Olina

Jag tror faktiskt att jag tror på änglar. Inte sagofiguren med vingar och gyllenehår, eller krigsänglar med rustning och ärkemärken, men i människor som knuffar en i rätt riktning och som påminner en att det är värt att le. Igår skrev jag ju att jag var så himla arg. Idag skulle jag kunna leva ut en musikalscen där de hoppar i sängar och svävar av lycka. Antingen så har jag mano eller så är det just det här begreppet, att änglar har knuffat mig till rätt riktning. Jag har mina aningar vilka i min omgivning som är riktiga änglar och vilka som bara är fina vänner och bekanta. En ängel kan vara någon som är riktigt nära eller en främling man möter på gatan. Jag vet att jag delar min säng med en, för ingen har en större påverkan på mig som han. Jag tror att ingen kan påverka en som den man är kär i så det måste vara en ängel sänd från X (valfritt högre väsen)  till oss alla för att styra oss i vissa håll eller stötta upp oss. Jag vet att en finns ett telefonsamtal bort. Sen märker jag att det finns andra som går in och ut ur livet allt efter man behöver dem, andra möter man på bara en gång. Varför jag tror just på det här fenomenet är att dessa änglar aldrig kommer med någon livsomvändande revolution eller storslagna ord. Det är de små, till synes obetydliga, sakerna och orden som får en själv att dra sig uppåt. 

 

Det nämns i filmen Constantine just det här begreppet, att änglar och demoner finns bland oss, sen så är det ju såklart så filmiskt och fantasiöverdrivet med. Men om man skalar av till just den meningen så har vi världen som den är. Det finns en scen då när han förklarar det här för henne, då en präst går in i en spritbutik och man får se ett stilla slag mellan gott och ont, demon och ängel, som jag berördes djupt av. Jag tror inte filmen har någon djupare mening än att just vara en schysst fantasyfilm, som jag älskar, men man kan ändå sitta och analysera och göra egna tolkningar. Det är just det jag älskar med filmer om mystiska väsen och begrepp. För mig så är den scenen så stark tror jag för att det i grunden är alkoholismen uppdragen till ytan, det är prästens inre kamp. Demonen vinner slaget, och i de flesta fall gör spriten det med.