Olina

jag känner mig kluven. kluven till förintelse. ena sekunden så tror jag att jag kan klara det här medan den andra slår ner mig som en blixtnerslag mot marken och håller mig nere från underjorden.

'It was a pivatal moment in my life.

I decided to never invest too much emotions in one thing.

It's always a set-up to the pain of losing them.'

när jag ligger där på marken trasig och blödande så frågar jag mig själv 'vad är det för mening att ge så mycket av sig själv när man ändå riskerar att bli lämnad ensam och iskall?'. och den tanken gör så att jag kan resa mig igen, men när jag minst anar det så kommer det en våg av alla 'aldrig' som paserar genom mina tårkanaler och får mig att tänka destruktivt.

men så kommer den andra sidan som säger att det kommer lösa sig, det finns ännu hopp och att jag bara måste vara tålmodig. men sen inser jag att det finns för mycket realism i dina ådror för att våga drömma om filmsenarion. och då finns det bara två vägar min kropp kan välja att gå. en bra dag så tänker jag på de saker jag måste ordna upp i mitt liv, ta bort såren som gräver sig djupare från väggarna i mitt sovrum. jag ändrade ditt namn i telefonlistan i natt, fast jag tror att du redan gjorde det för två veckor sedan. så jag tror inte att det sätter sig djupt i ditt hjärta att du inte är 'Mitt Allt' längre. jag tror ingenting jag säger eller gör skulle kunna sätta sig på ditt hjärta för tillfället. för din beslutsamhet är som pansar. och jag klandrar dig inte. jag tror jag till och med förstår.
   en dålig dag ligger jag bara nere och ser ditt ansikte framför mig och ser det jag trodde var verkligt. det som jag har lurat mig själv var bara en falsk ohuman handling. jag ser närheten som jag trodde var påriktigt och påväg mot något bra, som kanske inte var det. men ändå kan inte min hjärna greppa det hela, för det är något i mig som inte kan ta att det inte finns något kvar. jag tror verkligen att det finns det. jag tror inte att sötman från kyssen du gav mig för mindre n tjugo dagar sedan har riktigt försvunnit. och det får mig att hoppas.

men som du säger, det skulle lika gärna ha hänt i morgon. och det här kanske är för det bästa. och jag vet inte vart jag ska ställa mig för jag saknar dig. hårt, kallt och påriktigt. inte det vi hade och inte bara din kyss, utan du. och vem vet våra vägar kanske korsas någon dag i verklighetens overklighet. kanske du är min mr Big eller Ross. kanske vi tillhör varandra kanske inte. jag vet bara att du har tagit så mycket från mig som jag inte vet hur jag ska bygga upp igen. kanske det är att inte ge någonting av mig själv till någon igen, av rädslan att förlora. eller så försöker jag sopa igen minnet och saknaden av dig genom andra. utan att låta mig själv riktigt läka. eller så sluter jag mig för att citera min mamma. jag vet bara att jag har en jäkligt svår väg framför mig och jag tror inte att mina tårar kommer torka ut, för jag är hon - född till att spilla tårar.

'Mäktigare än Estë är dock Nienna, Fëanturis syster; hon lever allena. Hon känner sorgen väl och begråter vart och ett av de sår som Arda måst utstå genom Melkors onda strävan. Så stor var hennes sorg när musiken utvecklades att hennes sång övergick i en sorgesång långt före slutet, så att sorgens klanger vävdes in i Världens teman redan innan den började.'

men vad som än händer så tror jag att jag alltid kommer finnas där för dig, vare sig jag vill det eller inte. för du har en sådan kraft över mig som jag inte kan hantera. mitt hjärta kommer nog alltid skava och värka för dig, även om så lite. du kommer vara han som jag lät gå. och jag hoppas att du kommer minnas med, kanske ligga ner en ensam kväll och minnas kanske till och med gråta. jag hoppas att du kommer minnas mig som Olina med skratten och inte Carolina med tårarna. jag hoppas att du någon dag kommer ångra dig, även ens för en sekund. bara för då vet jag att jag betydde. även ens för någon sekund. du säger att jag betyder och att du inte vill förlora mig, det kommer aldrig hända. det vet du och det vet jag. även om jag inte kan hantera det nu så kanske jag kommer göra det sen. nu är du bara salten i såren, alla 'aldrig' och den fina jag aldrig älskat mindre än jag gjorde dagen innan.

i mig skriker det, och jag grips av panik. panik för att inte ångrat att jag inte kämpat. paniken tar bort all värdighet och jag står där blottad och sårad. och inte till någon nytta alls. din beslutsamhet är som pansar. och jag tror att mina tafatta försök bara förstärker den med bultar av stål. det finns ett kaos i mig.

jag är inte död utan dig, jag bara önskar att jag vore.

jag älskar dig.

carolina.