Olina

Jag skulle inte vilja säga att jag är en bakåtsträvare, jag är snarare en skadad liten tjej med enorma separationsbesvär. Jag tycker om nya äventyr och idéer men tycker det är sjukt jobbigt med separation från människor, platser, ögonblick och eror. Jag vet inte varför det är så, det bara är. Jag försöker bättra mig. Ibland, ofta, tvingar jag mig framåt även om hjärtat dånar av saknad. Saknad, jag tror, ordet jag använder mest. Men ingen mår bra eller utvecklas av att stanna i dåtiden, man ska besöka den ibland, med glädje. Jag vet ju ändå att det känns bättre bara man har kommit över tröskeln och lärt känna rummet. Men jag är så jäkla bra på att se alla minnen, och betydligt sämre på att se framtidens möjligheter, och är sämst på att leva i nuet. Nuet har så snabbt blivit till dåtiden så jag hinner inte med. Även om jag försöker. Men den värsta känslan är ändå tiden innan "slutet" då man kan förnimma det som en kall vind framifrån. Då man bara går och väntar på att allt ska vara slut. För efter slutet är ändå en ny början som man kan trösta sig med.

Ibland funderar jag på att gå i terapi för det här.


Carolina.