- 21.52

Som alltid, den här tiden, känner jag ett vibrerande eko i mitt hjärta. Själen känns som sköraste höstlöv som dalar ner mot en kal backe. Jag har aldrig förstått varför, men jag känner mig alltid som så här när en ny tid närmar sig. Jag finner ingen förklaring hur mycket jag än ransakar mig själv. Det är dessa nätter jag som mest vill röka vid datorn medan jag smakar på känslosprängda ord. I år går det inte, inte för att jag gjort det tidigare, men nu försöker jag sluta. Slutet. Jag kan omöjligt förklara och förstå varför jag alltid hänger upp mig på det ordet, jag som försöker se mig själv som den positiva livsslukerskan. Jag vet att det aldrig har varit så men jag försöker se de små mirakler livet andas genom mig. Älskar vi de små sakerna för vi inte har funnit en högre sanning eller är det just de som är det yttersta? Det är den här tiden på året, då jag är som hostigast vanligtvis, jag undrar vad jag gjorde med mig själv året innan. Tog jag tillräckligt med chanser? Gjorde jag omfattade misstag? Vad ska jag göra annorlunda i detta år? Och försöker jag ljuga mig fram till en sanning eller blundar jag för den när den skriker högt bredvid mig?

Jag känner att jag skulle vilja gråta men är rädd att min hud ska smälta likt rispapper, och att någon skulle ha åsikten av att jag är svag. Jag tänker aldrig bli det vrak jag en gång var. Ensam är stark?

Mazzy Star – Into Dust


Carolina.

Kommentarer
Postat av: isabelle

Jag säger som Krunegård "Ensam är stark, vilket jävla skitsnack"

2011-01-02 @ 23:43:44
URL: http://lifeisfullofheroism.wordpress.com
Postat av: Isabelle

och med det menade jag såklart att du nog inte alls är speciellt ensam. Vänta bara tills du hittar den rätta

2011-01-02 @ 23:44:50

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0