- 14.31
"...Han sköt upp de välpolerade skjutdörrarna till de massiva garderoberna i mörkt ekträ. Där hängde rader efter rader med välstrukna designerplagg organiserade efter färg och användningsområde. Han strök handen över de exklusiva tygen, han stannade upp. Den gyllenglänsande vigselringen lyste upp mot den mörkgröna bakgrunden. Ett sting av sorg rusade genom honom när han tog fram den välbekanta klänningen som hans fru använt så flitigt under åren. "Gud vad vacker hon är" sa han högt och drog det skira tyget mot ansiktet. Hennes doft kom som en våg av minnen, den trygga solkyssta doften av exotiska blommor och apelsin som han fortfarande blev lika berusad av efter femton år. Enda sedan han råkade springa in i henne i Rio. Det var en underbar dag tänkte han, det var veckan efter han examinerat från universitetet och han med sina närmaste vänner från studietiden gett sig iväg på en välbehövd bekymmersefri semester i solen. Hettan av solen var mer påtryckande än något han upplevt i sitt tjugofemåriga liv, trots solens frånvaro. Han hade i ren irritation varit på väg upp mot sitt hotellrum för att byta den redan dyblöta skjortan som någon alldeles för förfriskad kvinna i baren hade spillt ett glas rödvin över. Irritationen tog all hans uppmärksamhet och märkte inte sin omgivning som rusade förbi honom, och andra gäster och personal fick hoppa åt sidan för att inte bli överkörda av honom. Plötsligt gick han rakt in i något och raseriet for ut ur honom innan han ens hann lägga märke till den sammetslena doften av sololja. När han såg upp från den bestämda punkten på hans sanddammiga skor stannade tid och rum upp, han trodde han plötsligt hamnat i en saga. Framför honom stod, vad han endas kunde beskriva som en krigsgudinna från de allra djupaste skogarna och högsta bergen, framför honom. Glöden i hennes ögon brann likt smaragder slägt i den hetaste eld, som i slingor slitit sig ur den enkla men ändå magestätiska håruppsättningen. Håret, håret. Tanken stannade upp. Håret, han mindes att han stannat upp vid det gyllene håret som lekte sig mellan hennes skulderblad, en hårslinga lekte sig ut över hennes brunbrända axel som gick upp i en välsvarvad hals som gav stomme till en mjukt svängd käklinje. Hennes läppar såg ut att vara gjorda av rosigt färgat glas och gav hem till de mest perfekta tänder han någonsin sett. Hennes tunga dansade vilt i tystnad. Han stod orörlig, förhäxad av hennes skönhet - det här var kvinnan han skulle gifta sig med, om det så betydde att gå över lik eller själv stupa på kuppen. Hon såg på honom med en vildsint blick i väntan på att han skulle besvara hennes ord, men ord var något flyktigt som han inte hade lagt märke till. Han drunknade i hennes storhet. Hon drog ett andetag och passerade honom. Han ville bara slita henne till sig när hennes varma hud nuddade hans, för att bara hålla henne i sin famn resten av hans andetag. Huvudet lossade ur paralyseringen och han följde hennes bestämda steg med blicken. Han synade den trimmade kroppen uppifrån och ner, han föll återigen ner i trans av de slinka benen som omgavs av svajande grönt hav av skört tyg.
Tårarna rann ner för hans kinder likt stilla bäckar. Det gröna tyget skiftade nu i en ännu djupare färg. Det var första och nästan enda gången de kommit i närheten av något slags gräl, om man nu kan kalla det för det. Hon var hans lycka, hans mod, hans livsglöd. Han hade gett henne allt, omtanke, en trygghet och framför allt - kärlek. Deras äktenskap hade varit lyckligt, det var vad han hade trott i alla dessa år, fram tills nu. De var det paret alla ville vara, och för honom hade det inte bara varit en fasad, det hade varit hans verklighet. Vad hade han gjort för fel?
Han slängde klänningen åt sidan, mitt i språnget stannade han och såg tillbaka på det värdefulla minnet som nu låg smutsigt utspritt över golvet. Han gick fram till välplanerade burspråket där rader efter rader med minnen stod var och en på sin plats i planerat utspridda ramar, på ett vackert antikt rokokobord. Som hon slitit dagar efter dagar, dagar som blivit veckor, veckor som blivit år, i antikaffärer och loppmarknader för att hitta. Hon hade givetvis funnit replikor och billigare massproduktioner, som enligt honom varit betydligt vackrare än det här. Men något han hade förstått vid det laget var att han tydligen inte förstod någonting när det kom till karaktär och helhetsintryck, som hans fru så många gånger hade retats. Han såg på fotografierna, han såg femton år av minnen. Där fanns deras bästa vänner, släkt och händelser som var mer dyrbara än bordet de stod på.
Hans huvud var fyllt med frågor som ekon utan svar. Han förstod inte hur hon kunde göra såhär, var hon inte lycklig nog eller hade han inte gett henne allt hon någonsin velat ha? Han frågade sig själv vad som hade fattats för henne och varför hon inte då hade sagt det till honom. Hon vet att han skulle ge henne det. Han hade varit sin drömkvinna till lags på alla plan, och hittills hade han trott att han lyckats. Hans värld höll på att falla ihop framför ögonen på honom utan att han kunde göra något. Han visste inte vart han skulle ta vägen, han hade sett dem. Bilden av hans älskade underbara kärlek i famnen på en annan man brände under hans ögonlock till illamående. De hade skrattat tillsammans och avslutat varje klingande skratt, hennes underbara skratt som nu bara skar likt knivar i själen, med en eller två kyssar. De hade varit på väg in mot ett hyreshus som låg i byggnadsprojekten nära hennes arbetsplats. Han hade tänkt överraska henne med en picknick i den glödande parken som nu andades frisk höstluft, över lunchen. Han hade kommit hem från en tråkig arbetsresa i Italien, affären gick fortare än han hade trott, men det hade ändå känts som en evighet. Han hade längtat efter att utbyta en riktig konversation med den smartaste kvinnan på denna jord enligt honom, han hade längtat efter hennes explosiva skratt. Han hade aldrig trott...
Han stannade upp i sina tankebanor och såg ut genom fönstret. Så många lyckliga stunder de delat i just den trädgården. Han hade upplevt mer markskälvande känslor med henne än någon kvinna han någonsin varit med och han hade trott att hon kände samma. Kanske var det det, att han inte gjort det. Det var kanske därför hon var tvungen att söka sig till andra män. Han hade aldrig märkt någon förändring hos henne. Han gav henne mer tid än vad han hade råd med, han lyssnade på hennes problem, han tog tid från jobbet för att finnas där för henne. Han var aldrig som andra hårt arbetande aldrig-hemma-män. Han hade aldrig märkt att hennes känslor svalnat, hon var lika kärleksfull och passionerad som alltid. Han förstod inte vart han kunde ha missat några varningssignaler. Tankarna ökade nu i takt, de rusade och pulserade kaosartat i hans huvud. Hans andetag och hjärtrytm blev nu ojämna. Han stod inte ut med bilderna och tanken på att en annan man tog i hans kvinna så som bara han fick. Det kokade, nej det brann i honom, hans nävar knöt sig krampaktigt och slöt sina ögon. Han ville slå ihjäl honom. Han ville sluta sina händer kring hans hals och..Han andades ut. Han såg upp, allt var som vanligt, samma som alltid. Fast ändå inte. Allt var fläckat. Människan han givit allt under alla år, allt och lite till, hade fläckat ner allt. Allt de delat, allt var så smutsigt. Paniken grep tag i hans hjärta, rummet började snurra, dimman av sorg som legat över hans ögonhinnor de senaste timmarna lyftes. Smuts! Han försökte andas, men tanken på all smuts tog all uppmärksamhet från hans kroppsfunktioner. Han var tvungen att göra det rätt igen, tvungen att göra rent. Rent, ja! Det var nykeln till lösningen, bara allt blev rent skulle det bli bra. Han rusade mot köket, fumlade sig fram i skåpet där rengöringsmedlena stod. Flaska efter flaska for ut tillsammans med disktrasor, golvmott och svinto. Han föll ihop på golvet, öppnade flaska efter flaska. Han kände inte ens den frätande doften av blekningsmedlet som rann ut över hans dyra kostymbyxor. Paniken piskade honom med vassa rapp i ryggen medan han repade upp det nypolerade golvet med metallsplittret från den lilla silvertussen. Men fläckarna förökade sig ju mer han fick bort dem, han öppnade alla flaskor nu som blev en dyster sjö av giftigt vatten. Det blev som ett mantra, ALLT MÅSTE BORT!
De igenklibbade ögonen trasslade sig sakta upp, det hade redan blivit mörkt. Han såg sig disorienterat runt, han måste ha somnat till. Han öppnade bildörren och lät höstvindarna leka sig in i den kvava bilen, Allting kom tillbaka nu. Klänningen, fotografierna, blekningsmedlets fräna doft, elden. Han kände fortfarande rökdoften. Han slöt ögonen igen och såg bilderna, det sista som kopplade honom till hans fru. Huset som flammade upp mot den grå bakgrunden, träplankor som bad betongen rädda dem. Han såg hur den gyllene ringen falla mot sidenlakan då det sista livet rann ur hennes spröda fingrar. En mörk man som låg livlös i en pöl av röd hämd. Han skakade bort bilderna när han kände hettan mot ansiktet. Han stängde bildörren, en gammal Sinatralåt han en gång mindes spelades på radion. Han höjde till maxvolym och vred om nyckeln. Nu var allting rent."
Carolina.
Tårarna rann ner för hans kinder likt stilla bäckar. Det gröna tyget skiftade nu i en ännu djupare färg. Det var första och nästan enda gången de kommit i närheten av något slags gräl, om man nu kan kalla det för det. Hon var hans lycka, hans mod, hans livsglöd. Han hade gett henne allt, omtanke, en trygghet och framför allt - kärlek. Deras äktenskap hade varit lyckligt, det var vad han hade trott i alla dessa år, fram tills nu. De var det paret alla ville vara, och för honom hade det inte bara varit en fasad, det hade varit hans verklighet. Vad hade han gjort för fel?
Han slängde klänningen åt sidan, mitt i språnget stannade han och såg tillbaka på det värdefulla minnet som nu låg smutsigt utspritt över golvet. Han gick fram till välplanerade burspråket där rader efter rader med minnen stod var och en på sin plats i planerat utspridda ramar, på ett vackert antikt rokokobord. Som hon slitit dagar efter dagar, dagar som blivit veckor, veckor som blivit år, i antikaffärer och loppmarknader för att hitta. Hon hade givetvis funnit replikor och billigare massproduktioner, som enligt honom varit betydligt vackrare än det här. Men något han hade förstått vid det laget var att han tydligen inte förstod någonting när det kom till karaktär och helhetsintryck, som hans fru så många gånger hade retats. Han såg på fotografierna, han såg femton år av minnen. Där fanns deras bästa vänner, släkt och händelser som var mer dyrbara än bordet de stod på.
Hans huvud var fyllt med frågor som ekon utan svar. Han förstod inte hur hon kunde göra såhär, var hon inte lycklig nog eller hade han inte gett henne allt hon någonsin velat ha? Han frågade sig själv vad som hade fattats för henne och varför hon inte då hade sagt det till honom. Hon vet att han skulle ge henne det. Han hade varit sin drömkvinna till lags på alla plan, och hittills hade han trott att han lyckats. Hans värld höll på att falla ihop framför ögonen på honom utan att han kunde göra något. Han visste inte vart han skulle ta vägen, han hade sett dem. Bilden av hans älskade underbara kärlek i famnen på en annan man brände under hans ögonlock till illamående. De hade skrattat tillsammans och avslutat varje klingande skratt, hennes underbara skratt som nu bara skar likt knivar i själen, med en eller två kyssar. De hade varit på väg in mot ett hyreshus som låg i byggnadsprojekten nära hennes arbetsplats. Han hade tänkt överraska henne med en picknick i den glödande parken som nu andades frisk höstluft, över lunchen. Han hade kommit hem från en tråkig arbetsresa i Italien, affären gick fortare än han hade trott, men det hade ändå känts som en evighet. Han hade längtat efter att utbyta en riktig konversation med den smartaste kvinnan på denna jord enligt honom, han hade längtat efter hennes explosiva skratt. Han hade aldrig trott...
Han stannade upp i sina tankebanor och såg ut genom fönstret. Så många lyckliga stunder de delat i just den trädgården. Han hade upplevt mer markskälvande känslor med henne än någon kvinna han någonsin varit med och han hade trott att hon kände samma. Kanske var det det, att han inte gjort det. Det var kanske därför hon var tvungen att söka sig till andra män. Han hade aldrig märkt någon förändring hos henne. Han gav henne mer tid än vad han hade råd med, han lyssnade på hennes problem, han tog tid från jobbet för att finnas där för henne. Han var aldrig som andra hårt arbetande aldrig-hemma-män. Han hade aldrig märkt att hennes känslor svalnat, hon var lika kärleksfull och passionerad som alltid. Han förstod inte vart han kunde ha missat några varningssignaler. Tankarna ökade nu i takt, de rusade och pulserade kaosartat i hans huvud. Hans andetag och hjärtrytm blev nu ojämna. Han stod inte ut med bilderna och tanken på att en annan man tog i hans kvinna så som bara han fick. Det kokade, nej det brann i honom, hans nävar knöt sig krampaktigt och slöt sina ögon. Han ville slå ihjäl honom. Han ville sluta sina händer kring hans hals och..Han andades ut. Han såg upp, allt var som vanligt, samma som alltid. Fast ändå inte. Allt var fläckat. Människan han givit allt under alla år, allt och lite till, hade fläckat ner allt. Allt de delat, allt var så smutsigt. Paniken grep tag i hans hjärta, rummet började snurra, dimman av sorg som legat över hans ögonhinnor de senaste timmarna lyftes. Smuts! Han försökte andas, men tanken på all smuts tog all uppmärksamhet från hans kroppsfunktioner. Han var tvungen att göra det rätt igen, tvungen att göra rent. Rent, ja! Det var nykeln till lösningen, bara allt blev rent skulle det bli bra. Han rusade mot köket, fumlade sig fram i skåpet där rengöringsmedlena stod. Flaska efter flaska for ut tillsammans med disktrasor, golvmott och svinto. Han föll ihop på golvet, öppnade flaska efter flaska. Han kände inte ens den frätande doften av blekningsmedlet som rann ut över hans dyra kostymbyxor. Paniken piskade honom med vassa rapp i ryggen medan han repade upp det nypolerade golvet med metallsplittret från den lilla silvertussen. Men fläckarna förökade sig ju mer han fick bort dem, han öppnade alla flaskor nu som blev en dyster sjö av giftigt vatten. Det blev som ett mantra, ALLT MÅSTE BORT!
De igenklibbade ögonen trasslade sig sakta upp, det hade redan blivit mörkt. Han såg sig disorienterat runt, han måste ha somnat till. Han öppnade bildörren och lät höstvindarna leka sig in i den kvava bilen, Allting kom tillbaka nu. Klänningen, fotografierna, blekningsmedlets fräna doft, elden. Han kände fortfarande rökdoften. Han slöt ögonen igen och såg bilderna, det sista som kopplade honom till hans fru. Huset som flammade upp mot den grå bakgrunden, träplankor som bad betongen rädda dem. Han såg hur den gyllene ringen falla mot sidenlakan då det sista livet rann ur hennes spröda fingrar. En mörk man som låg livlös i en pöl av röd hämd. Han skakade bort bilderna när han kände hettan mot ansiktet. Han stängde bildörren, en gammal Sinatralåt han en gång mindes spelades på radion. Han höjde till maxvolym och vred om nyckeln. Nu var allting rent."
Carolina.
Kommentarer
Trackback
