Olina

jag hatar att läsa ut böcker!
hur mycket man än längtar efter att få veta vem mördaren är eller hur det ska gå för kvinnan i sin kamp om barnet så vill man inte läsa slutmeningen. man vill inte läsa om när Harry Potter går in i den mörka skogen mot sitt slut. man vill inte höra Freja säga hejdå till hennes livs kärlek. för hur lyckligt det än slutar så brister hjärtat minst några gånger innan man kan andas ut. 

böcker ger mig liv och glädje men lika mycket så svider dem i mitt sinne. 

bara en tanke.

/ Olina 

But they are not life Tristan.
They are the shells of life.
And empty ones and in the end
all they hold is days and days without love.
Love is made by God.
Ignore it and you can suffer as you cannot imagine.

jag har skapat panik i min kropp, hela jag rycker av denna känsla. fråga mig inte varför just nu, det är mycket som spelar in och ingen direkt händelse kan pekas ut till syndabock. det är lite av det där och lite av det andra, lite sen igår och lite för alldeles nyss sedan. men sen så brukar dessa anfall slå mig som hårdast när jag är som lyckligast, jag stannar och ser på min lycka och fråga "är det här verkligt?" och det handlar sällan om tvivel på så sätt vissa kanske anser. jag tror bara det handlar om att man vill påminna sig själv om vad som skulle kunna vara, varna sig själv över den mörka sidan. jag är inte orolig över att mitt pickande hjärta kommer kännas så tungt i morgon, det brukar komma lite av och an. jag tror inte att paniken har någon verklighet och anledning men ändå så pickar det lite hårdare ju mer jag tänker på den. men jag brukar känna såhär, när hösten kommer smygande. där mittimellan det som var och det som ännu inte riktigt har blivit verklighet. liv och död. sommarlycka och ledighet möter höstkyla och rutiner som alla delar.

jag känner mig så malplaserad fast ändå så lycklig, men varför får omgivningen mig att känna att jag borde tycka det är fel att jag faktiskt är lycklig så som jag är vart jag än är?
jag har valt det här, för det får mig att må BRA

......det finns hundra skolor i resten av mitt liv, men det finns bara en av du och det är nu.


jag, har nyss haft ett väldigt givande samtal med en vän som inte allt för ofta dyker upp i mitt liv så som jag ibland kan känna att jag behöver. för det är inte min vän egentligen. men vän iallafall. det var ett sånt där samtal som börjar och det bara rullar på utan några pauser och utan någon ansträngning. ett såndan samtal som gör så att man finner en harmoni i sig själv. och trots att jag har pratat om det ofta och jämt och alldeles nyss utan resultat, så insåg jag vilken väg jag borde ta. det fick en nästan som en främling mig att inse utan att ens vidröra ämnet, det de bästa i mitt liv inte kan ha fått mig att göra. men jag är inte redo riktigt ännu, men jag vet iallfall vart jag ska söka. så nu vet jag.

snart ska jag forma mitt liv men nu ska jag ut och leva det!

<3

/ Carolina.

If roses are meant to be red
and if violets to be blue
why isn't my heart meant for you

My hands longing to touch you
but I can barely breath
Starry eyes that make me melst
right infront of me

Lost in this world
I even get lost in this song
and when the lights go down
that is where I'll be found

This music's irresistible
your voice makes my skin crawl
innocent and pure
I guess you heard it all before

Mister Inaccessible
will this ever change
one thing that remains the same
you're still a picture in a frame

Lost in this world
I even get lost in this song
and when the lights go down
that is where I'll be found

I get lost in this world
I get lost in your eyes
and when the lights go down
that is where I'll be found
Yeah Yeah

I get lost in this world
I get lost in your eyes
and when the lights go down
Am I the only one
Ohh.


ännu en helg avklarad, med lyckoinslag och måbrafilm.
sommaren är verkligen över. det ligger gula löv på marken som nätternas nästan minusgrader spikar ner, backens värme börjar lämna kroppen och dess färg blekna. Bitterljuvt.

mitt hjärta dunkar så hårt idag, jag tror att det vill ut. det vill sjunga och dansa. det vill ligga död och gråta.

e <3

/ Carolina.

but love was more than either.

nu sprudlar det tankar ur mig, jag känner mig levande. fast när jag tänker efter så har jag gjort det en längre tid nu. livfull och glad, med några få undantag men inga som kan sudda ut dessa lyckliga stunder. jag lever här och nu, jag är någon som har tänkt i stora skalor förut men lärt mig uppskatta stunden som var nu och för en minut. jag har lärt mig att ett ögonblick av samhörighet väger mer än storslagna senarion. att veta att det delas lika högt och veta att tiden faktiskt har stannat. jag älskar livet hur mycket det än suger för det finns guldkorn i sanden som passerar i timmglaset.

My face in thine eyes, thine in my appears,
And true plain hearts do in the faces rest;
Where can we find two better hemispheres,
Without sharp north, without declining west?
Whatever dies was not mixed equally;
If our two loves be one, or thou and I.
Love so alike, that none can slacken, none can die.

jag kanske inte vet vem hon är, Carolina, men vi tar dag för dag steg för steg. så i slutändan så har vi nog kommit överens om något.

sommaren kanske är över men inte min glöd, jag har bara börjat!

/ Carolina - den lilla lekfulla

jag har tråkigt. verkligen tråkigt.
och för att stjäla ord - inmålad i ett hörn.
och jag vet inte vilket hörn, jag tror det är det blåa.
jag föredrar det gula, det röda går bra med.

e <3

/ Carolina.

skriva. jag vill skriva.
jag har tryckt in ord i själen utan att låta själen andas ord. det skaver och gör ont. men jag har tappat orden. osynligt eller borta. jag saknar de rader av ord som brukade dyka upp i mitt huvud, men nu finns bara torka. inspirationstorka med kreativitetsvilja. jag vill men kan inte.

jag ser ord och bilder men i kaos, de flyger omkrng i mitt huvud och skapar osäkerhet. men jag är säker, säker på att jag känner det jag känner och att vissa känslor är helt i onödan. för jag vet att det som kändes då inte har försvunnit i nu.

det var ett tag sedan jag uttryckte mig utan text från en sång eller i musik som fanns förut. men nu känner jag att insidan skriker av sig själv. min insida väcktes en regnig morgon då ljuset smet in någonstans främmande. då. jag väljer att inte sätta ord på det. jag väljer att bara det låta finnas där för vad det är. jag väljer att sluta mina innersta känslor fast uttrycka dem på samma gång.

sommaren är snart över och den välkända bitterljuvligheten kommer smygande, eller så är det bara värmen som tynar bort i kroppen.

nu börjar mitt kaffe sina och rastlösheten, min vän, klia.
tills nästa gång

<3
/ Carolina.