- 20.37

"Dörren slog hårt i husväggen när han i panik sprang ut. I trasiga tårar flydde han - från henne, från alla. Han sprang ut, rakt ut utan att se luften framför honom, han snubblade och föll. Men inget spelade längre någon roll, han reste sig upp igen, han måste bort. Skriken, tårarna, smärtan han hade satt i hennes bröst. Han förstod inte vad som hade hänt, han förstod ingenting, bara att smärtan fanns där. Den fanns där oavbrutet, dånande men ändå dolt från verkligheten. Varför kunde han inte bara vara den han ville vara, bra för henne, för dem? Skriken ekade i hans huvud, han klarade inget mer, kunde de inte bara vara två vålnader, tysta och eviga.

- Låt mig bara vara någon jävla gång!

Så fort orden flög ur honom kände han hugget i hjärtat, hårda ord mot hans högst älskades sköra hud. Han ville ta tillbaka dem men samtidigt inte. Han ville bort, han ville vara nära, han var kluven. Isande kyla från den blöta marken under hans strumpklädda fötter bet tag i honom men hon kom ikapp, hon var arg. Ledsen. Den vackra människan han hela kvällen längtat efter var förvriden i ett tårat plågat ansikte. Hon ville veta. Men hur skulle han vet, han hade inte alla svar, ibland slutar man upp att tänka och bara är. Flyter bort. "Låt mig vara" instinkten var som en svart böld som spruckit och rann över. Allt hon sa, att hon inte bara kunde vara tyst, orden sved. Hon satt där nu olycklig, nerbruten och stack vassa nålar i skinnet på honom. Han förstod inte varför hon inte kunde se att det gjorde ont, om hon bara kunde sluta. Han försökte tänka klart men hopplösheten sågade syret till hjärnan. Han visste inte varför hon grät fast hon skrek det till honom, hon gav honom orden han inte ville ta emot. Vinet hade tagit ut sin rätt, allt snurrade fortare och overkligare runt honom. Marken vägrade sluka honom trots att han nålade fast sig i det blöta gräset. Bort, hans högsta önskan, han klarade inte av att ta in mer av hennes smärta. Alltid var hennes smärta närvarande, smygandes som en varg kring deras lycka i väntan på att en dag sluka dem. Kunde han inte bara sluta dra fram den ur mörkret, varför var hon ens hans. Trots att han älskar henne djupast, mest av allt, så såg hon inte det innan han lyckas bryta ner henne. Det var hon som värmde hans sinne, gav honom andetagen, men ändå skrek han åt henne, svor. Hatade. Han ville bara vara ändlös och bra, utan kaos och smärta. Hennes tårar brände honom, spräckte gränser och ärr. Han ville inte höra något mer. Han ville inte vara mer fel än vad han redan var. Och hon såg honom som perfekt. Helvetet låg ingen annanstans än här, i en het kärleksaffär med himlen. Vi var dömda att älska, att vara mänskliga, att vara okapabla till att vara fullständiga - dömda till att göra misstag på löpande band. Kunde hon inte bara vara tyst, en sekund, bara en endaste sekund.

- Älskar du mig?

Hon dök upp som från ingenstans, mitt framför henne, så nära att han kunde se ångorna det iskalla regnet förvandlades till när de nuddade hennes glödande hud. Hennes ögon kunde inte vara ärligare. Hon trodde på fullaste allvar att han var ond. Hon kunde inte tro att han var ond, kunde hon verkligen det. Att hon ens frågade, när hon vet, hon vet så jävla mycket eller var ett år helt åt helvete? Det var en självklarhet, han älskade henne, ingen älskade henne som han gjorde. Så mycket och så ärligt. Fan. Det här hände nu, i natt, som han hade längtat efter att få hålla henne, känna hennes hud mot hans. Känna hennes värme. Hennes hud fick honom att gråta inombords, hon var som en ängel från ovan. Där satt hon, urtvättad och svag. Så som han. Han försökte få huvudet att fungera, men tanken slog tillbaka. han kunde inte se på henne. Tanken att han hade svikit henne rev i hans själ, han vände på det. Det kändes lättare. Hon skulle alltid se saker andra inte såg, hon föll alltid i i mörkret för minsta lilla. Hon måste ge sig någon jävla gång. Hon måste. Han kan inte bära de båda.

Stormen var inte över, de låg bara tysta, stilla i väntan på nästa övergrepp. Ingen såg på den andra, bara tysta tårar som brann som lava. Tankarna slog dem blodiga. De låg där, väntade på att alltet skulle sluka dem. De hade fallit hårt mot betongplattorna av känslor. Hårt och smärtsamt. Lika som första gången."

Carolina.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0