- Jag undrar hur du ser mig
jag känner att jag har blivit dålig på att blogga nuförtiden. jag vet inte varför, det kan vara att jag inte har så mycket att säga. jag är känslomässigt utmattad, jag orkar inte känna efter hur jag mår. det känns nästan lite meningslöst att känna nu, för det förändrar sig hela tiden, jag är känslomässigt instabil tror jag. ingen känsla är längre än stunden. så är det väl alltid antar jag, men jag är så utmattad av att känna extrema känslor hela tiden, antingen är jag extremt glad eller så når jag botten men mina tår. jag har kommit så långt så jag kan känna det ena eller det andra men de är aldrig i samma rum av hjärtat. jag är förvirrad.
men idag satte jag mig på tåget mot Sundsvall, det behövde jag, en verklighetsflykt, en helg med en nära vän långt bort från vardagen. efter en trevlig resa, högt över förväntningarna, så stegade jag upp mot det bekanta huset där jag vet finns något värdefullt och jag kände känslan av att komma hem. en otroligt konstig men ändå rogivande känsla. väl inne så möttes jag av Carolines välbekanta leende och det gav mig en massa, jag blev så glad. jag blev så glad över att det inte kändes ovant, eller "specielt" utan helt välbekant. det är lite underligt att det kändes om en vardagssak, att komma innanför hennes dörr och prata om allt och ingenting, som om det var något jag gjorde varje vecka. men i själva verket så har jag inte sett henne på en månad. så egentligen så reste jag inte bort, ingen verklighetsflykt, utan snarare att komma hem till verkligheten. verkligheten så som det borde vara. jämt. att få sitta och speckulera och filosofisera i saker som är, varit och kommer, prata om saker som kanske bara kanske, vi förstår.
jag stannade upp ett tag. för att se livet jag hade, för min egen skull ingen annan. det finns tusentals skolor i resten av mitt liv, men det fanns bara en av dig och det var då. det är något jag inte tror du någonsin förstod. jag tror att du trodde att du höll mig kvar i ett vakum där jag inte kunde andas och det kvävde dig. just den tanken tärde på dig och gav dig känslan av otillräcklighet och det fick dig att hamna i ett tomrum ingen kunde fylla. du kände att du behövde utvecklas och flyga, men det där vakumet fick dig att krypa ihop, och nu i efterhand när jag ser på det, speckulerar i vad som flög genom dina hjärnnerver just den där tiden, så känner jag mig ledsen över att du inte såg mina tankar även fast jag gav dem till dig. det fanns inget jag kunde göra åt det. inte vad jag vet. men nu är saker som de är och det är ingen mening att försöka vrida tillbaka klockan, bara att se framåt. och det är något jag verkligen vill, se framåt för något jag vet är att det finns något bra där framme för oss alla, oavsett vad det bra är. man kan inte veta någonting om framtiden bara lära sig av det förgångna. att försöka förstå vad som hände förut för att bättre förbereda sig för det som komma skall. jag försöker förstå och jag tror med all ärlighet att jag förstår mer och mer med tiden, blir på något sätt visare och mer förstående.
bitar av min inspiration kommer sakta men säkert tillbaka till mig nu, bara av att sitta i samma rum som henne, den där Caroline, mina vingar. jag känner ivern att börja på något, något som är jag, skapa någonting som jag kan vara nöjd över, även om det är en välformulerad mening i en meningslös blogg. jag vill börja känna hur färgen flyter genom mina ådror och musiken pumpa i hjärtat igen. men det tar väl sin tid. det är ingen mening att hasta fram ärliga tillstånd, man lyckas sällan. men en dag ska jag, då ska jag hoppa i sängen av lycka och flyga fram när jag går.
men nu trivs jag så bra över att bara vara där jag just nu är i denna sekund, i Carolines soffa halv tre på natten och prata om allt. ämnen går in och ut i varandra flytande utan problem eller knutar. det gör inte ens ont att prata om det som gör ont, för hon får fram det bra sidorna i allt. hon får mig att le mot alla minnen istället för att gråta, vilket fem månader har inneburit. jag älskar att känna så. att få älska allt jag har älskat förut.
jag tror att allt skrikande och hjärtklappningar tidigare i natt rensade våra hjärnor och fyllde dem med nya tankar blandade med gamla. nu kan inget få tyst på våra tankar.
THE GIRL IN THE DIRTY SHIRT
men idag satte jag mig på tåget mot Sundsvall, det behövde jag, en verklighetsflykt, en helg med en nära vän långt bort från vardagen. efter en trevlig resa, högt över förväntningarna, så stegade jag upp mot det bekanta huset där jag vet finns något värdefullt och jag kände känslan av att komma hem. en otroligt konstig men ändå rogivande känsla. väl inne så möttes jag av Carolines välbekanta leende och det gav mig en massa, jag blev så glad. jag blev så glad över att det inte kändes ovant, eller "specielt" utan helt välbekant. det är lite underligt att det kändes om en vardagssak, att komma innanför hennes dörr och prata om allt och ingenting, som om det var något jag gjorde varje vecka. men i själva verket så har jag inte sett henne på en månad. så egentligen så reste jag inte bort, ingen verklighetsflykt, utan snarare att komma hem till verkligheten. verkligheten så som det borde vara. jämt. att få sitta och speckulera och filosofisera i saker som är, varit och kommer, prata om saker som kanske bara kanske, vi förstår.
jag stannade upp ett tag. för att se livet jag hade, för min egen skull ingen annan. det finns tusentals skolor i resten av mitt liv, men det fanns bara en av dig och det var då. det är något jag inte tror du någonsin förstod. jag tror att du trodde att du höll mig kvar i ett vakum där jag inte kunde andas och det kvävde dig. just den tanken tärde på dig och gav dig känslan av otillräcklighet och det fick dig att hamna i ett tomrum ingen kunde fylla. du kände att du behövde utvecklas och flyga, men det där vakumet fick dig att krypa ihop, och nu i efterhand när jag ser på det, speckulerar i vad som flög genom dina hjärnnerver just den där tiden, så känner jag mig ledsen över att du inte såg mina tankar även fast jag gav dem till dig. det fanns inget jag kunde göra åt det. inte vad jag vet. men nu är saker som de är och det är ingen mening att försöka vrida tillbaka klockan, bara att se framåt. och det är något jag verkligen vill, se framåt för något jag vet är att det finns något bra där framme för oss alla, oavsett vad det bra är. man kan inte veta någonting om framtiden bara lära sig av det förgångna. att försöka förstå vad som hände förut för att bättre förbereda sig för det som komma skall. jag försöker förstå och jag tror med all ärlighet att jag förstår mer och mer med tiden, blir på något sätt visare och mer förstående.
bitar av min inspiration kommer sakta men säkert tillbaka till mig nu, bara av att sitta i samma rum som henne, den där Caroline, mina vingar. jag känner ivern att börja på något, något som är jag, skapa någonting som jag kan vara nöjd över, även om det är en välformulerad mening i en meningslös blogg. jag vill börja känna hur färgen flyter genom mina ådror och musiken pumpa i hjärtat igen. men det tar väl sin tid. det är ingen mening att hasta fram ärliga tillstånd, man lyckas sällan. men en dag ska jag, då ska jag hoppa i sängen av lycka och flyga fram när jag går.
men nu trivs jag så bra över att bara vara där jag just nu är i denna sekund, i Carolines soffa halv tre på natten och prata om allt. ämnen går in och ut i varandra flytande utan problem eller knutar. det gör inte ens ont att prata om det som gör ont, för hon får fram det bra sidorna i allt. hon får mig att le mot alla minnen istället för att gråta, vilket fem månader har inneburit. jag älskar att känna så. att få älska allt jag har älskat förut.
jag tror att allt skrikande och hjärtklappningar tidigare i natt rensade våra hjärnor och fyllde dem med nya tankar blandade med gamla. nu kan inget få tyst på våra tankar.
THE GIRL IN THE DIRTY SHIRT
Kommentarer
Trackback
