Olina

Jag har känt mig gladledsen eller kanske ledsenglad de senaste dagarna. Jag vet inte vad det är, kanske är det saknaden av Edvin eller kanske är det såhär det känns när sår läker till ärr. Det känns som att mitt gamla liv nu försvunnit helt och nu finns det ingen återvändo. Jag vet att jag har bitar från det förflutna kvar, som Peppe, som Carro men det känns ändå tomt. På vad vet jag inte, det antar jag är något jag kommer underfund med när jag fyllt det tomrummet. Och jag vet att jag en dag kommer göra det och då kommer det kännas rätt. Jag har aldrig förlorat hopp, jag känner hoppet omkring mig hela tiden. Jag vet att allt kommer att bli bra. Jag vet inte riktigt vad mitt nästa steg är bara, men jag antar att man aldrig vet det heller. Jag ska nog bara leva nu, sluta leta efter ett avslut för jag har nog redan fått det men missat det för jag varit upptagen med självömkan. Det är en säker plats.

Det här är första gången jag nämner Edvin vid namn. Det känns som att tiden var inne nu, kanske detta är självaste avslutet. Det har varit sju långa jobbiga månader sedan vi bröt upp, och tiden kanske inte läker alla sår men det gör det lättare att gå vidare för det känns overkligt och långt bort. För vissa kanske min läkandeprocess har tagit en evighet medan andra förvånas över min styrka. Min styrka som jag gladerligen står för, för jag trodde att jag var gjord av glas men i själva verket så var det bara en fasad. Det finns dagar jag saknar honom, så otroligt, men dessa dagar blir färre och med längre mellanrum. Det är en lättnad, men samtidigt jobbigt. Vi var ett, men den helheten har ändrat form till något självständigt av två delar. Jag har varit halv länge, men jag är nog inte det längre. Jag är nog ett, med mig själv, och jag trivs så. Jag kommer alltid ta med mig alla stunder han fick mig att skratta eller toner som kom från hans gitarr. Som minnen. Och det gör inte mig något, det glädjer mig. Det tog mig ett tag att inse det, men jag gör det nu. Du är ett kapitel i mitt liv som är avslutat. Ett vackert sådan som värmer mitt hjärta. Jag är inte bitter längre, det har jag inte varit på länge. Jag hade aldrig kunnat anat vilken människa jag kunde bli, som hon jag är. Jag tycker om henne, jag själv, jag tror att vi kan bli något ännu bättre.

Det här får bli mitt avslut. Jag har en lång väg att gå och en bit av den kommer antagligen tillhöra de sista ljusa tonerna av det här. Men jag är påväg, någonstans långt bort men ändå nära. Med mig själv.


THE GIRL IN THE DIRTY SHIRT

p.s. guess what

Jag har nyss promenerat runt staden, det kändes som om tiden stod stilla. Det var inga människor ute och gatubelysningen viskade om att det duggade ute. Jag bara gick och gick. I öronen hördes ekon från förut, och det rann tårar. Tårar som blandades med regndroppar. Det var längesedan det kändes så, så död men ändå så levande. Den svala luften rensade svarta hål men inte ouppmärksammat. Jag tänkte på ögonblick som passerat. liv jag levt och människor som berört mig. Tid går förbi som ett rusande tåg. Det var en halv evighet sedan jag låg i någons armar och bara andades. Jag vill inte tillbaka nu när jag går framåt, men jag saknade det idag. Idag är det en bra dag för tankar.


THE GIRL IN THE DIRTY SHIRT

Jag läste nyss en artikel om Courtney Love i min nyaste Elle, en tidning som i övrigt inspirerar mig. Det slog mig att jag alltid har haft en förkärlek till henne även fast den bara har lurat i bakgrunden. Jag lyssnar inte på hennes musik, jag har bara sett en film med henne och hon finns inte i mina tankar. Men ändå, ändå så hoppar det till lite i mitt hjärta när jag ser något som har med henne att göra. Jag vet inte varför. Det är något specielt med henne. Jag tillhör lägret som beundrar henne och inte tror att hon beställde Kurt Cobains död. För det är ju så, två läger, det ena som tycker hon är vidrig och beskyller henne för Cobains död och det andra som ser upp till henne, nästan avgudar. Sen finns de i mitten som inte bryr sig eller vet om henne, men de räknas inte.

När jag läste artikeln, som visserligen lades fram på et fördelaktigt sätt, så kunde jag inte annat än att beundra henne. Hon visar upp att hon är människa. Trots motgångar, vårdnadstvister, droger, dödsfall och fängelsestraff så har hon repat sig, visat att människan klarar mer än vad man tror. Ja, artikeln var på hennes sida men jag har alltid tagit hennes parti om diskussioner har uppkommit. Det tror jag enbart är att jag tycker det är vackert, en slags skräckrommantik över hennes liv. Hon är människa som alla andra, det är bara att hon levt sitt liv i rampljuset och uppmärksammats av media. Vilket i sin tur antagligen bara har bidragit till fallet, det svart hålet blir nog betydligt djupare då.



Hon är vacker, otroligt vacker. Om jag ser ut som henne vid 44år, flera års drogmissbruk, fött barn och vikt upp-och nergång skulle jag inte klaga över mitt utseende ( Ja, jag är fullt medveten om smink och retushering. Men skönheten finns där.). Men nu är jag nöjd med mig själv, jag vill inte vara någon annan än mig själv. Men i vår ska nog hon bli min största inspiration, slitet snygg med sår som läker till ärr.

Något som även fångade mitt intresse i just den här artikeln var att det tydligen ska göras en spelfilm och Kurt Cobain där Scarlett Johanson ska gestalta Courtney. Det känns väldigt efterlängtat och på något sätt spännande, jag tror att det kommer bli en favorit i min filmlista. Förhoppningsvis. Nu finns det massor av filmpremiärer att se fram emot. Änglar och Demoner, Harry Potter - Halvblodsprinsen, Coco Chanel, Alice i Underlandet och denna. För att bara nämna några.  

Jag tror jag ska börja lyssna lite på Hole, jag tror jag kommer tycka om dem, och inte bara för att det är hon. Utan för att det kanske är jag.


THE GIRL IN THE DIRTY SHIRT

Min bilddagbok är alldeles rosa! jag blev så glad så jag kände att jag var tvungen att skrika ut det.

Annars känner jag mig alldeles vimmelkantig, somnade i morse någon gång efter en väldigt trevlig kväll välspenderat med Marina och Ante. Min fredag var faktiskt väldigt himla bra, utan en massa krussiduller, men himla bra. Jag och Marina tog en sväng till Bollnäs, hittade skor åt henne, fnittrade oss till MAX och fnittrade oss hem (till Ljusne alltså). Jag tycker om den där biten med Marina, en simpel oansträngd "gör vad vi vill när vi vill om vi vill"attityd. Åka bil var helt underbart, det kändes skönt att sitta säkert med henne när jag såg den där busshållsplatsen som knöt sig i magen. Det kändes lite tryggare.

Senare mot kvällen så fann jag mig själv ensam i ett dunkelt arbetsrum, knapprande på tangenterna medan hon tog en liten tupplur. Det är inte första gången och det kommer definitivt vara något jag kommer ta med mig genom livet. Minnet av att underhålla mig själv medan hon sover. Det låter kanske helt sjukt, men jag tycker om det så mycket. Jag antar att det är den där tryggheten som jag pratade om tidigare.

När Ante kom hängde slöheten i luften men vi var nog tröttfnittriga för vi hade det jäkligt kul. "Bröst på håret", tjejsnack, rökstunder, Queer as folk, kaffe, barnungar och sms, det var min kväll. Underbart! det är något specielt med oss tre och jag kan inte sätta fingret på det, men det är sådan härlig energi. Det är som om vi laddar varandra.

Med all förvirring så slutade det med att Marina skjutsade hem mig, EFTER en Statoilrunda och biljakter, vi kan nog inte förstå hur kul det egentligen var, men då fanns det nog inget roligare.


Det känns som söndag och jag vet inte riktigt varför.


THE GIRL IN THE DIRTY SHIRT

Jag vet inte vad jag ska säga, jag försöker att inte tänka så mycket men ändå finner jag mig själv att vrida sönder tankarna. Om det är något jag saknar så är det den dära, någon jag märker att jag tjatar om, något som försvann lika snabbt som det kom. Och jag vet inte varför, varför min mage vrider sig när jag ser namnet på den där lilla inloggningsrutan på Msn. Som nu, som idag. Jag känner mig patetisk, liten, efterhängsen. Mitt nya liv skulle ju börja om på nytt lämna fjolåret till minnena och skapa nya med min framtid. Ändå så tänker jag tillbaka på en natt utan spillda andetag. Om jag ändå kunde skriva ditt namn, utan kärlek, det är bara känslor. Verkliga känslor men ändå inte kärlek. Jag vet inte vad det är. Jag vet inte ens hur känslorna känns, det är så obeskrivligt, men de finns där utan att jag kan formulera dem. Det är som om jag vore tretton.

Jag ska sluta nu, det tjänar ändå ingenting till.


THE GIRL IN THE DIRTY SHIRT

Alright sir
sure I'll have another one it's early
Three olives, shake it up, i like it dirty (dirty)
Tequila for my friend it makes her flirty (flirty)
Trust me

I'm the instigator of underwear
Showing up here and there uh oh (oh no)
I'm always on a mission from the get-go (get-go)
So what if it's only 1 o'clock in the afternoon
It's never too soon to send out all the invitations to the last night of (your life)

Lordy, Lordy, Lordy!
I can't help it i like to party, it's genetic!
It's electrifying, wind me up and watch me go
Where she stops, nobody knows
A good excuse to be a bad influence on you and you


PEPPPEPPPEPP! Ikväll blir det party och skaka rumpa med Ante och Marina. Snart kommer Ante och då jäklar ska vi ladda. Sen borde vi ringa Magnus och höra om han har lust att skjutsa två fina, jag gissar att han kommer fetingvägra.

PUSS PÅ ALLA FINA!


THE GIRL IN THE DIRTY SHIRT

Jag har nyss pratat med en hysteriskt glad Peppe som har extrem skadeglädje över sin packade mamma. Hon tycker att jag är speedad alldeles för tidigt på mornarna men när hon blir helt hypad över att hon hittar SJU falukorvar i hennes mammas frys så funderar man vem som ska vara fundersam. Jag undrar över hur speedad hon kommer vara efter en Trocadero, en Red bull, choklad och chips, jag tror jag inte vill veta. Hennes argument om att vaxa fjunen på överläppen gör ondare än vad att föda barn antagligen gör kommer antagligen sitta som berg vid det laget.

Men något vi båda enas om är hur det känns i tänderna, eller inte känns, när man blir full och att vi vill sitta och mysfnittra med lite vin framför tvn snart.

Jag kan inte göra något annat än att älska henne!

20-19 till Carolina


THE GIRL IN THE DIRTY SHIRT

I dont know anymore
What its for
Im not even sure
If there is anyone who is in the sun
Will you help me to understand
cause I been caught in between all I wish for and all I need
Maybe youre not even sure what its for
Any more than me

THE GIRL IN THE DIRTY SHIRT

Efter att ha spenderat en eftermiddag med två hysteriska sångfåglar så känner jag hur energi och inspiration pumpar ut i mitt blod och jag känner sug att skapa. Jag ser färger när jag blundar och tänker i former. Glädje glädje glädje! vart kom den ifrån?

Just nu så känner jag dock sorgen i att inte ha färg och dukar så jag kan få uttrycka mig, jag har hundra idéer som jag skulle vilja förverkliga. Inspirationen är mina vänner och kärleken till dem formar en tanke. Färg fångar min uppmärksamhet idag, jag vill se soligt gult, skrikande rosa och explotioner av grönt. Snart är det vår och alla människor är så vackra ger mig lusten att göra världen vackrare med min egen konst.

Det känns verkligen att allt är nytt, det känns som att jag är ny. Början på en ny bok i ett ofullständigt verk. Jag vill prova på nya saker, få fler erfarenheter och leva mitt liv på mitt sätt.

Nu önskar jag att solen sken, att klockan var ett och att jag satt i rummet och målade med alla palettens färger i en skjorta och en trasslig knut på huvudet. Med all min koncentration på just det motivet som gör mig så glad, ett av de, med musik som ökar pulsen i mina idéer.

"Men ÅÅÅHHH! Varför är det så jävla dåligt med fest nu för? Pissigt. Jag vill ha våriga fester där nätterna inte är allt för kalla så man kan smyga sig ut i lånade skor, partyklänning, bara tunna strumpbyxor och busa ute i våren!"
- Baby Bell 14 mars-09

Nog vill vi ha vår nu allt! Jag vill våra våran vår med Isabell, när vi bubblar av energin solen ger oss med en glass i hand, tunn vårjacka, ballerina och färgglada detaljer. Nu när våren kommer så vill jag ha mysig morgonpicknick på ett berg med Natasja och Magnus, ingen annan. Jag vill fnittra i Marinas säng över de små saker som gör oss glad. Mysa på en uteservering med Peppe eller en tidig god frukost med Caroline. Äsch jag vill göra allt som får mig att må bra nu, specielt nu när våren kommer, då vill jag vara lycklig.

http://www.youtube.com/watch?v=R8MzHqkNBwo  - det lagar mig.


THE GIRL IN THE DIRTY SHIRT

Har ni någonsin varit med om en händelse som har fått er att förstå vad det är som betyder något? Att inse att vänskap betyder mer än kärlek, se möjligheterna istället för det omöjliga. Jag har det, den här helgen satt ett frö i mitt hjärta. Jag känner att framtiden har något så otroligt bra att erbjuda. Jag vill leva, jag känner verkligen hur möjligheten här att få en liten del av det jag alltid önskat. Den där lilla delen får mig att vilja. Med lite vilja går allt, eller hur? Jag känner hur en stor sten har fallit från mina axlar, hur min själ gått vidare och hur min mage pirrar av framtidslängtan. Jag förlorade en vän för ett tag sedan, men det känns som att den vänskapen är påväg tillbaka. Den tanken får mig att rysa av välbehag, utan baktankar. Jag tror inget mer än just den biten, och det glädjer mig att jag inte skulle vilja att det vore annorlunda. Jag kanske har gått vidare, kanske kanske. Ett steg till och jag är fri. Fri från sorg, lättad av glädje.

Idag fick jag ett besked som fick de rosa ballongerna i min mage att sväva. Min andra del, min själsfränka, hon är kär. Kär påriktigt och den kärleken är besvarad. Jag har nog aldrig i hela mitt liv varit så glad för en annan människa.

Efter beskedet om att Kings of Leon är klara för hultsfred så har allting känts så otroligt bra och roligt. Dåliga saker har inte känts så dåliga. Jag är glad på egen hand, och det känns stort för mig.

Nu ska jag ta en promenad med en nyfunnen vänskap.


THE GIRL IN THE DIRTY SHIRT

I've got a feeling, it's hard to explain
Feels like the devil rents a room in my brain
The things im ashamed of feel like dear old st paul
The things that I wanna do, I don't do at all

So bury me deep, cover me with snow
Wrap me in sleep, blanket of ghosts

The spirit is willing, but the flesh is so weak
I wanna kiss her lips, but I kissed her cheek
Just hear my request, give this one on fair way
Please take me home before it's too late


Det pickar i mitt bröst. Som en symfoni av hackspettar som försöker ta sig ut. Det är allt jag känner, och jag känner inte så som jag kände förut.


THE GIRL IN THE DIRTY SHIRT

Jag blir glad av folks omtänkasmhet, den känns sällsynt just nu. Jag känner mig otroligt älskad när det finns människor som oroar sig om mina vridningar och vändningar i sömnen, att det finns de som ser till så jag inte fryser, älskad av de jag inte trodde skulle känna mer ilska än jag själv. Jag blir glad att det finns flickvänner till mina vänner som bryr sig över sånt de inte behöver.

I övrigt är det en bra dag, utan att den är ett dugg speciell. Det var sol ett tag, som tog tag i mig och laddade upp en redan sprallig tjej. Jag vaknade hos Magnus, som jag somnade utan täcke hos i hans säng men när jag vaknade så låg jag inlindad i ett varmt mysigt täcke. Men Magnus var spårlöst försvunnen. Det visade sig dock att han stod i duschen, men min förvirring var redan etablerad. Efter ett tag skjutsade han hem en virrig Carolina. Nu sitter jag här med det sedvanliga kaffet och blir mobbad för det men det gör inget för det finns folk som bryr sig om att jag inte är på Msn och folk som vill umgås med mig, fina människor som jag aldrig brukar träffa.


THE GIRL IN THE DIRTY SHIRT

I don't care where you've been,
yes and i'll be right here waiting,
'til you come around the bend,
and I run to you and hold you close,
won't let go again,

Mina tankar har vandrat vidare. Jag kan inte lova att de inte kommer komma tillbaka, men just nu i denna snöyra så känns det lätt att bara gå vidare och inte se tillbaka.


THE GIRL IN THE DIRTY SHIRT

Jag har haft en blogg i mitt huvud ett par dagar nu, en lång blogg, ett känslofyllt ångestladdat objekt. Men det är som bortblåst nu för KINGS OF LEON ÄR KLARA TILL HULTSFRED!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! JAG DÖR! och en massa småsaker till som får min kropp att vilja brista ut i sång, den där lilla detaljen bortsett från KOL gör mig gladare än gladast.

Så nu är Carolina Andersson redo för festival och har aldrig varit gladare i hela sitt liv!


THE GIRL IN THE DIRTY SHIRT

Nu sitter jag här igen, med en mugg pissljummet kaffe och tänker på hur livet skulle kunnat sett ut. Det ger mig ingenting egentligen, att fundera på hur livet kunnat eller inte kunnat vara, men nog gör jag det ändå. Det kan vara för en dröm jag hade i natt eller bloggar jag läst sen jag vaknat. Men hur som helst så sitter jag här ändå och intalar mig själv att med en kaffe i handen kommer inspirationen av sig själv. Det är knepigt det där att jag har skapat någon form av daglig ritual, för jag har nog intalat mig själv att kaffet ger mig någon form av skrivlust. Såklart är det inte så eftersom jag har suttit ibland i timmmar utan att ett enda bra ord dykt upp i mitt huvud. Men jag tycker om den stunden på dagen då jag kokar mig själv lite kaffe och sitter ner för att göra det jag kanske gör bäst. Jag gör många bra saker, men det bästa tidsfördrivet är nog just den där lilla kaffestunden framför blogg.se eller kanske ett nystädat rum med en ny Elle. Men Elle kommer bara ut en gång i månaden lika så mitt nystädade rum så det faller nog bäst in med en blogg och kaffe. Jag har tjatat så om det där förbannade kaffet den senaste tiden så jag blir less på mig själv, men likaväl fortsätter jag. Det är mycket jag fortsätter med fast jag är redan urless på mig själv och mina gnagande vanor.

Det är nog inte bara jag själv som är less på mitt tjat, hela min omgivning börjar nog ta stryk av det. Fast jag tror nog att de människorna tröttnade för länge sedan men håller en slags fin fasad och lyssnar godhjärtat med halvt öra och ger mig de tröstande orden som de förlänge sedan memorerat i ryggmärgen. Jag klandrar dem inte heller, jag vet själv att jag har nött ut ord och fraser till max och att mina speckuleringar inte leder till något nytt.

Jag vaknade dock i morse av en glad överraskning. Min kusin, blodsbroder och kära vän, Daniel ringde mig i min dvala av hundratusentals snoozingar. Jag trodde att jag drömde när jag såg hans namn på displayen och svarade med så vaken röst jag kunde förmå mig själv att imitera. Det var nog åratal sedan jag hörde hans röst. Ändå kändes det som om det vore igår. Efter det sedvanliga "jag mår värst" - samtalet så sa vi hejdå och efteråt så kände jag mig väldigt lycklig. Det var som om en bit av mitt hjärta lagats och jag var en smula helare. Vi växte upp tillsammans, inte som kusiner som vi faktiskt är på pappret, utan som syskon. Vi bodde nära varandra, våra fäder umgicks konstant och det var till vardagen att vi umgicks varje sekund vi kunde avvara. Vi bråkade om vem som skulle få den sista legobiten, vems pappa som var starkast och pratade utan att behöva spilla ett enda ord. Han och jag, jag och han, vi behövde så lite men ändå var det vi. Våran barndom var aldrig lätt, vi hade båda struliga familjesituationer men vi fann tryggheten i varandra. Det finns så många minnen för oss som vi delar, vi intalade varandra att vi var de enda normala i Anderssonsläktet och vi var tvungna att hålla ihop om vi ville överleva våran stormiga familj. Dagar gick och vi började uppleva tonårslivets bitterljuva snaror, men fortfarande höll vi ihop, vi snodde alkohol av våra familjer, var ute sent och gjorde det mer eller mindre rebeliska tonåringar gör. Men det var i slutet av denna period vi upplevde saker ingen av oss kunde hålla för den andra. Vi gick i gymnasiet, vi fick känna av relationers bitterhet och kaoset med att vara inte barn och ännu inte vuxen. Det var då kontakten kändes svår att upprätthålla. Vi gled isär, han höll sig för sig själv och jag blev bitter över hans fadersarv han börjar efterlikna. Jag försökte med allt, skrika åt honom, skriva millånga mejl med tårdrypande klang, ignorera honom, ringa, ignorera honom igen. Men ingenting bet på honom. Han avlägsnade sig från mig mer och mer. Jag orkade inte med ännu en förlust i mitt hjärta, specielt inte av honom, han var mitt kött och blod. Om man om något skulle kunna få ha kvar, finna ro i var det väl ens familj tänkte jag. Men med tanke på Anderssonssläktet så var det kanske inte undra på att även vi gled mer och mer från varandra. Det verkar som om ingen av de syskon i vår familj har viljan att kämpa för varandra, vi ger upp alldeles för lätt, för det känns lättare att förlora varandra än att sträcka ut en hjälpande hand för det hundratusendemiljardens gång. Jag talar inte för mig själv här, jag tror jag är för envis för det, men kanske kommer jag få känna av mitt arvslag någon gång med och detta verkar vara det. Men hur som helst, så ringde han, min bror, idag. Kanske är det här en början på ett läkande, en vuxenhet. Man kan alltid hoppas.

Idag ska jag fortsätta en del av mitt läkande, något som pågår varenda jäkla dag känns det som. Läka läka läka, läker jag egentligen eller har jag redan gjort det men har funnit tryggheten med att kunna säga att jag är inne i en läkande process för att jag ska kunna få vara kvar i självömkan? Hur det än är så finner jag glädjen i att fika med en fin vän som Marina. Det känns som att det var ett tag sedan, det känns som att det vi är var i höstas, och det vill jag komma åt igen. Jag vet inte varför vi inte hörs varje dag som vi brukade eller att vi inte finner oss själva med att dricka litervis med mjölk, vandra i träsk, utbrista "lukta på min stjärt" eller kramas till en film med vackra män längre. Vi kanske är mitt i en svacka, kanske är vi för lika för att ens erkänna det. Men jag saknar henne, ja jag är helt medveten om att jag även tjatar om saknaden, men saknad kryper så lätt in genom obevakade hål i stenmuren man så slitsamt försöker bygga upp för att skydda sig själv mot besvikelse.  Men hon är min Marina, min första älskling, min glädjedrog och en tredjedel av citykor med attityd, så jag vill rädda det vi har innan vi inser att det är försent. Jag kanske överdriver min rädsla, eller så gör jag det inte. Men jag tänker inte sitta i sommar och fundera på vart vi slutade älska. För vi gör det nu, men det ligger en tystnad bredvid oss känns det som, en tystnad jag inte kan komma på vart den kom från. För när jag tänker på när vi umgås hur bra det är, även om det inte är bra alls, så funderar jag vart suget från oss båda att höra av oss tog vägen.

Det finns dessa små saker hon, den dära Marina, har för sig som gör mig så himla glad! Det måste påpekas just vid detta tillfälle, för hon gör mig så jäkla himmelens glad just nu. Glädjerus 3000, och allt pågrund av ett "Dodidodi".

Nog sagt från mig, nu ska jag gå till krig med mig hår!


THE GIRL IN THE DIRTY SHIRT

Kanske det är så, att jag känner saker jag blundar för att se. Kanske att det är något underliggande sen förut som då och då bubblar upp och försöker säga till mig att det finns en möjlighet att jag ljuger för mig själv. Det kanske är en illution jag tycker om att tänka på. En vacker bild jag tycker om att ta fram och drömma mig bort till en annan del av livet. Men det är något som stoppar mig från att släppa det, jag vet inte vad det är eller vad det är jag ska släppa. När jag tänker efter så vet jag nog egentligen ingenting. Eller allting. Livet känns förvirrande. Jag funderar bara på hur man kan kastas mellan olika nivåer av känslor. Hur många känslor man kan ha på en gång innan man går sönder?


THE GIRL IN THE DIRTY SHIRT

Nu händer det saker alltså, fast det egentligen inte gör det. Det är dubbelt det där, som allt annat kan jag tänka mig. Så som jag sa till Natasja nyss "livet är mer komplicerat än vad vi tror att det är". Jag försöker hålla mitt liv så okomplicerat som möjligt men på något sätt så verkar det inte vara så. Det kanske är så att jag slår en knut på mig själv och får allting att verka mer komplicerat än vad det egentligen är. Fast å andra sidan så finns det stora risker här i den här lilla staden för saker och ting att bli komplicerade även fast man inte menat det från början. Alla känner någon som känner någon och i det perspektivet så har man inte rätt till något för det finns alltid någonting som sårar någon. Jäkla invecklat det där verkar vara. Rättare sagt ÄR.

Jag skulle känna en lättnad över att bara vara, men det är omöjligt här, kanske överallt men just precis här är det nästan extrem omöjligt. Jag känner en plikt i min ryggrad att inte såra någon, även fast jag säkerligen gör det med - eller omedvetet. Även fast jag inte känner den där tjejen som går samhäll på gymnasiet så känner säkerligen en vän till mig henne och jag vet vem det är, och då känns det off limit att strula med hennes ex sen ett år tillbaka. Det var bara ett exempel men det är något som känns som en verklighet för mig här i Söderhamn. Inte för att jag har ett sådant behov att strula med någon för tillfället men just att det inte finns möjligheten känns det så.

Äsch, jag vet kanske inte vad jag pratar om, men alla känner alla här. Så en persons ensak blir plötsligt allas. Även om man inte ens känner någon så får man snabbt reda på deras liv ändå. Man känner sig begränsad, JAG känner mig begränsad. Bevakad, minsta lilla fel så smäller det, högt och farligt.


THE GIRL IN THE DIRTY SHIRT

I want you, just exactly like I used to

ja, det är inte som man tror, man blir gång på gång förvånad hur det egentligen kanske är.

THE GIRL IN THE DIRTY SHIRT