Olina

Kanske det beror på alla Sex and the City-avsnitt jag sett den senaste tiden eller så är det för att den meningen har dykt upp likt pop-up rutor i mitt huvud den senaste tiden, men jag har kommit på mig själv att fundera väldigt mycket på min omgivning, och mig själv. Det förvånar mig faktiskt lite att det finns så många frågetecken i mitt liv, antagligen i allas liv, fast det kanske är bra. Vi kanske är alldeles för bortskämda idag att all information finns att hitta så vi blir chockade över att livets frågor inte kommer av sig själv när man tycker på enter. Kanske så är vi för otåliga i den här informationella epoken så att de minsta lilla obesvarade frågorna känns som jordens undergång? Det kanske är nyttigt för oss att inte få svar på vissa frågor som skaver mellan våra hjärnbalkar även om klådan är outhärdlig. Kanske behöver vi någon form av mystik och förvirring?

Under min senaste cigarett rörde sig frågan "Vart tog det vägen" sig ner i maggropen med det svidande svaret "Jag har ingen aning". Det har jag frågat mig så många gånger, men aldrig högt. Nu slog det mig, kanske är det så att jag inte vill veta, för att behålla något av det för mig själv, som ett av mina finaste minnen? Annars skulle jag ha kunnat fråga efter svar, men kanske få ett jag inte vill ha. Måste vi verkligen veta allt?


Carolina.