- 12.42
Nu sitter jag här igen, med en mugg pissljummet kaffe och tänker på hur livet skulle kunnat sett ut. Det ger mig ingenting egentligen, att fundera på hur livet kunnat eller inte kunnat vara, men nog gör jag det ändå. Det kan vara för en dröm jag hade i natt eller bloggar jag läst sen jag vaknat. Men hur som helst så sitter jag här ändå och intalar mig själv att med en kaffe i handen kommer inspirationen av sig själv. Det är knepigt det där att jag har skapat någon form av daglig ritual, för jag har nog intalat mig själv att kaffet ger mig någon form av skrivlust. Såklart är det inte så eftersom jag har suttit ibland i timmmar utan att ett enda bra ord dykt upp i mitt huvud. Men jag tycker om den stunden på dagen då jag kokar mig själv lite kaffe och sitter ner för att göra det jag kanske gör bäst. Jag gör många bra saker, men det bästa tidsfördrivet är nog just den där lilla kaffestunden framför blogg.se eller kanske ett nystädat rum med en ny Elle. Men Elle kommer bara ut en gång i månaden lika så mitt nystädade rum så det faller nog bäst in med en blogg och kaffe. Jag har tjatat så om det där förbannade kaffet den senaste tiden så jag blir less på mig själv, men likaväl fortsätter jag. Det är mycket jag fortsätter med fast jag är redan urless på mig själv och mina gnagande vanor.
Det är nog inte bara jag själv som är less på mitt tjat, hela min omgivning börjar nog ta stryk av det. Fast jag tror nog att de människorna tröttnade för länge sedan men håller en slags fin fasad och lyssnar godhjärtat med halvt öra och ger mig de tröstande orden som de förlänge sedan memorerat i ryggmärgen. Jag klandrar dem inte heller, jag vet själv att jag har nött ut ord och fraser till max och att mina speckuleringar inte leder till något nytt.
Jag vaknade dock i morse av en glad överraskning. Min kusin, blodsbroder och kära vän, Daniel ringde mig i min dvala av hundratusentals snoozingar. Jag trodde att jag drömde när jag såg hans namn på displayen och svarade med så vaken röst jag kunde förmå mig själv att imitera. Det var nog åratal sedan jag hörde hans röst. Ändå kändes det som om det vore igår. Efter det sedvanliga "jag mår värst" - samtalet så sa vi hejdå och efteråt så kände jag mig väldigt lycklig. Det var som om en bit av mitt hjärta lagats och jag var en smula helare. Vi växte upp tillsammans, inte som kusiner som vi faktiskt är på pappret, utan som syskon. Vi bodde nära varandra, våra fäder umgicks konstant och det var till vardagen att vi umgicks varje sekund vi kunde avvara. Vi bråkade om vem som skulle få den sista legobiten, vems pappa som var starkast och pratade utan att behöva spilla ett enda ord. Han och jag, jag och han, vi behövde så lite men ändå var det vi. Våran barndom var aldrig lätt, vi hade båda struliga familjesituationer men vi fann tryggheten i varandra. Det finns så många minnen för oss som vi delar, vi intalade varandra att vi var de enda normala i Anderssonsläktet och vi var tvungna att hålla ihop om vi ville överleva våran stormiga familj. Dagar gick och vi började uppleva tonårslivets bitterljuva snaror, men fortfarande höll vi ihop, vi snodde alkohol av våra familjer, var ute sent och gjorde det mer eller mindre rebeliska tonåringar gör. Men det var i slutet av denna period vi upplevde saker ingen av oss kunde hålla för den andra. Vi gick i gymnasiet, vi fick känna av relationers bitterhet och kaoset med att vara inte barn och ännu inte vuxen. Det var då kontakten kändes svår att upprätthålla. Vi gled isär, han höll sig för sig själv och jag blev bitter över hans fadersarv han börjar efterlikna. Jag försökte med allt, skrika åt honom, skriva millånga mejl med tårdrypande klang, ignorera honom, ringa, ignorera honom igen. Men ingenting bet på honom. Han avlägsnade sig från mig mer och mer. Jag orkade inte med ännu en förlust i mitt hjärta, specielt inte av honom, han var mitt kött och blod. Om man om något skulle kunna få ha kvar, finna ro i var det väl ens familj tänkte jag. Men med tanke på Anderssonssläktet så var det kanske inte undra på att även vi gled mer och mer från varandra. Det verkar som om ingen av de syskon i vår familj har viljan att kämpa för varandra, vi ger upp alldeles för lätt, för det känns lättare att förlora varandra än att sträcka ut en hjälpande hand för det hundratusendemiljardens gång. Jag talar inte för mig själv här, jag tror jag är för envis för det, men kanske kommer jag få känna av mitt arvslag någon gång med och detta verkar vara det. Men hur som helst, så ringde han, min bror, idag. Kanske är det här en början på ett läkande, en vuxenhet. Man kan alltid hoppas.
Idag ska jag fortsätta en del av mitt läkande, något som pågår varenda jäkla dag känns det som. Läka läka läka, läker jag egentligen eller har jag redan gjort det men har funnit tryggheten med att kunna säga att jag är inne i en läkande process för att jag ska kunna få vara kvar i självömkan? Hur det än är så finner jag glädjen i att fika med en fin vän som Marina. Det känns som att det var ett tag sedan, det känns som att det vi är var i höstas, och det vill jag komma åt igen. Jag vet inte varför vi inte hörs varje dag som vi brukade eller att vi inte finner oss själva med att dricka litervis med mjölk, vandra i träsk, utbrista "lukta på min stjärt" eller kramas till en film med vackra män längre. Vi kanske är mitt i en svacka, kanske är vi för lika för att ens erkänna det. Men jag saknar henne, ja jag är helt medveten om att jag även tjatar om saknaden, men saknad kryper så lätt in genom obevakade hål i stenmuren man så slitsamt försöker bygga upp för att skydda sig själv mot besvikelse. Men hon är min Marina, min första älskling, min glädjedrog och en tredjedel av citykor med attityd, så jag vill rädda det vi har innan vi inser att det är försent. Jag kanske överdriver min rädsla, eller så gör jag det inte. Men jag tänker inte sitta i sommar och fundera på vart vi slutade älska. För vi gör det nu, men det ligger en tystnad bredvid oss känns det som, en tystnad jag inte kan komma på vart den kom från. För när jag tänker på när vi umgås hur bra det är, även om det inte är bra alls, så funderar jag vart suget från oss båda att höra av oss tog vägen.
Det finns dessa små saker hon, den dära Marina, har för sig som gör mig så himla glad! Det måste påpekas just vid detta tillfälle, för hon gör mig så jäkla himmelens glad just nu. Glädjerus 3000, och allt pågrund av ett "Dodidodi".
Nog sagt från mig, nu ska jag gå till krig med mig hår!
THE GIRL IN THE DIRTY SHIRT
Det är nog inte bara jag själv som är less på mitt tjat, hela min omgivning börjar nog ta stryk av det. Fast jag tror nog att de människorna tröttnade för länge sedan men håller en slags fin fasad och lyssnar godhjärtat med halvt öra och ger mig de tröstande orden som de förlänge sedan memorerat i ryggmärgen. Jag klandrar dem inte heller, jag vet själv att jag har nött ut ord och fraser till max och att mina speckuleringar inte leder till något nytt.
Jag vaknade dock i morse av en glad överraskning. Min kusin, blodsbroder och kära vän, Daniel ringde mig i min dvala av hundratusentals snoozingar. Jag trodde att jag drömde när jag såg hans namn på displayen och svarade med så vaken röst jag kunde förmå mig själv att imitera. Det var nog åratal sedan jag hörde hans röst. Ändå kändes det som om det vore igår. Efter det sedvanliga "jag mår värst" - samtalet så sa vi hejdå och efteråt så kände jag mig väldigt lycklig. Det var som om en bit av mitt hjärta lagats och jag var en smula helare. Vi växte upp tillsammans, inte som kusiner som vi faktiskt är på pappret, utan som syskon. Vi bodde nära varandra, våra fäder umgicks konstant och det var till vardagen att vi umgicks varje sekund vi kunde avvara. Vi bråkade om vem som skulle få den sista legobiten, vems pappa som var starkast och pratade utan att behöva spilla ett enda ord. Han och jag, jag och han, vi behövde så lite men ändå var det vi. Våran barndom var aldrig lätt, vi hade båda struliga familjesituationer men vi fann tryggheten i varandra. Det finns så många minnen för oss som vi delar, vi intalade varandra att vi var de enda normala i Anderssonsläktet och vi var tvungna att hålla ihop om vi ville överleva våran stormiga familj. Dagar gick och vi började uppleva tonårslivets bitterljuva snaror, men fortfarande höll vi ihop, vi snodde alkohol av våra familjer, var ute sent och gjorde det mer eller mindre rebeliska tonåringar gör. Men det var i slutet av denna period vi upplevde saker ingen av oss kunde hålla för den andra. Vi gick i gymnasiet, vi fick känna av relationers bitterhet och kaoset med att vara inte barn och ännu inte vuxen. Det var då kontakten kändes svår att upprätthålla. Vi gled isär, han höll sig för sig själv och jag blev bitter över hans fadersarv han börjar efterlikna. Jag försökte med allt, skrika åt honom, skriva millånga mejl med tårdrypande klang, ignorera honom, ringa, ignorera honom igen. Men ingenting bet på honom. Han avlägsnade sig från mig mer och mer. Jag orkade inte med ännu en förlust i mitt hjärta, specielt inte av honom, han var mitt kött och blod. Om man om något skulle kunna få ha kvar, finna ro i var det väl ens familj tänkte jag. Men med tanke på Anderssonssläktet så var det kanske inte undra på att även vi gled mer och mer från varandra. Det verkar som om ingen av de syskon i vår familj har viljan att kämpa för varandra, vi ger upp alldeles för lätt, för det känns lättare att förlora varandra än att sträcka ut en hjälpande hand för det hundratusendemiljardens gång. Jag talar inte för mig själv här, jag tror jag är för envis för det, men kanske kommer jag få känna av mitt arvslag någon gång med och detta verkar vara det. Men hur som helst, så ringde han, min bror, idag. Kanske är det här en början på ett läkande, en vuxenhet. Man kan alltid hoppas.
Idag ska jag fortsätta en del av mitt läkande, något som pågår varenda jäkla dag känns det som. Läka läka läka, läker jag egentligen eller har jag redan gjort det men har funnit tryggheten med att kunna säga att jag är inne i en läkande process för att jag ska kunna få vara kvar i självömkan? Hur det än är så finner jag glädjen i att fika med en fin vän som Marina. Det känns som att det var ett tag sedan, det känns som att det vi är var i höstas, och det vill jag komma åt igen. Jag vet inte varför vi inte hörs varje dag som vi brukade eller att vi inte finner oss själva med att dricka litervis med mjölk, vandra i träsk, utbrista "lukta på min stjärt" eller kramas till en film med vackra män längre. Vi kanske är mitt i en svacka, kanske är vi för lika för att ens erkänna det. Men jag saknar henne, ja jag är helt medveten om att jag även tjatar om saknaden, men saknad kryper så lätt in genom obevakade hål i stenmuren man så slitsamt försöker bygga upp för att skydda sig själv mot besvikelse. Men hon är min Marina, min första älskling, min glädjedrog och en tredjedel av citykor med attityd, så jag vill rädda det vi har innan vi inser att det är försent. Jag kanske överdriver min rädsla, eller så gör jag det inte. Men jag tänker inte sitta i sommar och fundera på vart vi slutade älska. För vi gör det nu, men det ligger en tystnad bredvid oss känns det som, en tystnad jag inte kan komma på vart den kom från. För när jag tänker på när vi umgås hur bra det är, även om det inte är bra alls, så funderar jag vart suget från oss båda att höra av oss tog vägen.
Det finns dessa små saker hon, den dära Marina, har för sig som gör mig så himla glad! Det måste påpekas just vid detta tillfälle, för hon gör mig så jäkla himmelens glad just nu. Glädjerus 3000, och allt pågrund av ett "Dodidodi".
Nog sagt från mig, nu ska jag gå till krig med mig hår!
THE GIRL IN THE DIRTY SHIRT
Kommentarer
Trackback
