Olina

det växer en rosa blomma upp ur snön på min baksida. det gör mig glad.

jag vill kolla på film, prata, dricka kaffe, mysa, äta glass, skratta. kan inte någon ringa och säga desamma?

MEN VARFÖR FUNGERAR DET INTE ATT SKICKA SMS FÖR MIG?!

jag är glad, jag är ledsen. jag är delad. fast jag är ändå inte ledsen, fundersam snarare. en misstolkning av tyngd i mitt hjärta. kanske för att jag kanske borde vara ledsen, men inte är det. en form av skuldkänsla. men jag tror bitarna börjar laga sig själva. lite iallafall. jag tänker inte lika mycket på det onda längre. nästan inget alls, om ingen påminner mig. jag tror jag ser det vackra i det istället. det finns så mycket annat som upptar min tankar. jag själv hela tiden. och sen har vi ju komplikationen av högsta grad. den där bra dåliga saken. jag mår inte dåligt av det men jag skulle kanske kunna. om det går för långt. jag känner det i ryggmärgen. en kittlande känsla av borden, vilja och allt där i mellan.

vill vill vill. fast egentligen vet jag inte vad jag vill. jag är inte kvalificerad nog att veta det nu.


fast det kittlar ändå sådär bra i mig iallafall.


THE GIRL IN THE DIRTY SHIRT