Olina

Jag känner en känsla jag alltid har förknippat med den där tiden hemma hos mamma, söndagar då energin känns helt perfekt och sinnet funnit ro. Den där känslan då huset luktar ren luft och kaffet mamma förnyar hela dagen och musiken går i kör uppe och nere. När jag känner ordning och reda är på sin plats och skurmedlet inte fräter i bihålorna utan som en frisk vind.

Jag känner mig hemma.

Jag och Lisa har avnjutit en lång frukost med massor att säga, så att vi inte kunde sluta utan behövde lufta våra lugnor med giftiga cigaretter innan vi kunde frosta av frysen och börja städa. Hon känns som en trygghet. Hon gör mig bra.

Framtiden skrämmer mig, men med ett spännande ryck. Jag oroar mig såklart, men jag har funnit frid i accepterandet av att nu är jag vuxen och ingen trygghet av det förflutna kommer skapa en bra framtid, det är något jag måste hitta själv. Det som har varit kommer inte åter och det finns ingen mening i att dröja kvar i ett förlorat förflutna. Människor kommer och går, det är det som är livet. Har man tur så hittar men de vackra ljusstrålarna efter vägen som faktiskt går bredvid dig, även om det är berg och dalar mellan oss
, och inte i ens skugga. Man ska inte vara rädd att öppna sig och falla för det finns alltid någon där att ta emot dig. Mig.


Carolina.