Olina

Jag blir så jäkla stressad, inifrån och ut. Det känns som pressen strömmar mot mig av min omgivning samtidigt som det byggs upp inifrån. Jag har inte kännt mig stressad vilket har gjort att jag har översett det faktum att jag verkligen är det. Rastlösheten som byggs upp fast jag är trött eller inte egentligen har lust att köra många knop, kedjerökningen, koncentrationssvårigheter, meningar som bara sängs halvt etc. När stressen byggs upp såhär så vet jag av tidigare erfarenheter att jag bara stängs av, blir handlingsförlamad, distanserad. Fast jag egentligen inte alls vill det. Jag gråter inte längre heller, så när jag väl gör det blir jag så chockad att jag tappar talförmågan. I vissa fall känns det som att tårarna bränner fast på kinden i flera dagar, även om jag ler. Stress, oro och osäkerhet.

Well, man kan inte sväva på rosa moln jämt.

Det lustiga är att förut kändes det så himla bra efter jag hade skrivit av mig, men det känns inte ett dugg annorlunda.

Carolina.