Olina

Haha som ni kanske märker så har jag hamnat i en slags kreativ koma och producerar på löpande band och kan inte sluta. Mycket av det här kommer jag säkert skratt åt i framtiden, men jag publicerar bara för att tvinga mig själv att bli bättre. Det har blivit mycket dystert nu, ganska motsägelsefullt med tanke på att jag har varit gladare än på länge. Men jag är ju alltid så som jag är, båda delarna. Utan det ena saknas det andra och tvärtom.

Vi får se hur länge det håller i sig den här gången.

C.

"Timvisarna på klockan berdvid sängen visade eftermiddag, jag hade fortfarande natt i sinnet. Han hade inte varit här på flera timmar men ändå hängde sig hans svettiga kropp kvar i mina lakan. Jag hade inte klivit upp än, inte mer än för att låsa dörren efter honom, göra en kopp kaffe och kissa. Jag brydde mig inte ens om att gå ut för att röka, askfatet låg inkrupet bland knöliga sängkläder. Tidningar som bara existerat för att bläddras igenom utan att göra sig hörda låg överallt på sovrumsgolvet tillsammans med våta kläder. Det hade regnat i natt, då vi gått hand i hand från det där stället han gillade så mycket. För mig var det obegripligt, men på något sätt hamnat där som om en slump, ödets nyck som släpat mig dit. Efter en för många starka drycker, så som jag alltid gör, hade jag gått fram till honom.

- Du kommer inte behöva något mer i ditt liv efter i natt.

Jag hade då varit på fullaste allvar, men idag skrattar jag bara över min desperation. Det är grått ute. Men inte sådär depremerat så att kniven var nära strupen. Men lika som andra dagar uppskattade jag aldrig solen, men dog av mörkret. Igår när han sa ja och vi var ett så förstod han mig, men han har alltid gått när jag bett honom stanna. Alltid sagt nej, och åter nej. Han var min, jag var hans, men vi var ingens. Vi var lyckliga för många år sedan, det var den offentliga versionen, egentligen så dödade vi varandra långsamt. Men vi var på det sättet att vi inte kunde leva och andas tillsammans men vi kunde inte existera utan den andra. Vi var dysfunktionella. Han lämnade alltid mig. Jag bad honom alltid försvinna. På samma sätt drog jag honom tillbaka.

Timmarna som gått sen han försvann, som nyligast, hade stått stilla. Det gjorde livet med. Det var ett vänterum till han släppte in mig igen. Fram till dessa ögonblick var jag tom. Död. Vissa gånger tog det månader, andra bara några dagar. Han vandrade in och ut ur mitt liv som han ville och en del av mig njöt av smärtan. Jag ville aldrig ha honom men kan inte glöda utan. Kill your darlings, ja det var precis vad vi gjorde. Jag alltid gör. Ligga kan jag, det är jag bra på. Det är det andra jag är okapabel till. Jag vet inte hur man får ihop det utan att skrika. En skadeskjuten fågel som inte vet hur man får vingarna att fungera utan att tvinga dem. Släppa in någon på djupet fanns aldrig hos mig, kommer aldrig att göra. Han var väl den som kom närmast, och för långt, skadade mig så som jag skadade honom. Han kommar aldrig se åt en kvinna utan att känna förakt. Min största triumf.

Mina kala väggar jag försökt dölja med obetydlig ombonad kastade omgivningens overkliga ljud mellan varandra. Men tystnaden bedövade det mesta. Inte ens ett bakgrundsljud hade jag som i vanlig ordning valt att inte ha. Jag brydde mig aldrig om musik så länge jag inte ville skada mig själv. Tv ägde jag inte. Jag brydde mig inte. Inte om något, ändå valde jag att existera. Meningslöst, men kanske meningsfullt bara för att skada honom. Han avskydde mig förevigt men skulle falla ner tom om jag inte skulle plåga honom med liv. Vi var varndras fantasi. Så många gånger som vi försökt att inbilla oss hur det skulle vara om vi faktiskt var bra för varandra, och levt efter det. Men det har alltid slutat på samma sätt. Jag nere på golvet, och han dunkandes huvudet mot väggen. Vi valde alltid fel vägar, försökte på andra håll, men kom alltid tillbaka till den här punkten.

Jag ligger alltid här slagen efter han varit här i natten. Han drar alltid ner mig i mörkret med mjuka ord som viskas mot min nakna hud. Han skär i mitt kött med sin silkeslena tunga. Jag hatar honom, jag hatar hans ord. Men det är mitt heroin. Alltid dagarna efter ligger jag mest, går till jobbet ibland, men går alltid hem för att ligga ensam med mina tankar på ett "Jag älskar dig". Grå jävla dagar som alltid tycks komma efter honom."




Carolina.

"Dörren slog hårt i husväggen när han i panik sprang ut. I trasiga tårar flydde han - från henne, från alla. Han sprang ut, rakt ut utan att se luften framför honom, han snubblade och föll. Men inget spelade längre någon roll, han reste sig upp igen, han måste bort. Skriken, tårarna, smärtan han hade satt i hennes bröst. Han förstod inte vad som hade hänt, han förstod ingenting, bara att smärtan fanns där. Den fanns där oavbrutet, dånande men ändå dolt från verkligheten. Varför kunde han inte bara vara den han ville vara, bra för henne, för dem? Skriken ekade i hans huvud, han klarade inget mer, kunde de inte bara vara två vålnader, tysta och eviga.

- Låt mig bara vara någon jävla gång!

Så fort orden flög ur honom kände han hugget i hjärtat, hårda ord mot hans högst älskades sköra hud. Han ville ta tillbaka dem men samtidigt inte. Han ville bort, han ville vara nära, han var kluven. Isande kyla från den blöta marken under hans strumpklädda fötter bet tag i honom men hon kom ikapp, hon var arg. Ledsen. Den vackra människan han hela kvällen längtat efter var förvriden i ett tårat plågat ansikte. Hon ville veta. Men hur skulle han vet, han hade inte alla svar, ibland slutar man upp att tänka och bara är. Flyter bort. "Låt mig vara" instinkten var som en svart böld som spruckit och rann över. Allt hon sa, att hon inte bara kunde vara tyst, orden sved. Hon satt där nu olycklig, nerbruten och stack vassa nålar i skinnet på honom. Han förstod inte varför hon inte kunde se att det gjorde ont, om hon bara kunde sluta. Han försökte tänka klart men hopplösheten sågade syret till hjärnan. Han visste inte varför hon grät fast hon skrek det till honom, hon gav honom orden han inte ville ta emot. Vinet hade tagit ut sin rätt, allt snurrade fortare och overkligare runt honom. Marken vägrade sluka honom trots att han nålade fast sig i det blöta gräset. Bort, hans högsta önskan, han klarade inte av att ta in mer av hennes smärta. Alltid var hennes smärta närvarande, smygandes som en varg kring deras lycka i väntan på att en dag sluka dem. Kunde han inte bara sluta dra fram den ur mörkret, varför var hon ens hans. Trots att han älskar henne djupast, mest av allt, så såg hon inte det innan han lyckas bryta ner henne. Det var hon som värmde hans sinne, gav honom andetagen, men ändå skrek han åt henne, svor. Hatade. Han ville bara vara ändlös och bra, utan kaos och smärta. Hennes tårar brände honom, spräckte gränser och ärr. Han ville inte höra något mer. Han ville inte vara mer fel än vad han redan var. Och hon såg honom som perfekt. Helvetet låg ingen annanstans än här, i en het kärleksaffär med himlen. Vi var dömda att älska, att vara mänskliga, att vara okapabla till att vara fullständiga - dömda till att göra misstag på löpande band. Kunde hon inte bara vara tyst, en sekund, bara en endaste sekund.

- Älskar du mig?

Hon dök upp som från ingenstans, mitt framför henne, så nära att han kunde se ångorna det iskalla regnet förvandlades till när de nuddade hennes glödande hud. Hennes ögon kunde inte vara ärligare. Hon trodde på fullaste allvar att han var ond. Hon kunde inte tro att han var ond, kunde hon verkligen det. Att hon ens frågade, när hon vet, hon vet så jävla mycket eller var ett år helt åt helvete? Det var en självklarhet, han älskade henne, ingen älskade henne som han gjorde. Så mycket och så ärligt. Fan. Det här hände nu, i natt, som han hade längtat efter att få hålla henne, känna hennes hud mot hans. Känna hennes värme. Hennes hud fick honom att gråta inombords, hon var som en ängel från ovan. Där satt hon, urtvättad och svag. Så som han. Han försökte få huvudet att fungera, men tanken slog tillbaka. han kunde inte se på henne. Tanken att han hade svikit henne rev i hans själ, han vände på det. Det kändes lättare. Hon skulle alltid se saker andra inte såg, hon föll alltid i i mörkret för minsta lilla. Hon måste ge sig någon jävla gång. Hon måste. Han kan inte bära de båda.

Stormen var inte över, de låg bara tysta, stilla i väntan på nästa övergrepp. Ingen såg på den andra, bara tysta tårar som brann som lava. Tankarna slog dem blodiga. De låg där, väntade på att alltet skulle sluka dem. De hade fallit hårt mot betongplattorna av känslor. Hårt och smärtsamt. Lika som första gången."

Carolina.

För tidigt att gå och lägga sig, men försent för en powernap. Det sög. Men lika glad för det är jag!

Carolina.

"...Han sköt upp de välpolerade skjutdörrarna till de massiva garderoberna i mörkt ekträ. Där hängde rader efter rader med välstrukna designerplagg organiserade efter färg och användningsområde. Han strök handen över de exklusiva tygen, han stannade upp. Den gyllenglänsande vigselringen lyste upp mot den mörkgröna bakgrunden. Ett sting av sorg rusade genom honom när han tog fram den välbekanta klänningen som hans fru använt så flitigt under åren. "Gud vad vacker hon är" sa han högt och drog det skira tyget mot ansiktet. Hennes doft kom som en våg av minnen, den  trygga solkyssta doften av exotiska blommor och apelsin som han fortfarande blev lika berusad av efter femton år. Enda sedan han råkade springa in i henne i Rio. Det var en underbar dag tänkte han, det var veckan efter han examinerat från universitetet och han med sina närmaste vänner från studietiden gett sig iväg på en välbehövd bekymmersefri semester i solen. Hettan av solen var mer påtryckande än något han upplevt i sitt tjugofemåriga liv, trots solens frånvaro. Han hade i ren irritation varit på väg upp mot sitt hotellrum för att byta den redan dyblöta skjortan som någon alldeles för förfriskad kvinna i baren hade spillt ett glas rödvin över. Irritationen tog all hans uppmärksamhet och märkte inte sin omgivning som rusade förbi honom, och andra gäster och personal fick hoppa åt sidan för att inte bli överkörda av honom. Plötsligt gick han rakt in i något och raseriet for ut ur honom innan han ens hann lägga märke till den sammetslena doften av sololja. När han såg upp från den bestämda punkten på hans sanddammiga skor stannade tid och rum upp, han trodde han plötsligt hamnat i en saga. Framför honom stod, vad han endas kunde beskriva som en krigsgudinna från de allra djupaste skogarna och högsta bergen, framför honom. Glöden i hennes ögon brann likt smaragder slägt i den hetaste eld, som i slingor slitit sig ur den enkla men ändå magestätiska håruppsättningen. Håret, håret. Tanken stannade upp. Håret, han mindes att han stannat upp vid det gyllene håret som lekte sig mellan hennes skulderblad, en hårslinga lekte sig ut över hennes brunbrända axel som gick upp i en välsvarvad hals som gav stomme till en mjukt svängd käklinje. Hennes läppar såg ut att vara gjorda av rosigt färgat glas och gav hem till de mest perfekta tänder han någonsin sett. Hennes tunga dansade vilt i tystnad. Han stod orörlig, förhäxad av hennes skönhet - det här var kvinnan han skulle gifta sig med, om det så betydde att gå över lik eller själv stupa på kuppen. Hon såg på honom med en vildsint blick i väntan på att han skulle besvara hennes ord, men ord var något flyktigt som han inte hade lagt märke till. Han drunknade i hennes storhet. Hon drog ett andetag och passerade honom. Han ville bara slita henne till sig när hennes varma hud nuddade hans, för att bara hålla henne i sin famn resten av hans andetag. Huvudet lossade ur paralyseringen och han följde hennes bestämda steg med blicken. Han synade den trimmade kroppen uppifrån och ner, han föll återigen ner i trans av de slinka benen som omgavs av svajande grönt hav av skört tyg.

Tårarna rann ner för hans kinder likt stilla bäckar. Det gröna tyget skiftade nu i en ännu djupare färg. Det var första och nästan enda gången de kommit i närheten av något slags gräl, om man nu kan kalla det för det. Hon var hans lycka, hans mod, hans livsglöd. Han hade gett henne allt, omtanke, en trygghet och framför allt - kärlek. Deras äktenskap hade varit lyckligt, det var vad han hade trott i alla dessa år, fram tills nu. De var det paret alla ville vara, och för honom hade det inte bara varit en fasad, det hade varit hans verklighet. Vad hade han gjort för fel?

Han slängde klänningen åt sidan, mitt i språnget stannade han och såg tillbaka på det värdefulla minnet som nu låg smutsigt utspritt över golvet. Han gick fram till välplanerade burspråket där rader efter rader med minnen stod var och en på sin plats i planerat utspridda ramar, på ett vackert antikt rokokobord. Som hon slitit dagar efter dagar, dagar som blivit veckor, veckor som blivit år, i antikaffärer och loppmarknader för att hitta. Hon hade givetvis funnit replikor och billigare massproduktioner, som enligt honom varit betydligt vackrare än det här. Men något han hade förstått vid det laget var att han tydligen inte förstod någonting när det kom till karaktär och helhetsintryck, som hans fru så många gånger hade retats. Han såg på fotografierna, han såg femton år av minnen. Där fanns deras bästa vänner, släkt och händelser som var mer dyrbara än bordet de stod på.

Hans huvud var fyllt med frågor som ekon utan svar. Han förstod inte hur hon kunde göra såhär, var hon inte lycklig nog eller hade han inte gett henne allt hon någonsin velat ha? Han frågade sig själv vad som hade fattats för henne och varför hon inte då hade sagt det till honom. Hon vet att han skulle ge henne det. Han hade varit sin drömkvinna till lags på alla plan, och hittills hade han trott att han lyckats. Hans värld höll på att falla ihop framför ögonen på honom utan att han kunde göra något. Han visste inte vart han skulle ta vägen, han hade sett dem. Bilden av hans älskade underbara kärlek i famnen på en annan man brände under hans ögonlock till illamående. De hade skrattat tillsammans och avslutat varje klingande skratt, hennes underbara skratt som nu bara skar likt knivar i själen, med en eller två kyssar. De hade varit på väg in mot ett hyreshus som låg i byggnadsprojekten nära hennes arbetsplats. Han hade tänkt överraska henne med en picknick i den glödande parken som nu andades frisk höstluft, över lunchen. Han hade kommit hem från en tråkig arbetsresa i Italien, affären gick fortare än han hade trott, men det hade ändå känts som en evighet. Han hade längtat efter att utbyta en riktig konversation med den smartaste kvinnan på denna jord enligt honom, han hade längtat efter hennes explosiva skratt. Han hade aldrig trott...

Han stannade upp i sina tankebanor och såg ut genom fönstret. Så många lyckliga stunder de delat i just den trädgården. Han hade upplevt mer markskälvande känslor med henne än någon kvinna han någonsin varit med och han hade trott att hon kände samma. Kanske var det det, att han inte gjort det. Det var kanske därför hon var tvungen att söka sig till andra män. Han hade aldrig märkt någon förändring hos henne. Han gav henne mer tid än vad han hade råd med, han lyssnade på hennes problem, han tog tid från jobbet för att finnas där för henne. Han var aldrig som andra hårt arbetande aldrig-hemma-män. Han hade aldrig märkt att hennes känslor svalnat, hon var lika kärleksfull och passionerad som alltid. Han förstod inte vart han kunde ha missat några varningssignaler. Tankarna ökade nu i takt, de rusade och pulserade kaosartat i hans huvud. Hans andetag och hjärtrytm blev nu ojämna. Han stod inte ut med bilderna och tanken på att en annan man tog i hans kvinna så som bara han fick. Det kokade, nej det brann i honom, hans nävar knöt sig krampaktigt och slöt sina ögon. Han ville slå ihjäl honom. Han ville sluta sina händer kring hans hals och..Han andades ut. Han såg upp, allt var som vanligt, samma som alltid. Fast ändå inte. Allt var fläckat. Människan han givit allt under alla år, allt och lite till, hade fläckat ner allt. Allt de delat, allt var så smutsigt. Paniken grep tag i hans hjärta, rummet började snurra, dimman av sorg som legat över hans ögonhinnor de senaste timmarna lyftes. Smuts! Han försökte andas, men tanken på all smuts tog all uppmärksamhet från hans kroppsfunktioner. Han var tvungen att göra det rätt igen, tvungen att göra rent. Rent, ja! Det var nykeln till lösningen, bara allt blev rent skulle det bli bra. Han rusade mot köket, fumlade sig fram i skåpet där rengöringsmedlena stod. Flaska efter flaska for ut tillsammans med disktrasor, golvmott och svinto. Han föll ihop på golvet, öppnade flaska efter flaska. Han kände inte ens den frätande doften av blekningsmedlet som rann ut över hans dyra kostymbyxor. Paniken piskade honom med vassa rapp i ryggen medan han repade upp det nypolerade golvet med metallsplittret från den lilla silvertussen. Men fläckarna förökade sig ju mer han fick bort dem, han öppnade alla flaskor nu som blev en dyster sjö av giftigt vatten. Det blev som ett mantra, ALLT MÅSTE BORT!

De igenklibbade ögonen trasslade sig sakta upp, det hade redan blivit mörkt. Han såg sig disorienterat runt, han måste ha somnat till. Han öppnade bildörren och lät höstvindarna leka sig in i den kvava bilen, Allting kom tillbaka nu. Klänningen, fotografierna, blekningsmedlets fräna doft, elden. Han kände fortfarande rökdoften. Han slöt ögonen igen och såg bilderna, det sista som kopplade honom till hans fru. Huset som flammade upp mot den grå bakgrunden, träplankor som bad betongen rädda dem. Han såg hur den gyllene ringen falla mot sidenlakan då det sista livet rann ur hennes spröda fingrar. En mörk man som låg livlös i en pöl av röd hämd. Han skakade bort bilderna när han kände hettan mot ansiktet. Han stängde bildörren, en gammal Sinatralåt han en gång mindes spelades på radion. Han höjde till maxvolym och vred om nyckeln. Nu var allting rent."


Carolina.

And I wonder if I'm just built this way
coz every man that I know makes me feel like I'm to blame

Det slog mig nu.

C.

Ibland blir man verkligen överlycklig för det minsta lilla, som att folk citerar en. Då känner man sig bra. Som att någon hör det man försöker säga.

Jag tycker om att se mina ord hos någon annan.


C.

på varsin sida av vägen
som en främling för varann

C.

"Stenbocken 22/12-20/1
Du känner av att sommaren är på väg att ta slut och att hösten är här. Du blir lite nere när dagarna blir kortare. Försök att ta till vara de små guldkornen i tillvaron. Njut av ett varmt bad, läs en bra bok, ge dig själv en helkroppsrenovering eller unna dig en god middag tillsammans med dina vänner. Det är viktigt att du ser till att behålla din vänskapskrets intakt även om du inte känner för att umgås. Tvinga dig själv att delta i olika aktiviteter. Du kommer att må bättre bara du håller igång." - Elle nr 9

Hm, var det inte mycket av det här jag nyss skrev i mina egna ord?


Carolina.

De senaste veckorna har jag känt mig så disorienterad. Jag tappar dagar och tid, jag blandar ihop möten och planer. Jag känner mig ibland som världens sämsta vän för jag inte har lyssnat tillräckligt noga på vad mina vänner har att säga och glömmer vad jag själv har sagt och till vem. Det känns sjukt förvirrande att inte veta vilken dag i veckan det verkligen är. Eller vet gör jag väl men jag blandar ihop dem i mitt huvud och tror att det är onsdag idag fast det är torsdag. Då undrar jag bara, om det är torsdag idag, vart tog onsdagen vägen?

Just nu känner jag behovet att vara bland mina vänner, men samtidigt känner jag att jag sluter mig. Det känns så dubbelt. Jag tror inte att ni ser det för jag gör allt för att visa upp den fasad jag vill. Men ibland rusar tankarna och jag kommer på mig själv stirra tomt ut i ingentinget även om jag känner hur min röst rör vid luften.

Vad beror det på? Vart är jag på väg? Jag har tusen frågor i mitt huvud, men få svar. Det är så mycket som händer inom mig för tillfället, något jag inte rår för. Något som tar plats så annat får vänta. Fast det har aldrig varit det ni alla trott, det är inte så uppenbart så ni kan dömma.

I don't want to be tough
And I don't want to be proud
I don't need to be fixed and I certainly don't need to be found
I'm not lost
I need to be loved


Carolina.

Det är sinnessjukt vad jag saknar dig. Det är som ett stort hål inuti mig bara blir större och större. När något expanderar inom en så känns det, oftast obehagligt. Det här är inget bra saknande, det är en ilande tanke som äter upp mig. Jag saknar vilket som, jag saknar det minsta lilla. Och ibland kommer tanken till mig, att jag saknar ensam och det känns svårt. Det hade på något sätt känts lättare att veta att det sved i dig med och att det skulle bli bättre efter distansen. Jag vill aldrig att du ska må dåligt, så missförstå mig inte. Jag hatar bara tanken att jag saknar ensam.

Du ville prata häromdagen
och helt plötsligt blev det tyst
jag undrar vad som hände
vi som skrattade nyss

Nu tror du säkert att jag hoppas
på nåt som aldrig ska bli av
men jag har aldrig lyssnat när du lovat
aldrig ställt några krav

Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
jag kan inte skilja på om jag vill va med dig
jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
jag kan inte skilja på om jag vill skada dig
men du om nån borde förstå
att man inte gör såhär mot mig

Vi tar en paus och lämnar rummet
och nu släpper du min hand
på varsin sida av vägen
som en främling för varann

Jag vet precis vad du känner
fast du aldrig sagt ett ord
du har viljan att bli större
här är du redan stor

Jag saknar mig sjuk.


Carolina.

So you're gone and I'm haunted
And I bet you are just fine
Did I make it that easy
To walk right in and out of my life?


Carolina.

Få gratis Spotyfy Premium enkelt här:

http://www.gratispremium.com/?ref=155504


Carolina.

once again your eyes make it hard to say goodbye
so i'll just keep driving
where do you wanna go?
it doesn't really matter as long as you are here with me
with me
with me

whoa, there's something in the air tonight
something that makes me feel alive and i say
whoa, what were the words that you said to me
that made me feel so special now

once again your eyes make it hard to ask you why
so i sit here knuckles tight
hands against the wheel
your head against the glass and you mean so much to me
to me
to me

whoa, there's something in the air tonight
something that makes me feel alive and i say
whoa, what were the words that you said to me
that made me feel so special now

whoa (stay with me)
whoa (stay with me)
whoa (stay with me)
whoa (stay)
stay with me
cigarettes and open air, hand in hand
i said stay with me
cuz every star that i see is brighter than the last
so stay with me


Carolina.

Jag har aldrig påstått att jag velat något mer, jag har aldrig håll fast dig.

Carolina.

everyone said you have to give him some time


Carolina.

Softly we tremble tonight,
Picture perfect fading smiles are all that's left in sight.
I said I'd never leave you'll never change
I'm not satisfied with where I'm at in life.

how,
Am I supposed to be happy?
When all I ever wanted, it comes with a price.
Am I supposed to be happy?
When all I ever wanted, it comes with a price.
You said, you said that you would die for me...

We made plans to grow old,
Believe me there was truth in all those stories that I told.
Lost in a simple game cat and mouse are we the same people as before this came to light?

how,
Am I supposed to be happy?
When all I ever wanted, it comes with a price.
Am I supposed to be happy?
When all I ever wanted, it comes with a price.
You said, you said that you would die for me...

You must live for me too....
For me too....

Said that you would die for me....

Am I supposed to be happy?
If all I ever wanted, it comes with a price.
Am I supposed to be happy?
When all I ever wanted, it comes with a price.
You said, you said that you would die for me...


Carolina.

Du påminde mig nyss om en låt. En jag bara trodde jag var den enda som lyssnade på. En bra liknelse.

Carolina.

How can I decide on what's right?
When you're clouding up my mind
I can't win your losing fight all the time
Nor could I ever own what's mine
When you're always taking sides
But you won't take away my pride
No not this time
Not this time

How did we get here?
When I used to know you so well
How did we get here?
Well, I think I know

The truth is hiding in your eyes
And it's hanging on your tongue
Just boiling in my blood,
But you think that I can't see
What kind of man that you are
If you're a man at all

Well, I will figure this one out on my own
(I'm screaming "I love you so.")
On my own
(My thoughts you can't decode)

How did we get here?
When I used to know you so well, yeah
How did we get here?
Well, I think I know

Do you see what we've done?
We've gone and made such fools of ourselves
Do you see what we've done?
We've gone and made such fools of ourselves

Yeah, Yeah

How did we get here?
When I used to know you so well, yeah, yeah
How did we get here?
When I used to know you so well

I think I know
I think I know
There is something I see in you
It might kill me,
I want it to be true

Den här dagen har fört med sig lite framtidsvision, ingen klarhet men ändå lite uppsvingande. Jag och Frida har peppad för personalfest och jag har lämnat in en arbetsansökan. Men bäst av allt var att få umgås lite med min Marina, för hon är min och alla andras men min. Hon är för mig en del av mig själv. Det behövs inte mer än att ligga i sängen och nästan inte prata. När vi åkte hem till mig så spelades helt otippat Don't look back in anger med Oasis på P3. P3 spelar väl aldrig Oasis?! Ingen av Marina och mig har lyssnat på dem på säkerligen hundra år, men lika mycket är det oss. Väldigt mycket. Det skulle bara fattas att de hade spelat That's what you get med Paramore efter så hade vi nog fått en hjärtattack haha. Men iallafall kändes det nästan epic. Så passande att en av de "sista gångerna vi bara var vi på väldigt länge avrundades med lite Oasis och sänghäng.



"Sitter hemma hos carro, som för så längesen och ändå känns det knappt som någon tid passerat. Här är det lättast i världen att hantera känslor som den som finns i min mage."

Marina måste jag säga är helt fantastisk på att ta fram alla mina sidor så jag ser dem klart och tydligt. Hon inspirerar mig till produktivitet. Hon vet mig, varenda liten del, och det jag inte vet själv. Hon är en annan form av äkta kärlek. Det finns många ord som har sagts om dig, mig, om oss. Och många fler att sägas men nu finns bara tre - Jag älskar dig.


Maybe I will never be
All the things that I wanna be
But now is not the time to cry
Now's the time to find out why
I think you're the same as me
We see things they'll never see
You and I are gonna live forever



Jag önskar dig all framgång i Örebro och jag vet att du kommer bli Sveriges vassaste jurist!


Carolina.

Jag skulle inte vilja säga att jag är en bakåtsträvare, jag är snarare en skadad liten tjej med enorma separationsbesvär. Jag tycker om nya äventyr och idéer men tycker det är sjukt jobbigt med separation från människor, platser, ögonblick och eror. Jag vet inte varför det är så, det bara är. Jag försöker bättra mig. Ibland, ofta, tvingar jag mig framåt även om hjärtat dånar av saknad. Saknad, jag tror, ordet jag använder mest. Men ingen mår bra eller utvecklas av att stanna i dåtiden, man ska besöka den ibland, med glädje. Jag vet ju ändå att det känns bättre bara man har kommit över tröskeln och lärt känna rummet. Men jag är så jäkla bra på att se alla minnen, och betydligt sämre på att se framtidens möjligheter, och är sämst på att leva i nuet. Nuet har så snabbt blivit till dåtiden så jag hinner inte med. Även om jag försöker. Men den värsta känslan är ändå tiden innan "slutet" då man kan förnimma det som en kall vind framifrån. Då man bara går och väntar på att allt ska vara slut. För efter slutet är ändå en ny början som man kan trösta sig med.

Ibland funderar jag på att gå i terapi för det här.


Carolina.

Ett bra tecken på att jag mår bättre är musiken. Jag har inte kunnat lyssna på toner eller texter som talat, men jag har kommit ur tystnaden. Allt tack vare en väldigt förnuftig och omtänksam tjej som har lyft mig, som har fått mig att inse saker ingen annan har. Tack fina människa!

Nu ska jag städa, måla och fokusera.


Skelettapa.

Du sa att du inte ville såra mig, det har du aldrig gjort, men tystnaden gör ont och sårar. "För bra vänner", det är sånna som går genom hinder tillsammans och överkommer problem. De som kämpar för varandra - inget man skiter i och kastar bort.

Jag mår så jäkla illa. Jag orkar inte det här mer. Tystnaden, nästan som döden.

Jag förstår inte hur livet kan förändras från svart till vitt på bara några minuter, ännu mindre hur känslor kan. Jag förstår inte hur man bara kan släppa något man höll så hårt nyss. Hur man inte "bryr sig". Säga vad man vill, andra må säga att det är omoget, men vi är alla människor med hjärta och hjärna.

Just nu förstår jag ingenting, för ingen ger mig någon fullständig förklaring. Jag vill bara veta.

Varför är du så less?

Jag tror inte att jag kan bli kär. Igen. Någonstans där för år sedan brast något i mig, möjligtvis mitt hjärta, möjligtvis min mur. Sedan dess har jag bearbetat och byggt upp ett slags försvar. Missta mig inte nu, jag VILL bli det för vad jag kommer ihåg så var det något otroligt underbart, jag tror bara att jag är för rädd att gå sönder igen. Jag har haft förälskelser sen dess, men alltid har jag nått till den punkten där jag frågat mig "Är jag kär" och alltid kommit fram till ett NEJ. Jag har under den tiden undrat om det är något fel på mig, undrat om det kanske skulle komma med tiden om man gav det en chans. Det är i dessa stunder jag alltid har nått fram till den punkten då allt går åt helvete. Relationer blir komplicerade, ord kastas ut i natten, hela den nya tryggheten kastat ut över ett stup. Oftast har den människan som orsakat all förvirring i mig försvunnit ut i intet.

Jag hoppas att det inte är så den här gången. Att alla hårda ord och förvirring kan sättas åt sidan för den högre sanningen - vänskap.

Just nu tar jag ett djupt andetag och laddar om. Jag har så mycket jag behöver reda upp i mitt liv och även om jag saknar min älskade vän så kan jag inte göra mer än att låta honom ta beslutet. Han ska veta att jag älskar honom, djupt, även om det aldrig var så som han trodde.

Jag finns här för dig, alltid, och Krokodilen Kaj är förevig.


Skelettapa.

Min mage värker. Jag är en sådan som tänker saker till det svåra av en överdos av strömmande tankar. Hur mycket jag än försöker tänka positivt eller inte alls så kan inte ens det mest bedövande penseldra eller spännande kriminalfall koppla bort de puslerande tankarna. Ja, mitt dödsfall kommer bestå av en sönder oroad själ. Det vore så mycket enklare att hantera tankarna som värker om det inte vore för att jag håller hårt om hoppet.

Jag lovade mig själv att pausa i mitt skrivande och avvakta, åtminstone till efter helgen. Men jag iaktar, analyserar och överanalyserar. Nu funderar jag över allt hemskt, det hemskaste. Det känns som att jag är lika ostabil som en hormonpumpad gravid kvinna.

Men jag hoppas.



Skelettapa.

Två av mina bästa vänner flyttar nästa vecka, en av mina bästa vänner vill inte prata med mig, ekonomiska bekymmer, inget jobb, ingen bostad, min mamma ska flytta och som resultatet av de tre tidigare händelserna så måste jag flytta med min mamma. Sjuklig separationsångest, hopplöshet och jäkelskap. Hur mycket kan en människa stå ut med innan hon bryter ihop?

Have you ever fed a lover with just your hands?
Close your eyes and trust it, just trust it
Have you ever thrown a fist full of glitter in the air?
Have you ever looked fear in the face
And said I just don't care?

It's only half past the point of no return
The tip of the iceberg, the sun before the burn
The thunder before lightning, the breath before the phrase
Have you ever felt this way?

Have you ever hated yourself for staring at the phone?
Your whole life waiting on the ring to prove you're not alone
Have you ever been touched so gently you had to cry?
Have you ever invited a stranger to come inside?

It's only half past the point of oblivion
The hourglass on the table, the walk before the run
The breath before the kiss and the fear before the flames
Have you ever felt this way?

La, la, la, la, la, la, la, la

There you are, sitting in the garden
Clutching my coffee, calling me sugar
You called me sugar

Have you ever wished for an endless night?
Lassoed the moon and the stars and pulled that rope tight
Have you ever held your breath and asked yourself
Will it ever get better than tonight? Tonight


C

Jag har tur som har så fina vänner. Lisan lyfte verkligen den här dagen <3

C

Just nu kan inte livet suga mer. Ge mig inga fler dåliga nyheter, jag klarar inte mer.

When I see your smile
Tears roll down my face I can't replace
And now that I'm strong I have figured out
How this world turns cold and it breaks through my soul
And I know I'll find deep inside me I can be the one

I will never let you fall
I'll stand up with you forever
I'll be there for you through it all
Even if saving you sends me to heaven

It's ok, it's ok, it's ok-a-e-a-e-ayyy.

and Seasons are changing
And waves are crashing
And stars are falling all for us
Days grow longer and nights grow shorter
I can show you I'll be the one

I will never let you fall
I'll stand up with you forever
I'll be there for you through it all
Even if saving you sends me to heaven

Cuz you're my, you're my, my-ay-ay, my true love, my whole heart
Please don't throw that away
Cuz I'm here for you
Please don't walk away and,
Please tell me you'll stay, woah stay woah

Use me as you will
Pull my strings just for a thrill
And I know I'll be ok
Though my skies are turning gray

I will never let you fall
I'll stand up with you forever
I'll be there for you through it all
Even if saving you sends me to heaven

I will never let you fall
I'll stand up with you forever
I'll be there for you through it all
Even if saving you sends me to heaven


Skelettapa.

Jag har aldrig trott att ett enda ord av det du har sagt har varit lögn. Du har sagt dem med sådan ärlighet och övertygelse. Därför kröp jag förvirrat runt i mörkret, skrek viskningar ut i natten, men det var bara de höga tonerna du hörde, du såg aldrig vad som sades i hjärtat. Jag har trott på allt du har sagt enda sedan du sa de första raderna av sommarens historia. En historia som inte startade då utan långt innan. Jag har spekulerat länge och mycket i det här.

Jag har aldrig trott att dina ord har varit lögn.

Skelettapa

Även fast jag gråter får han mig att le

I used to hate car accidents, now I hate cell phones.

Jag ska hålla mitt löfte att aldrig lämna dig. Även om du inte vill se mig.

Jag är livrädd. Att jag ska ha slitit sönder något vackert. Att även om du någonsin förlåter mig, är jag rädd att det inte längre kommer vara vi. Jag bryr mig inte hur du är min, bara du är det. Jag älskar dig, jag vill ge dig allt. Jag vill att du ska lyssna på mig nu och innan, inte gå efter något en halv liter sprit fick mig att säga. För det är världens största lögn. Jag var sårad, förvirrad och påverkad. Medan du säger att allt som du uttrycker influerad av alkohol är sant, det jag ska lyssna på, så är allt jag säger när jag är det något du inte ska lyssna på för jag drar alltid förhastade slutsatser.

Jag har gjort världens största misstag, jag skulle aldrig ha druckit i lördags. Så som du ångrar det du gjorde den där natten du inte kommer ihåg något från, då du var någon annan, ångrar jag det här. Om inte mer. Snälla kom tillbaka. Ta inte åt dig vad jag sa. Var arg på mig men ta inte åt dig av vad jag sa. JAG MENADE DET VERKLIGEN INTE.

Just nu gör jag allt du begär, låter dig vara tills du tar mig tillbaka. Därför skriver jag detta till dig här, för du sa en gång att du läste den här ibland och jag hoppas att du ska göra det nu med, jag bryr mig inte om vem som läser det mer. Du måste få veta.

Säg alltid att du älskar mig om det är det du känner. Jag bryr mig inte om något annat. Jag vill bara att vi ska ligga i min säng och prata om vad som helst innan du går. Jag vill sitta på gamla tågstationen och röka i några timmar. Jag vill ta promenader till Statoil. Jag vill göra dig glad.

Jag hoppas att allt inte bara har försvunnit inom dig, att jag fortfarande är den jag var för tre dagar sedan. Jag gör allt för dig. Min bästa vän.

En del av din själ har fastnat i min, just nu skaver den så hårt.


Skelettapa.

Tänk vad ord lätt rinner ut i regnet innan man ens hinner mena dem. Man tänker inte alls utan låter morgondagen få ta hand om det. Vilket du då slår dig själv mot betongväggar och glassplitter. Du önskar att du kan ta tillbaka varenda ord, önskar att du gett en lätt smekning på hans kind istället.

Du älskar, och vill höra orden 'jag älskar dig' tillbaka.

Jag har en kompis,
han har väldigt korta ben.
Kroppen den är lång
och hans hud den känns som sten.
Han trivs bäst i vatten,
kan simma flera mil,
för han är en krokodil.
Och tänder har han många,
och bitas kan han med.
Hoppa ned i vattnet så skall du själv få se!
Men han gör mig inget,
vi känner varann,
så han nafsar bara lite grann.

<3

Du är det bästa jag har för inget gör så ont som du

"Ljuset som smög sig in i mörka rum reflekterades i tysta tårar. Jag låg naken och kämpade mot skriket. Ett hjärta låg stilla i dvala och jag försökte beröra det med tanken. "Det går aldrig" tänkte jag när jag såg murarna av stål. Bläck låg utspritt på golvet som mina fingertoppar nuddade försiktigt, försiktigt, som fjärilsvingar. Ett splitter vässade sina kanter mot själen och jag funderade över mig själv. Brytpunkten för mitt inre krig är nära, det märks i tystnaden. Lugnet före stormen. Ikväll ska vi fira, skåla, för något som ska drabbas samman under stjärnorna. Jag vet inte om det är jag, jag vet inte när. Tvivelaktiga ord,  somliga ögonblick av lycka, glasklara diamanter i olycka - Nu lever jag."

I've got some news for you. Fembots have feelings too. You split my heart in two. Now what ya gonna do. Once you go tech you ain't never goin back. I'm hi-tech baby.

- Hallouo rödvin!

C

Perfection through silence?

Kreativitet.



In progress.

Massor av idéer. Jag vill springa och köpa pennor och akrylfärg. Jag har en tavla jag ska måla, jag måste göra det NU!

Vem behöver mat när man har inspiration?

Carolina.

Jag öppnar mina armar och välkomnar kreativiteten hjärtligast! Den kom ytterst behövligt innan jag börjat fundera på att lägga mig ner och aldrig försöka kliva upp igen. Utan den har jag känt mig så tom, så skadad. Nu lever jag. Av fler saker än bara den anledningen. Även om livet känns rätt upp och ner, in- och utvänd på något sätt. Det finns så mycket jag behöver höra, och säga. Jag finner bara inte det rätta att säga, eller modet för den delen. Allting finns där som en enda röra i mitt huvud, jag måste bara försöka räta ut det, sortera lite. Jag tror andras ord hjälper mig en bit på vägen. Även leenden.

Det finns saker som gör situationer som ekonomiska problem så betydligt mindre, även om jag skulle vilja kunna skriva ord i en ruta som senare skickas till någon jag bryr mig om. Men jag känner mig lätt fast tung. Situationer känns förvirrande just nu, men jag lever på ögonblick. Jag samlar på minnen.

I need you so much closer.




Jag vill inte att sommaren ska ta slut. Det känns som att den nyss har börjat, och att magin försvinner och blir till en bitterljuv höstfantasi. Just nu tänker jag bara leva i andetaget jag tar, mitt i språnget, men jag funderar ibland på morgondagen och vad den ska medföra. Så även om jag försöker att inte tänka så blir jag rädd. Det finns något jag inte vill förlora. Något som är bättre än kaffe.

Jag vet inte vem jag är, men jag vet vem jag är hos dig.


Carolina.