- I just want something I could never have.
För hur mycket man har en sak, ser den, håller i den och vet att man snart få återse den så kan man sakna den till galenskap. Personer, saker, minnen. Allt .
Men när folk inte ser eller förstår, när man står ensam med sin känsla som river och sliter i en.
Galenskapen, rastlösheten - ja, kanske till och med agressionen tar över ens sinne.
Man vill bara ha tillbaka det som fattas för tillfället. Det som livar upp ens liv, gör ens liv.
Men det är med saknad man inser hur mycket man behöver det som saknas, hur mycket det rivet i kroppen utan.
Specielt när det är borta föralltid, då det på en sekund försvann utan ett farväl, då det känns som maran kommer över en och river köttiga sår när man kommer över en påminnelse. En röst, en bild, en doft.
Ibland finns det andledningar till att man skiljs åt ibland inte, och ibland tror man sig ha en andledning men egentligen så har man bara inbillat sig det för att man tror sig veta vad som är bäst.
"försök förstå, viskade hon inom sig. Jag har sett dig framför mig varje dag sedan vi skildes åt. Jag har blotat för din välgång, följt dina färder i offerkällan. Varje dag solen går upp förbannar jag att du inte är vid min sida."
Saknad kan vara en bra sak, en påminnelse, ett begärpiller.
Du behöver distansen ett tag för att ladda batterierna, inspireras. Vilket är olika för olika människor hur mycket tid dom behöver, vissa behöver dagar, andra år.
Även om man saknar så ska vi komma ihåg att du saknar för att det lever i ditt hjärta och ditt minne.
Och varför du saknar så hårt är för att dom nöter och skaver som en påminnelse om deras betydelse.
I saknad får man vara hur självisk man vill.
Det jag försöker säga är att jag saknar honom väldigt mycket i denna sekund trots att jag kysste hans söta läppar igår, men saknad har ingen tidsuppfattning. Och den som inte förstår det har aldrig varit kär.
Du betyder allt, och om jag skulle kunna så skulle jag ge dig allt du vill ha.
<3
/ Carolina.
- Musiken kanske är blodet som pumpar runt syret i kroppen, men du är syret som ger liv åt själen.
Att man har fått uppleva en verklig känsla av lycka. En sammhörighet.
Och även om jag kanske vill ha mer, så menar jag inte att vara otacksam, det är jag verkligen inte.
Varje dag, varje sekund så tackar jag min lycka till tusen.
Att finna tryggheten i en annan människa, någon som ger värmen en annan kropp behöver.
Jag älskar dig, till fullo, mer och mer för varje dag.
Jag skulle slå mig blodig, tappa andan, hata livet, ge allt, , hålla dig hårt, men aldrig släppa dig, aldrig sluta älska dig.
<3
/Carolina.
- Ender -
- Vart tar livet vägen?
Väntande och funderingar. Tankar som våldtar mitt huvud.
Vart tar livet vägen? kan man överhuvudtaget fråga sig den frågan?
Men alla försvinner juh, eller kanske inte. Men just nu känns det som det.
Jag var nere i mina gamla lokaler, där jag hörde hemma, hade min familj.
Men nu, nu var jag vålnaden, som tvingade mig på fast jag inte längre hörde hemma där.
Det som en gång i livet hade varit "jag" och gav värme, är nu någon annans. Jag är bara en besökare, ett mellanting som fastnat. Någon som inte vet vart hon ska ta vägen.
Mitt hjärta är där nere men inte jag, jag är påväg därifrån, ut i livet.
Varför är jag fortfarande halvt kvar? det är inte rätt, inte när jag inte hör hemma där. Min älskade, du gör det, jag måste lämna över det till dig, helt. Även om det smärtar i bröstet och vattnar mitt öga så måste jag släppa mitt förflutna. Det är din tur min älskade att ta över dessa lokaler, leva och lyssna till oss föredettingars ekon. Ta vara på den här vackra tiden, så du inte sitter och skriver en sånhär blogg om ett och ett halvt år du med. Ge allt och ta emot alla intryck. Det är mitt bästa råd till dig nu.
Jag ska under tiden hitta det som är jag, hela tiden jag, inte något man måste lämna efter du har blivit det.
Men vad kan det vara? vad vill jag? vad är jag, helt rätt och utan några funderingar jag? Det borde man veta väl? Eller?
När jag bläddrar i mina modemagasin och yttrar ord som "Men va?! vad har hon på sig?!" och "Ge mig Ashleys hår på den här bilden" till min käraste vän, då känns det som att jag kan något, men kan jag? Skulle jag kunna försörja mig på min smak? Är inte det något lika lätt att göra som att upptäckas av en känd musikproducent? Och sen hur? hur skulle jag kunna få den chansen att arbeta med något jag älskar när jag inte ens vet hur man blir något i den stilen? Jag vet inte hur, jag vet inte när, och jag vet inte om. Vad vill jag egentligen?
Vill jag skriva? vill jag sminka? vill jag läsa om symbolik och myt? vill jag undervisa i något jag kan?
MEN VAD KAN JAG? VAD ÄR JAG?!
Förvirring, identitetskris, förargelse.
Jag vet inte ens vad jag ska skriva i min jäkla blogg!
<3
/ Carolina.
