har blivit svårare, verkligen, utan sömn och näring fungerar inte kroppen och då blir hjärnan överbelastat. men som sagt så försöker jag komma över den gränsen som kallas olidlighet. så att oavsett vilket håll mitt liv går så följer jag med. man kan alltid önska och hoppas.

jag är en ensamvarg med närhetsbehov. man kan inte styra sitt hjärta, alltid. ibland måste man få vara blottad och svag. svag för känslan. svag för minnen. svag för alla 'aldrig'. jag har en sprucken själ med väldigt lite lust, men på något sätt överlever jag. jag använder mitt sätt. mitt, kanske för andra ytliga sätt, som får mig att må bra även om det nu förknippas med en randig tröja på Gina Tricot. för alla andra tröjor har dofterna i sig från något jag saknar. men kanske en dag så ger den doften mig något i utbyte mer än tårar.

jag älskar allt det jag har fått, och saknar tiden att kunna ge något tillbaka. jag funderar på att det var så mycket mer jag hade velat fått gjort innan det skulle få en punkt i den hela meningen. så mycket som gnager i mitt huvud och tar onödig plats kanske. men tanken finns där redan och det går inte att göra något åt. lika som att situationen i sig har sin fasta grund. jag tänker på förr och jag tänker på där framme. det gör ont i mig att tänka att den kommer vara jobbig och hård. jag tycker mycket bättre om den andra versionen. den som jag håller tummarna för. onödigt ja, att tänka på något som inte ännu kommer inträffa, antagligen. men det är inte så konstigt. jag älskar ju fortfarande. jag har fortfarande ett hål i mig som ännu inte går att fylla. någon dag kanske, men inte nu. på något sätt. jag hoppas på att lite tid ska ge plats åt tanken att jag är bra.

jag refererar mina tankar med texter någon annan, helt okänd för mig, människas penna och papper. texter som kanske inte alls fanns med mig på vägen hit men ändå finner sig in i något man skulle kunna kalla mitt hjärta. jag lever i en respirator där jag får luft av musik och vänskapsband. för luften gick ur mig tidigare och nu ersätts den av något påriktigt pålåstsas. dumma vanor tar död på rastlösheten och jag finner mig själv ute på en kall trappa med en ciggarett i munen. dåligt och inte jag. men på något sätt så ger det mig något.

jag vet inte vad jag ska säga fast jag säger och tycker mycket. för det är så svårt att få ord på det som känns. jag förstår, även om jag inte gör det. fast jag gör det. fast jag vill inte. vissa saker går bara inte. det går inte att tänka sig att någon annan ska känna samma sak. det går inte att tänka på alla hemligheter som inte längre finns. alla saker som var delat på två i ett. det går inte att se hösten och höra ljuvliheten längre. ingen musik i världen finns längre känns det som. men det finns fortfarande den där ljuspunkten i mig som ger mig kraft till att våga falla. för har jag tur så är det någon där som är stark nog att ta emot mig. någon gång. inte nu. men kanske sen. jag vet som har hänt och jag har börjat greppa tanken om det nu med. jag kan bara inte förstå. för jag ser bara de rosenröda fläckarna som skymmer de svarta. för de finns där, det är jag medveten om i allra högsta grad så det kanske var lika bra. men de röda kan växa till något intensivt som inte ens den starkaste människan inte kan förneka och slå emot. kanske. eller så kanske jag bara tänker naivt. men så får det isånnafall vara. för det här är jag. kanske starakre i mitt svaga än jag någonsin var på den starka sidan. för nu vet jag vart hjärta och själ är. och jag vore feg om jag bara gav upp nu. just nu i denna sekund då tårar blir till glas och pickandet tar slut. även om jag vet att det kommer komma igen i morgon.

jag hoppas att det finns plats för en till solskensmorgon med sekunder av evighet. då sömnens doft fortfarande sitter i huden och inger trygghet. då inga ord i världen finns. bara själar som får prata. som den där gången. och alla de andra de där gångerna. men nu ska vi kanske inte gå djupare in på minnen. det kommer nog bara driva mig och någon annan till vansinne. men ingen kan förneka att det var bra.

jag älskar och saknar vad jag har kommit fram till, min mr BIG.

Carolina.