Olina

Här sitter jag och äter pepparkakor, och kaffe. Men det är just pepparkakorna som är grunden till det här inlägget. För jag känner julpeppen komma. Jag lyssnar till och med på julmusik. Jag kommer nog nöta ut hela julgrejen tills det väl är dags. Det började igår, när jag och Maria hängde upp julgranskulorna ovanför kassadisken. Det kändes faktiskt som att vi klädde julgranen. I några års tid nu har jag varit lite utav en Grinch, tyckt att julen inte är desamma. I hela mitt liv har vi varit hela släkten på jul men de senaste fem(?) åren har det bara varit mamma, morfar, min bror och jag. Fast bara halva dagen, för halva spenderar min bror hos sin pappa. Jag har tyckt att det har känts som vilken dag som helst och tvingat. Men i år har jag lite tänkt om, det är ju ingen super dag det där med julafton utan en dag när man spenderar tid med de man älskar. Jag längtar lite efter julaftonskvällen då det bara är mamma och jag, efter att jag har somnat till Kalle Anka, och vi kryper ner i soffan och kollar på en film och äter en skinkmacka. Den viktigaste punkten i det här inlägget och till mitt tänk-om är något som inte slog mig förän nu i veckan då en kund sa de viktigaste orden som aldrig kommer lämna mig, "Det är ju tiden fram till själva julafton som är julen". Allt pyssel och mys. Från hysteribak, julhandelsstressen, bråk över vad som ska hänga vart i julgranen, till de stilla mornarna med tända ljus. I år ska jag vara en riktig smällkaramell snarare än en Grinch. Jag ska omfamna min bästa högtid någonsin!


Jag kommer aldrig vara ett tomtefan, men julgranskulor, det är grejer det! (Känner mig som Frugan nu)

Jag längtar tills jag kommer upp i åldern då jag har egna barn, ett eget hem och är den som håller i julens alla trådar. Jag kommer vara julfascist. Fanny och Alexander-julen kan slänga sig i väggen.

Carolina.