Olina

Jag har känt mig gladledsen eller kanske ledsenglad de senaste dagarna. Jag vet inte vad det är, kanske är det saknaden av Edvin eller kanske är det såhär det känns när sår läker till ärr. Det känns som att mitt gamla liv nu försvunnit helt och nu finns det ingen återvändo. Jag vet att jag har bitar från det förflutna kvar, som Peppe, som Carro men det känns ändå tomt. På vad vet jag inte, det antar jag är något jag kommer underfund med när jag fyllt det tomrummet. Och jag vet att jag en dag kommer göra det och då kommer det kännas rätt. Jag har aldrig förlorat hopp, jag känner hoppet omkring mig hela tiden. Jag vet att allt kommer att bli bra. Jag vet inte riktigt vad mitt nästa steg är bara, men jag antar att man aldrig vet det heller. Jag ska nog bara leva nu, sluta leta efter ett avslut för jag har nog redan fått det men missat det för jag varit upptagen med självömkan. Det är en säker plats.

Det här är första gången jag nämner Edvin vid namn. Det känns som att tiden var inne nu, kanske detta är självaste avslutet. Det har varit sju långa jobbiga månader sedan vi bröt upp, och tiden kanske inte läker alla sår men det gör det lättare att gå vidare för det känns overkligt och långt bort. För vissa kanske min läkandeprocess har tagit en evighet medan andra förvånas över min styrka. Min styrka som jag gladerligen står för, för jag trodde att jag var gjord av glas men i själva verket så var det bara en fasad. Det finns dagar jag saknar honom, så otroligt, men dessa dagar blir färre och med längre mellanrum. Det är en lättnad, men samtidigt jobbigt. Vi var ett, men den helheten har ändrat form till något självständigt av två delar. Jag har varit halv länge, men jag är nog inte det längre. Jag är nog ett, med mig själv, och jag trivs så. Jag kommer alltid ta med mig alla stunder han fick mig att skratta eller toner som kom från hans gitarr. Som minnen. Och det gör inte mig något, det glädjer mig. Det tog mig ett tag att inse det, men jag gör det nu. Du är ett kapitel i mitt liv som är avslutat. Ett vackert sådan som värmer mitt hjärta. Jag är inte bitter längre, det har jag inte varit på länge. Jag hade aldrig kunnat anat vilken människa jag kunde bli, som hon jag är. Jag tycker om henne, jag själv, jag tror att vi kan bli något ännu bättre.

Det här får bli mitt avslut. Jag har en lång väg att gå och en bit av den kommer antagligen tillhöra de sista ljusa tonerna av det här. Men jag är påväg, någonstans långt bort men ändå nära. Med mig själv.


THE GIRL IN THE DIRTY SHIRT

p.s. guess what