- Jag vill inte kasta hjärtat åt vargarna

Jag tror inte att jag kan bli kär. Igen. Någonstans där för år sedan brast något i mig, möjligtvis mitt hjärta, möjligtvis min mur. Sedan dess har jag bearbetat och byggt upp ett slags försvar. Missta mig inte nu, jag VILL bli det för vad jag kommer ihåg så var det något otroligt underbart, jag tror bara att jag är för rädd att gå sönder igen. Jag har haft förälskelser sen dess, men alltid har jag nått till den punkten där jag frågat mig "Är jag kär" och alltid kommit fram till ett NEJ. Jag har under den tiden undrat om det är något fel på mig, undrat om det kanske skulle komma med tiden om man gav det en chans. Det är i dessa stunder jag alltid har nått fram till den punkten då allt går åt helvete. Relationer blir komplicerade, ord kastas ut i natten, hela den nya tryggheten kastat ut över ett stup. Oftast har den människan som orsakat all förvirring i mig försvunnit ut i intet.

Jag hoppas att det inte är så den här gången. Att alla hårda ord och förvirring kan sättas åt sidan för den högre sanningen - vänskap.

Just nu tar jag ett djupt andetag och laddar om. Jag har så mycket jag behöver reda upp i mitt liv och även om jag saknar min älskade vän så kan jag inte göra mer än att låta honom ta beslutet. Han ska veta att jag älskar honom, djupt, även om det aldrig var så som han trodde.

Jag finns här för dig, alltid, och Krokodilen Kaj är förevig.


Skelettapa.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0