Olina

Nu börjar det kännas att jag har påbörjat ett nytt liv. Ett nytt kapitel i min tjugoettåriga historia. Jag känner att jag behöver släppa all tung vikt jag burit på det senaste året och det innan. Lämna allt onödigt och ta vara på det som betyder, forma det så det passar det här kapitlet. Vissa saker är svårare än andra, men att vara här gör det lättere. Här får jag uttra mig i kreativitet, fritt uttryck. Berätta min historia, mina känslor i konst. Som idag gjorde jag en bukett av grönt, vita kallor och limegröna nejlikor, renhet och pånyttfödelse.

Det kommer antagligen bli mycket blommor nu alltså. Haha. Men det får det bli. Det är mitt uttryckssätt nu, tillsammans med text. Jag ser framemot det här året nu, mer och mer. Saknaden sitter kvar, det kommer den väl alltid att göra, men människorna finns förhoppningsvis kvar och telefon är en bra sak. Jag har verkligen behövt lite distans känner jag nu, även om inget har varit påfrestande eller "klängit", förutom jag själv. Jag har nog försökt hållt fast mig i en trygghet som samtidigt tärt på mig. Men nu är jag ensam. På egna ben och ska bygga upp nya delar av min själ. Utan att slita bort de andra. På ett sett kan jag äntligen andas på egen hand. Även att ta och ge andetag till någon annan är underbart. Jag behöver mig själv. Det har jag känt länge, jag har väl på ett sätt bara varit jag en längre tid med. Men jag har inte kastats ut för ett stup såhär och vara beroende av mig själv. När jag har levt ensam i en stad som har varit mitt livnät av vänner har det blivit lätt att fastna i varandra. Vilket i sig kanske inte har varit något dåligt, men som kanske har slutat i katastrofal förvirring eftersom jag inte vet någonting alls.

Men nu spelar det ingen roll, det som har varit har varit, bra som dåligt. Jag tjänar inte på att sitta och fundera över det nu. Nu tar vi nya tag och tar den här chansen att leva fullt ut!




I should have had everything
You almost got me thinking
I'm screwing myself over


Talihina sky.