Olina

Jag tror många känner igen sig i att man gång på gång söker storslagna scenarion, tydliga och säkra kort, eller har höga förväntningar och till synes omöjliga drömmar. Men något jag alltid inser efter all den energin jag givit dessa tankar är att det är alltid den minsta, det lättaste vingslaget, och till synes obetydelsefulla handling som avgör framtiden, nuet och egentligen allting. Man kan jaga bäst man vill, men man kommer alltid inse att det man minst anar kan vara det mest betydelsefulla man kan uppleva.

Carolina.

Working girl.

Idag tänker jag njuta av Carolinalandet och inte buttra för att det inte känns som det ska. New Girl, Cupcake wars och jobbsök. Sen ska jag komma på något som gör mig himla glad!

Carolina.

Himla långt till helgen.

Timbuktu – Strö lite socker på mig

Carolina.

Från rastlös till fokuserad, till odiciplinerad och hundvalpsglad, till omotiverad och nedslagen. Inom loppet av en timme. Man kan säga att kropp och själ inte är i harmoni just nu. Ångesteeen. Jag jobbar tillbaka mina positiva tankar och lämnar det här här i inlägget. Fokusera på solen!


Carolina.

Dörrklockor ring, ring
En tanke bort du fick ett ryck
Och nu står vi igen, innanför
Här blev jag, jag igen och inget annat
Här blev du, du igen och ingen annan

Du är min goda tanke
Den som fyller dagen
Du följer med,
Du följer med mig

Du är min goda tanke
Den som fyller alla sprickor
Jag följer med,
Jag följer med dig

Laleh – Du följer med mig

Carolina.

Carolina.

Jag dör hellre innan jag viker mig för bitterheten.

Jag är en sån människa som egentligen aldrig har haft "något", jag sätter något inom situationstecken för att jag har alltid haft fina människor omkring mig etc, men jag har aldrig haft pengar eller social trygghet. Mycket har gått snett i mitt liv, både av mina egna handlingar och andras. Det finns mycket som jag skulle kunna vara bitter för, mycket som har varit negativ. Just nu sitter jag i mitt flickrum, utan jobb, utan pengar, utan emotiell säkerhet. Jag har blivit tagen för givet och blivit utnyttjad, jag har en strulig pappa, jag har blivit sårad mer än en gång, upplevt saker inget barn ska behöva uppleva. Jag har gjort misstag jag ångrar, jag har sagt saker jag inte menat. Blivit missförstådd och varit ensam. Men, inget av det vill jag ska påverka min framtid. Det är saker som har byggt den jag är idag, absolut, men jag vill inte att det ska sänka mig som människa. Jag är värd all lycka i livet, lika så som alla andra, varken mer eller mindre. Men jag tror inte på att det är något man uppnår genom att se på livet genom ett cyniskt filter. Då tar jag hellre på mig mina rosafärgade molnglasögon och ser vardagsmiraklena och hoppas att jag aldrig glömmer de, hur framgångsrik jag någonsin kan bli. Jag väljer att vara hoppfull, dagdrömma om att ha "allt", le åt filmscenarion och kanske ibland lägga upp hoppfulla men naiva citat på facebook. Att vara pessimist har aldrig fungerat för mig, livet har alltid blivit bättre med en nypa positivitet och jag vill mer än gärna dela med mig av det till andra.

Jag är en enkel människa, inte helt utan fel och ibland lite för känslig, men jag uppskattar de små sakerna. Jag är en livsnjutare som inte nödvändigtvis behöver spendera några klöver för att känna mig tillfredsställd. Jag har ingen dragning att bo i storstadens puls, inga ambitioner att bli miljonär, inte heller att bli känd. Jag kanske inte går till historian, och glöms nog bort efter mina barnbarn, och det är helt okej för mig. Det jag vill ha i livet är kärlek och trygghet, och kunna säga att jag har njutit av varenda sekund i mitt liv, även om det har känts svårt. Vem vet, jag kanske vinner på lotto, jag kanske dör i morgon. Men jag kan idag säga att jag aldrig har ångrat ett beslut, jag har inte gått miste om någon upplevelse eller dröm. Jag håller för fasen på att letar efter min dröm i skrivande stund. Jag har inte hittat den, mer än att jag önskar mig kärlek, trygghet och att en dag få uppleva en andra generation. Jag tror inte jag skulle hitta den mer på ett skitjobb i Stockholm, men skulle jag tro att den fanns där, ja då är det klart att jag skulle följa den. Jag är inget svagt men som inte kan handla på eget bevåg, jag är ingen som inte vågar säga vad jag vill. Jag har bara inte samma önskningar som andra har. Jag kan bli en massa om jag skulle vilja plugga något som man kan plugga i Gävle, jag kan leva livet på en medellön, jag väljer att se livet från den ljusa sidan, även om någon tycker det är naivt.

Ja, jag är känslig, jag har inget filter mot negativitet. Ja, jag gillar citat och bra låttexter. Det har jag alltid gjort. Det vet ni.

Hoppet är regnbågen över livets brusande flod. - Friedrich Wilhelm Nietzsche

Carolina.

---

Något som bör nämnas är att jag inte dömer ut någon som vil ha rikedomar, bo i storstäder, ha höga karriärsambitioner eller annat jag har tagit upp, det är jättefint om ni vill det för er själva. Det handrar helt om att det inte är något JAG strävar efter. Och det gör inte mina ambitioner och drömmar mindre värda.

Jag kan inte minnas när jag log så mycket som jag gör nuförtiden. Jag tror jag aldrig har det faktiskt. På riktigt! Jag ler och skrattar hela tiden. No homo. De dagar jag inte är på topp, de känns aldrig så tunga som de gjorde förut. En dag ganska nyligt kunde jag inte förmå mig själv att le, inte förän Malin visade mig hur man gör. Det var en dag av ett halvår. Den dagen kändes så overklig och tung men annars känns inte fattigdom och elände så jobbigt, jag har alldeles för vackra delar i livet för att uppmana det. Jag kan inte låta bli att älska livet, och förundras över dess gång. Hur jag förmå mig att bli så överlycklig för lite glitter i luften som jag blir. Att jag blir lite sur för en del små saker som lägger sig på en gång för att de just är skitsaker. Jag är lyckligt lottad. Så himla lyckligt lottad.



Maskinen – Kärlek Vid Sista Ögonkastet

Carolina.

Festbilder, maskeradbilder, dåliga posebilder, suddiga bilder, gruppbilder, gamla bilder etc etc är vad som finns på mig. Inte en enda "normal" bild som man kan ha i ett CV. Jag börjar överväga om det är anledningen bakom min arbetslöshet.

Dagens ämne; Zombies - populärkultur eller en potensiell verklighet?

Carolina.

Kyla La Grange - Lambs

Carolina.

if you fall into my arms
I will keep you falling
and if you break down in my doorway
I will sleep with you there
and if you cry out in the dark
I will hear you calling
And if you are cold and wounded
I will shiver at your side
at your side

I could be yours if you write me a letter
I could be yours if you see me in the street
I could be sometime always or never
I could be all of the things you'd ask of me
you'd ask of me

If you are tired and trembling
I will hold you in your bed
and if you're consumed by a red rage
I will stroke your matted head
And if you are chased by a nightmare
I will dive into your dreams
and if you are followed by old ghosts
I will watch them till they leave, till they leave

I could be yours if you write me a letter
I could be yours if you see me in the street
I could be sometime always or never
I could be all of the things you'd ask of me

But how, how do I go
If your heart, won't let me know
and how, how can I be
If your eyes still let me see
And where, where can I run
If your legs still hold me up
And who, who can I be
If your hugs still help me breath

I could be yours if you write me a letter
I could be yours if you see me in the street
I could be sometime always or never
I could be all of the things you'd ask of me
you'd ask of me

Carolina.

Maskinen – Kärlek Vid Sista Ögonkastet

Carolina.

Carolina.

Ju mer jag tänker på det desto argare blir jag.


MVH Carolina.

Just nu så är jag less, upphängd och nersläppt, jag börjar nästan bli arg. Anledningen? Pengar. Dessa jäkla pengar som alltid ska räknas. Pengar som ställer till problem snarare än har det syftet det borde ha, överlevnad. Eller det är rättare sagt bristen på pengar. Det känns som att hela min omgivning ramlar på grund av det. En kan inte vara med sin pojkvän, en annan kan inte försörja sitt barn, en annan lever på minus och jag själv med. Klart jag skulle vilja ha mer pengar men jag vill inte leva mitt liv på det, jag vill så gärna se att livet är mer än så. Att jag hellre lever lyckligt på luft än att badar i pengar ensam. Just nu vill jag vinna äckligt många miljoner, inte för min egen skull och för att köpa skor jag aldrig använder, inte ens för att klara mina egna knipor. Utan för att lösa de närmast hjärtats trassliga snår. Ge dem månen att dela på. Låta dem få leva problemfritt ett tag. Men nu är det inte så att jag har ens hälften av det jag behöver. Jag vet inte hur jag ska betee mig, vad jag ska säga eller göra för att sätta ett litet litet leende på deras läppar. Det ordnar sig tillslut känns så himla otillräckligt. Jag vet att jag inte kan lösa deras problem och att de är kapabla till det själv, men i just detta nuet. Man kan alltid skaffa fler jobb, jobba tills man går av, köpa tusentals trisslotter, sälja sin själ. Men för vaddå? För att kunna leva? Vad är det för liv om man aldrig hinner leva?

För den som tar mina frågor som att man inte ska jobba, för då lever man inte, till dig kan jag säga att jag inte menade så. Jag vill jobba, jag tycker om att jobba, jag vill ha ett jobb. Men för den som har jobb, men ett otillräckligt, eller den som bara klarar av hälften av det en annan jobbar, den som väntar på ett jobb eller den som pluggar?

Äsch, jag vet inte vart den här texten är på väg just nu. Allt jag vill säga är egentligen att jag är så less på att pengar alltid ska spela roll. Hur mycket jag än försöker se livet från ett state of mind-perspektiv så kommer pengar alltid in i bilden. Jag har lyckliga relationer, jag är en relativt enkel människa med enkla njutningsformer, men ändå lyckas pengafrågan alltid smyga sig in som ett problem.


Ibland känns det som att det är ett virus. Ett virus som skapar sömnlösa nätter, magknip, skamm, frustration, tårar, depression.

Love, peace and understanding, who's with me? Ett skogskollektiv där vi är självförsörjande.

ALL KÄRLEK I HELA VÄRLDEN TILL MINA FINA

Carolina.

Carolina.

I just nod, I've never been so good at shaking hands
I live on the frozen surface of a fireball
Where cities come together, to hate each other in the name of sport
America, nothing is ever just anything
I looked up to you but you thought I would look the other way

And you hear, what you want to hear
And they take what they want to take
Don't be sad, won't ever happen like this anymore
So when's it coming? This life's new great movement that I can join
It won't end here, your faith has got to be greater than your fear

Forgive them even if they are not sorry
All the vultures, bootleggers at the door waiting
You are looking for your own voice, but in others
While it hears you, trapped in another dimension

Drop your guard, you don't have to be smart all of the time
I got a mind full of blanks
I need to go somewhere new fast
And don't be shy, oh no, at least deliberately
No one really cares or wanders why anymore
Oh I got music, coming outta my hands and feet and kisses
That is how it once was done
All the dreamers on the run

Forgive them even if they are not sorry
All the vultures, bootleggers at the door waiting
Were so quick to point out our own flaws in others
Complicated mammals on the wings of robots

If you believe in this world no one has died in vain
But don't you dare get to the top and not know what to do

Carolina.

Jag blir så jäkla stressad, inifrån och ut. Det känns som pressen strömmar mot mig av min omgivning samtidigt som det byggs upp inifrån. Jag har inte kännt mig stressad vilket har gjort att jag har översett det faktum att jag verkligen är det. Rastlösheten som byggs upp fast jag är trött eller inte egentligen har lust att köra många knop, kedjerökningen, koncentrationssvårigheter, meningar som bara sängs halvt etc. När stressen byggs upp såhär så vet jag av tidigare erfarenheter att jag bara stängs av, blir handlingsförlamad, distanserad. Fast jag egentligen inte alls vill det. Jag gråter inte längre heller, så när jag väl gör det blir jag så chockad att jag tappar talförmågan. I vissa fall känns det som att tårarna bränner fast på kinden i flera dagar, även om jag ler. Stress, oro och osäkerhet.

Well, man kan inte sväva på rosa moln jämt.

Det lustiga är att förut kändes det så himla bra efter jag hade skrivit av mig, men det känns inte ett dugg annorlunda.

Carolina.

I don't wanna run anymore.

Carolina.