Olina

Saknad är en knepig sak.
För hur mycket man har en sak, ser den, håller i den och vet att man snart få återse den så kan man sakna den till galenskap. Personer, saker, minnen. Allt .
Men när folk inte ser eller förstår, när man står ensam med sin känsla som river och sliter i en.
Galenskapen, rastlösheten - ja, kanske till och med agressionen tar över ens sinne.
Man vill bara ha tillbaka det som fattas för tillfället. Det som livar upp ens liv, gör ens liv.
Men det är med saknad man inser hur mycket man behöver det som saknas, hur mycket det rivet i kroppen utan.
Specielt när det är borta föralltid, då det på en sekund försvann utan ett farväl, då det känns som maran kommer över en och river köttiga sår när man kommer över en påminnelse. En röst, en bild, en doft.
Ibland finns det andledningar till att man skiljs åt ibland inte, och ibland tror man sig ha en andledning men egentligen så har man bara inbillat sig det för att man tror sig veta vad som är bäst.

"försök förstå, viskade hon inom sig. Jag har sett dig framför mig varje dag sedan vi skildes åt. Jag har blotat för din välgång, följt dina färder i offerkällan. Varje dag solen går upp förbannar jag att du inte är vid min sida."

Saknad kan vara en bra sak, en påminnelse, ett begärpiller.
Du behöver distansen ett tag för att ladda batterierna, inspireras. Vilket är olika för olika människor hur mycket tid dom behöver, vissa behöver dagar, andra år.
Även om man saknar så ska vi komma ihåg att du saknar för att det lever i ditt hjärta och ditt minne.
Och varför du saknar så hårt är för att dom nöter och skaver som en påminnelse om deras betydelse.

I saknad får man vara hur självisk man vill.

Det jag försöker säga är att jag saknar honom väldigt mycket i denna sekund trots att jag kysste hans söta läppar igår, men saknad har ingen tidsuppfattning. Och den som inte förstår det har aldrig varit kär.
Du betyder allt, och om jag skulle kunna så skulle jag ge dig allt du vill ha.




<3

/ Carolina.