Olina

Jag undrar vart vänskapen tog vägen, den som jag kände så stark. Jag undrar hur tankarna rann ut ur dig. Jag undrar när timvisarna spann i sekunder. Jag undrar om jag trodde på något som aldrig stämde. Jag undrar om du ibland saknar och tänker på mig - din vän.

Och alla som älskat dig
Har hatat mig av rädsla
För att jag ska se dem

Nu när tiden passerat med händelser som inte rört vid dig känns inte det där tomrummet så pulserande som förut. Men det är befintligt. Som idag, eller någon annan, så ser jag i minnet hur du stod där och log. Hur du sa att jag var en av ditt livs stora delar, och jag trodde dig. Men inget som har en sådan betydelse glömmer man bort. Så jag undrar om du tänker på mig, om du tycker att lavinen som skilde oss är tung. För något hände, det måste vara så, annars vore jag lurad.

Livet spelar många grymma spratt som en paus från alla vackra ting det ger. Att växa i från varandra är ett. Vi kanske växte ifrån varandra, eller jag dig. Ironin är ganska påtaglig i den meningen. Jag får inte plats i det livet jag fastnade i, det med dig och hon. Men ändå så är hon kvar men inte du?

Jag bryr mig inte om att värmen från din hud har dunstat, utan att jag inte ser din nyans i mer än mitt minne. Även om jag har blivit bra på att bara acceptera hur livet flyter på, eller om det är orklösheten och längtan efter det okomplicerade, så är du en del av mig. En del av mig som jag ibland önskar fanns i nuet.

Jag tänker på dig och saknar dig ibland. Den återkommande frågan är bara, gör du det med mig?


Carolina.