Olina

Den här dagen har fört med sig lite framtidsvision, ingen klarhet men ändå lite uppsvingande. Jag och Frida har peppad för personalfest och jag har lämnat in en arbetsansökan. Men bäst av allt var att få umgås lite med min Marina, för hon är min och alla andras men min. Hon är för mig en del av mig själv. Det behövs inte mer än att ligga i sängen och nästan inte prata. När vi åkte hem till mig så spelades helt otippat Don't look back in anger med Oasis på P3. P3 spelar väl aldrig Oasis?! Ingen av Marina och mig har lyssnat på dem på säkerligen hundra år, men lika mycket är det oss. Väldigt mycket. Det skulle bara fattas att de hade spelat That's what you get med Paramore efter så hade vi nog fått en hjärtattack haha. Men iallafall kändes det nästan epic. Så passande att en av de "sista gångerna vi bara var vi på väldigt länge avrundades med lite Oasis och sänghäng.



"Sitter hemma hos carro, som för så längesen och ändå känns det knappt som någon tid passerat. Här är det lättast i världen att hantera känslor som den som finns i min mage."

Marina måste jag säga är helt fantastisk på att ta fram alla mina sidor så jag ser dem klart och tydligt. Hon inspirerar mig till produktivitet. Hon vet mig, varenda liten del, och det jag inte vet själv. Hon är en annan form av äkta kärlek. Det finns många ord som har sagts om dig, mig, om oss. Och många fler att sägas men nu finns bara tre - Jag älskar dig.


Maybe I will never be
All the things that I wanna be
But now is not the time to cry
Now's the time to find out why
I think you're the same as me
We see things they'll never see
You and I are gonna live forever



Jag önskar dig all framgång i Örebro och jag vet att du kommer bli Sveriges vassaste jurist!


Carolina.