Olina

det här brukade vara mitt bästa väder, ett riktigt Carolinaväder. nu är det som att stampa mig på tårna. jag hatar mitt liv, som för alldeles nyss sedan var näst intill perfekt. allt jag har nu är ett jobb jag hatar, vänner alldeles för lång ifrån och en gravplats till rum. och jag hatar det. jag hatar mig själv, jag hatar mitt jobb. jag vill inte jag vill inte jag vill inte.

och jag hatar det här vädret.

jag är mörk. en skugga från ingenstans. ett ingenting som ingen vill ha. en viskning som ingen vill höra. en börda alla har delat att burit. jag är ingenting.

jag hatar det här vädret.

idag är ingen bra dag, ingen Marina som håller huvudet ovanför ytan, ingen Caroline som bär oss båda, ingen du som tar bort all smärta. ingenting. och solen skiner likt ett hånflin mot mig och gnider in löfen om ett liv utan lycka. den påminner mig om min guldålder, den tiden ingenting kunde gå fel. påväg mot något fantastiskt. jag är inte påväg någonstans. jag är fastkedjad till den döende marken. ensam och iskall.

you fail me, I fail you, I fail me. varför måste det vara så svårt?!

jag hatar det här vädret.



carolina