Olina

I guess second best is all I will know

Carolina.

And when we get home, I know we won't be home at all
This place we live, it is not where we belong
And I miss who we were in the town that we could call our own
Going back to get away after everything has changed

Could you remind me of a time when we were so alive?
(Everything has changed)
Do you remember that? Do you remember that?
(Everything has changed)
Could you help me push aside all that I have left behind?
(Everything has changed)
Do you remember that? Do you remember that?

So we stand here now and no one knows us at all
I won't get used to this
I won't get used to being gone
And going back won't feel the same if we aren't staying
Going back to get away after everything has changed

Could you remind me of a time when we were so alive?
(Everything has changed)
Do you remember that? Do you remember that?
(Everything has changed)
Could you help me push aside all that I have left behind?
(Everything has changed)
Do you remember that? Do you remember that?

Taking up our time
Taking up our time
Taking up our time
It's taking up our time again
Go back we can't go back at all
It's taking up our time again
Go back we can't go back at all
It's taking up our time again
Go back we can't go back at all
It's taking up our time, taking up our time

Could you remind me of a time when we were so alive?
Do you remember that? Do you remember that?


Carolina.

Här sitter jag med knallblå naglar, funderar mycket på då och nu. Jag försöker tolka gårdagen med dagens ord av Henrik Fexeus, eller var det dagen med gårdagens ord? Hur som helst försöker jag förstå mig själv bättre och i utsträckning - människan. Jag tycker det är ett intressant ämne, beteende och psykologi. Att många människor, alla någon gång i sitt liv, säger saker i ord om visar en annan i kroppen. Vi människor använder bara i snitt 10% av vårat språk verbalt, resten är alltså 90% i kroppsspråk, ansiktsuttryck och tonläge. Ordmänniskan i mig funderar mycket på vilken typ jag själv är, vilket som väger mest för mig, ordet eller handlingen. Jag har några livexemplar som visar hur mycket man kan säga som man inte menar, eller som det finns en hel historia som inte berättas, men som man ändå uppfattar.



Carolina.

Inget får mig att fylla mitt känslohjärta med tårar som So you think you can dance nuförtiden. Jag längtar så enormt tills jag får börja min egen dansgenre igen. 37 dagar kvar.

Carolina.

" Det är alltid trevligt att ha en hög diamanter nedanför sängen när man vaknar varje morgon. Ganska snart tar vi dem dock för givna. Men om de försvinner kommer vi att sakna dem och längta efter dem. När de väl kommer tillbaka värdesätter vi dem mycket högre än vad vi gjorde innan de försvann. Var den diamanthögen."

- Henrik Fexeus i Alla får ligga


Carolina.

Carolina.

Jag förstår inte varför jag finner det så svårt med ord nu förtiden. Det har ju alltid vartit den enklaste vägen för mig, en slags bearbetning för att finna svar. Det spelar ingen roll vart jag lägger dem eller hur klara mina tankar är. Nu funkar ingenting känner jag. Identifierar jag mig alldeles för hårt i orden eller har jag helt enkelt vuxit från dem och är säkrare?


Jag ser mig själv i den här bilden. Nu måste jag bara se mig själv i verkligheten.

Just watch from a safe place,
So I never have to lose...

Carolina.