Olina

i natt grät jag. det var första gången på ett flertal veckor, det kändes som att träffa en gammal vän. att jag, carolina med tårarna, hade GLÖMT hur det kändes att spilla tårar. jag har inte tänkt på det förut, men jag har inte känt behovet av att gråta förens i natt. det kändes väldigt knepigt och skönt på samma gång. jag vet inte varför det har varit så att jag som spillt tårar minst en gång i veckan inte ens kommer ihåg saltsmaken. är jag lyckligare nu?

nej, inte lyckligare. kanske bara mer fri från alla tunga känslor. bra som dåliga. jag tror att jag lever på ytan av saker och ting för tillfället. jag lever nu. inte för det som varit eller komma skall.

det var inga onda tårar, bara tårar av saknad och minnen. det var tårar över vad jag skulle vilja ha sagt för att knyta ihop säcken och bege mig vidare. det var tårar för hon som var då. det är märkligt hur en katastrof kan få en människa att växa. för det har jag känner jag nu. det är inte samma människa som sitter här och skriver dessa ord som satt här för ett år sedan. fast ändå samma grund.

jag älskar allt det här livet hittills har gett mig, jag ångrar ingenting. jag måste säga det, ingenting. det är ingen mening att ångra saker som har hänt för det får de inte ogjorda och i mitt fall har alla mina misstag lett till min egen lycka.

man borde känna ödmjukhet, javisst. men vi är alla beroenda av våran egen lycka för att kunna ge den vidare till våra kommande. hur ska man kunna älska någon annan om man inte kan älska sig själv?

mycket tankar nu, några ofullständiga andra inte. vi kanske ses en annan dag.


jag tänker på dig...

THE GIRL IN THE DIRTY SHIRT