Olina

Nu händer det saker alltså, fast det egentligen inte gör det. Det är dubbelt det där, som allt annat kan jag tänka mig. Så som jag sa till Natasja nyss "livet är mer komplicerat än vad vi tror att det är". Jag försöker hålla mitt liv så okomplicerat som möjligt men på något sätt så verkar det inte vara så. Det kanske är så att jag slår en knut på mig själv och får allting att verka mer komplicerat än vad det egentligen är. Fast å andra sidan så finns det stora risker här i den här lilla staden för saker och ting att bli komplicerade även fast man inte menat det från början. Alla känner någon som känner någon och i det perspektivet så har man inte rätt till något för det finns alltid någonting som sårar någon. Jäkla invecklat det där verkar vara. Rättare sagt ÄR.

Jag skulle känna en lättnad över att bara vara, men det är omöjligt här, kanske överallt men just precis här är det nästan extrem omöjligt. Jag känner en plikt i min ryggrad att inte såra någon, även fast jag säkerligen gör det med - eller omedvetet. Även fast jag inte känner den där tjejen som går samhäll på gymnasiet så känner säkerligen en vän till mig henne och jag vet vem det är, och då känns det off limit att strula med hennes ex sen ett år tillbaka. Det var bara ett exempel men det är något som känns som en verklighet för mig här i Söderhamn. Inte för att jag har ett sådant behov att strula med någon för tillfället men just att det inte finns möjligheten känns det så.

Äsch, jag vet kanske inte vad jag pratar om, men alla känner alla här. Så en persons ensak blir plötsligt allas. Även om man inte ens känner någon så får man snabbt reda på deras liv ändå. Man känner sig begränsad, JAG känner mig begränsad. Bevakad, minsta lilla fel så smäller det, högt och farligt.


THE GIRL IN THE DIRTY SHIRT